Frågor från läsekretsen

● Varför används i Nya Världens översättning av den Heliga skrift det längre uttrycket ”minnesgravar” i stället för det kortare ordet ”grav”, som förekommer i Amerikanska standardöversättningen [såväl som i 1917 års svenska översättning], i Matteus 8:28; 23: 29; 27:52, 53, 60; 28:8; Johannes 5:28 och en del andra verser?

I de bibelverser som här anges talar Nya Världens översättning om ”minnesgrav” eller ”minnesgravar”, därför att det ursprungliga grekiska ordet är mnemei’on; och de ursprungliga kristna skrifterna skrevs just på den allmängrekiska som talades för nitton hundra år sedan. Detta grekiska ord, mnemei’on, är härlett från ett verb som betyder ”att komma ihåg” eller ”att hugfästa minnet av”. Andra bibelöversättningar må återge detta grekiska ord med det enkla ordet ”grav”, men ordet ”grav” ger inte helt och fullt uttryck åt innebörden i det ursprungliga grekiska ordet. Varför gör det inte det? Därför att det grekiska ordet för ”grav” är härlett från ett verb som betyder ”att skära, att hugga eller att. gräva”. Men det grekiska ordet mnemei’on innefattar tanken på att någon blir ihågkommen eller att hans minne blir hugfäst.

De efterlevande lägger en död anförvant i en grav, därför att de önskar komma ihåg den döde, och de vill gärna tänka att den döde skall komma till liv igen och att de skall få glädjas åt att träffa honom i ett annat liv. Men vad som verkligen är av betydelse är inte att man blir ihågkommen av människor utan av den allsmäktige Guden, så att man blir bevarad i hans minne såsom förtjänt av att få leva på nytt genom en uppståndelse från de döda.

När Herren Jesus sade: ”Den stund kommer, då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo ondskefulla ting till en domens uppståndelse”, hänsyftade han tydligen på Guds minne, på att de döda bevaras i Guds medvetande. Att vi bevaras i hans minne är det som verkligen betyder något, ty han ensam har makt att uppresa de döda genom Jesus Kristus under dennes tusenårsregering över mänskligheten. Eftersom, det grekiska ord som Jesus använde här, mnemei’on, innefattar tanken på hågkomst, kan vi hysa den förhoppningen beträffande de döda i minnesgravarna, att Gud skall komma ihåg dem med en uppståndelse.

De människor, som — efter sin död — av judarna kastades i Hinnoms dal utanför Jerusalem, eller i Gehenna (som grekerna kallade den), tillintetgjordes där och blev alltså inte begravna i en mnemei’on eller minnesgrav. Man förfor på detta sätt, därför att dessa människor inte ansågs förtjänta av att ihågkommas av Guds folk och alltså ansågs ovärdiga att uppresas från de döda vid den av Gud bestämda tiden. Alltså blev Gehenna, dalen utanför Jerusalems murar där stadens avfall förbrändes i eld tillsatt med svavel, en symbol av den andra döden eller evig tillintetgörelse för Guds hand, utplåning.

Judas Iskariot, som förrådde Herren Jesus Kristus till hans fiender, kallades fördenskull av Jesus för ”fördärvets man” eller ”tillintetgörelsens son” (NW), vilket innebar att Judas Iskariot var förtjänt av evig tillintetgörelse och inte kommer att gynnas med en uppståndelse. Judas förrådde Jesus till de skriftlärda och fariséerna, och till dessa religiösa ledare sade Jesus: ”I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?” (Joh. 17:12; 6:70, 71; Matt. 23:33; 10:28) När avskyvärda, ogudaktiga människor, sådana som dessa religiösa ledare, dog, tillintetgjordes de till både kropp och själ, ty de skulle inte få någon uppståndelse och skulle aldrig komma till liv igen såsom själar någonstans i Guds universum.

När Jesus talade om de dödas uppståndelse, kallade han fördenskull den plats, där de sover i döden, för minnesgravarna, och därmed antydde han att de som ligger i dem är i hågkomst hos Jehova Gud, som vid sin bestämda tid skall gynna dem med en uppståndelse till liv med alla de tillfällen och möjligheter som detta kommer att medföra i Guds nya värld.

● Varför talar 3 Moseboken 11:20—23 om insekter som ”gå på fyra fötter”, när de har sex fötter? — L. K, USA.

I 3 Moseboken 11:20, 21 heter det: ”Alla de flygande smådjur, som gå på fyra fötter, skola vara en styggelse för eder. Av alla flygande smådjur som gå på fyra fötter fån I allenast äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på jorden.”

Det är oförnuftigt att tänka att den som skrev ned detta avsnitt av bibeln inte visste att insekter som har vingar är försedda med sex ben. Han talar om dessa insekter som ”gå på fyra fötter” och namnger så några, som tillhör denna grupp, och dessa, som han namnger, har sex ben, av vilka två är hoppben. I ett judiskt verk med kommentarer till verserna 20 och 23 sägs det: ”gå på alla fyra. Denna sats bör inte få inge oss den tanken, att man menade att insekterna bara hade fyra ben. Uttrycket hänvisar förmodligen till deras sätt att röra sig och är liktydigt med: ’som röra sig likt fyrfotingar’. ... 23. som hava fyra fötter, dvs. förutom de ’ben som böjer sig’.”

Det finns bevingade insekter, sådana som bin, flugor och getingar, som tar sig fram gående såsom fyrfotingar, vilka går på alla fyra. Bland dessa finns det några som har ben att hoppa med och som fick ätas. De har bokstavligen fyra fötter som de går med; de andra båda hoppar de med. Bibeln är skriven på ett målande språk som förstods av folk i allmänhet, och därför träffar vi stundom på bildliga eller beskrivande uttryck, som inte alltid kan fattas bokstavligt. Vi säger själva ibland att en människa reser sig på bakbenen och slår omkring sig. Vi väntar oss då inte att någon skall ta detta bokstavligt och tro att vi menar att hon har framben och vanligen tar sig fram på alla fyra. Vi hämtar en bild från fyrfotingarnas värld, vilka reser sig på bakbenen och fäktar och slår med frambenen, på det sätt som hästar eller hjortdjur eller björnar gör, när de går till anfall. På ett liknande sätt, beskrivande och inte bokstavligt, talar bibeln om att bevingade insekter går på alla fyra likt fyrfotingar.