”Ditt ord är sanning”

Gud godkänner inte allt som kallas ”kristet”

MÅNGA människor säger sig vara kristna. Men även om detta påstående till synes åtföljs av profeterande och kraftgärningar, gör det inte i sig självt att man får en godkänd ställning inför Gud. Jesus Kristus erkänner endast sådana människor såsom sina lärjungar som gör hans Faders vilja. Han sade: ”Inte var och en, som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna. Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er!” — Matt. 7:21—23, NW.

Jesu ord framhåller behovet för den som söker Guds godkännande att följa Guds anvisningar när det gäller gudsdyrkan. Inte människor, utan Gud, bestämmer vad som är godtagbar helig tjänst. ”Gud är en Ande”, sade Jesus, ”och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:24, NW) En sann tillbedjare av Gud är inte beroende av närvaron eller användningen av synliga ting eller av geografiska platser. Han utövar inte sin tillbedjan med hjälp av ting han kan se eller röra vid, utan ”med ande”. Hans tillbedjan är i överensstämmelse med Guds sanning.

Men det finns många människor som kallar sig kristna och som använder bilder som synliga hjälpmedel vid tillbedjan. De gör gällande att de inte dyrkar bilden, utan den som representeras av bilden. De hävdar att sådan tillbedjan är indirekt, ”relativ”, och därför inte är avgudadyrkan. Men är denna tillbedjan godtagbar för Gud?

Guds forntida förbundsfolk, israeliterna, fick befallningen: ”Eftersom I icke sågen någon gestalt den dag, då HERREN [Jehova] talade till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på eder själva, så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att göra åt eder något beläte, något slags avgudabild, någon bild av man eller av kvinna.” (5 Mos. 4:15, 16) Israeliterna blev alltså uttryckligen förbjudna att göra någon bild av Gud. Varje bild som gjordes skulle ofrånkomligen ge en felaktig föreställning om Skaparen, eftersom ingen människa någonsin hade sett honom.

Upprättandet av den kristna kyrkan eller församlingen ändrade inte detta förhållande. Man har inte under någon period av mänsklighetens historia haft en bättre uppfattning om hur Gud ser ut än israeliterna hade. Trots detta har man ofta gjort bilder, som framställer Gud såsom en människa, till att användas i religiösa byggnader i kristenheten. Men hur skulle Gud kunna godkänna sådan framställning av bilder, när han förbjöd israeliterna att ägna sig åt sådant?

Det finns naturligtvis de som menar att man kan göra bilder av Jesus och Maria, eftersom de levat såsom människor på jorden. Men människor i våra dagar vet inte hur Jesus eller Maria såg ut. Därför kan inga bilder som görs av dem vara rätta avbildningar. Bilder av Maria eller av Jesus uppvisar till exempel en oerhörd variation när det gäller ansiktsdragen. Ibland liknar dessa ansiktsdrag det folks som bor i just det land där bilderna tillverkats. Den som tillber dessa bilder tror att de representerar Maria eller Jesus helt enkelt därför att man har sagt honom detta.

Vi ser alltså att viss helighet kan tillskrivas en bild enbart därför att den sägs representera en viss person. Men inte nog med detta. Det finns ofta många bilder av samma person, men ändå betraktas de inte allesammans på samma sätt. Man gör pilgrimsfärder till vissa av dessa bilder, och man påstår till och med att underverk har inträffat i förbindelse med dessa speciella bilder. Man tror till exempel att om man ber inför en viss bild av Maria, får man bättre svar än om man ber inför en annan bild av Maria. Hur kan det förhålla sig så, om det är Maria och inte bilden som är föremål för dyrkan? Visar inte detta att det är fråga om mer än relativ tillbedjan, att verklig kraft tillskrivs bilderna i sig själva?

Hur skulle Jehova Gud kunna godkänna sådan bilddyrkan? Skulle det vara rätt, även om det bara var fråga om relativ tillbedjan? Bibeln visar att vi skall tillbedja endast Gud. Det finns ingen skriftenlig grund för uppfattningen att det existerar olika grader av dyrkan. Jesus Kristus förklarade, när han motstod djävulens frestelse: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Matt. 4:10, NW) När aposteln Johannes föll ner för att tillbedja inför den ängel som hade använts till att ge honom uppenbarelsen, sade ängeln åt honom: ”Akta dig! Gör inte så! ... Tillbed Gud.” — Upp. 19:10, NW.

Om en lägre form av tillbedjan kunde ha ägnats änglar, skulle ängeln inte ha haft någon orsak att varna Johannes för att handla så. Eftersom det var orätt för Johannes att falla ner inför en ängel för att tillbedja, är det uppenbarligen också orätt att böja knä för en bild av en ängel eller av någon annan. All bilddyrkan strider mot vad bibeln säger om sann gudsdyrkan. Aposteln Paulus skrev: ”Vi vandrar i tro, inte i åskådning.” (2 Kor. 5:7, NW) Människor som använder bilder vid tillbedjan vandrar utan tvivel ”i åskådning”. De stöder sig på en ”krycka”. Genom att insistera på att använda bilder vid sin tillbedjan visar de brist på tro. Varför skulle då Gud se med godkännande på dem, när de kysser, böjer knä inför och bränner rökelse för dessa avgudabilder? Bibeln förklarar: ”Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.” — Hebr. 11:6.

Det är inte nog med att Gud inte godkänner kristenhetens framställning och bruk av avgudabilder, utan till och med dess heligaste dagar är förbundna med sedvänjor som har sina rötter i falsk religion. Även om påsken sägs firas till minne av Herren Jesu Kristi uppståndelse, förråder denna högtid sitt icke-kristna ursprung genom det namn den bär på engelska, Easter. I The Catholic Encyclopedia for School and Home heter det: ”Ordet ’Easter’ kommer från Eostre eller Ostara, det namn som de forntida germanska stammarna gav den tid på året då den stigande vårsolen omintetgjorde vinterns dödsbringande verkningar och naturen blev pånyttfödd. Ordet kom att betyda vårens ’livsfest’ för de hedniska germanerna.” Både ägget och haren, som är så nära förknippade med påskfirandet, är kända såsom forntida fruktbarhetssymboler. Många människor i kristenheten dekorerar ”påskägg” precis som soldyrkarna gjorde för många hundra år sedan.

Beträffande valet av den 25 december för julfirandet säger samma uppslagsverk: ”Detta var den dag som i det hedniska Rom hade helgats åt solgudens fest och som hade fått namnet ’den obesegrade solens födelsedag’.” I förbindelse med julsederna läser vi: ”Givandet av gåvor, julkubben och misteln är kristnade versioner av forntida romerska, germanska och keltiska traditioner.” De har sina rötter i hedendomen.

Hur skulle Gud kunna godkänna sedvänjor som är omformningar av sådant som är förbundet med falsk gudsdyrkan? Hans ord, bibeln, visar att han inte gör det. De kristna tillfrågas där: ”Vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker?” — 2 Kor. 6:14, NW.