Intellektuell frihet eller fångenskap under Kristus?
ÖVERALLT i världen ropas det i denna tid på allt större och större frihet: tankefrihet, yttrandefrihet och handlingsfrihet. I skolor och vid universitet får man nu uppskära en skörd av ateistiska tänkare, frukten av de mänskliga filosofiska uppfattningar som ”odlats” vid dessa lärdomsanstalter under de närmast förflutna femtio åren. Och följderna av allt detta eftertryck som lagts vid den enskildes självbestämmanderätt kan ses i de högljudda krav på oberoende som höjs av alla slag av fraktioner, både sociala och politiska. Disciplin och respekt och hänsyn för myndigheter är på retur. Missnöjet är stort. Friden har tagits bort från jorden.
Myndigheter, som har tillåtit att man bibringat ungdomen uppfattningen att det mänskliga tänkandet inte bör tyglas av tron på en suverän Gud, står nu öga mot öga med en upprorisk generation, som ifrågasätter värdet hos sociala och moraliska principer och som prompt själv vill avgöra vad som är rätt och vad som är orätt. Unga män och kvinnor, tonåringar, som ofta inte äger mer än ytliga kunskaper i de frågor saken gäller, deltar i strejker och protestmarscher, som om de grundligt hade undersökt alla förhållanden och träffat ett moget avgörande. Ja, det är mycket uppenbart att man i denna tid gör öppet uppror mot de vuxnas herravälde.
Hur oerhört annorlunda är inte detta, om man jämför med bibelns förkunnelse och Jesu Kristi ord! Det är alldeles riktigt att Jesus sade: ”Ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” (Joh. 8:32, NW) Men varifrån skulle de bli frigjorda, och för vad för något? Det måste klart och tydligt framhävas att Jesus inte uppmanade folk att uppställa egna regler och lagar! Han skulle befria dem från de falska religiösa ledarnas dogmer och villfarelser, men samtidigt uppmanade han dem: ”Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar.” (Matt. 11:29, NW) De som kom till honom måste ta emot hans fostran, lära av honom; de måste lyssna och lyda. Om de underlät att på detta sätt underkasta sig honom, som Gud hade sänt, skulle detta utgöra ett klart vittnesbörd om att deras sinnen alltjämt var fångna under det onda inflytande som aposteln Paulus talade om med orden: ”Denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus ... icke skulle skina igenom.” — 2 Kor. 4:4, NW.
Se till att du inte låter bedra dig. De som prompt vill utöva fullständigt ohämmad sinnesfrihet råkar förr eller senare i strid med Gud och hans ord, bibeln. På ett avgudiskt sätt låter de det mänskliga intellektet få försteg framför den store Skaparen, och när de alltså ägnar ”dyrkan åt skapelsen i stället för åt honom som skapade”, prisger Gud dem ”åt ett icke godkänt sinnestillstånd, till att göra otillbörliga ting”. (Rom. 1:25, 28, NW) Stoltheten gör dem blinda för det förhållandet att ofullkomliga människor i våra dagar måste välja mellan två herrar. De blir med nödvändighet slavar antingen åt rättfärdigheten eller åt synden. — Romarna, kapitel 6.
Aposteln Paulus förutsade rentav våra dagars allt kraftigare vittnesbörd om slaveriet under synden, ty han skrev: ”I de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara ... hädare, olydiga mot föräldrar, ... omöjliga att komma överens med, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, halsstarriga, uppblåsta av stolthet, nöjesälskande mer än Gudälskande.” (2 Tim. 3:1—5, NW) Ett mycket stort antal människor har alltså låtit ”sitt sunda förnuft” fara och har blivit fångade i ”djävulens snara”. Han tar dem i sin tjänst och får dem att främja hans onda syften. — 2 Tim. 2:26, NW.
De sanna kristna har i motsats härtill blivit frigjorda genom exakt kunskap i bibeln, och eftersom de inte är tillfreds med att åtnjuta denna frihet från ett orätt tänkesätt för egen del, tar de del i en andlig krigföring för att befria andra fångna sinnen, för att strida mot tankar och uppfattningar som har blivit uppresta mot Guds kunskap. Aposteln Paulus beskriver denna krigföring, i det han säger: ”Fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke krig enligt vad vi äro i köttet. Ty vår krigförings vapen äro icke köttsliga, utan genom Gud mäktiga att kullkasta väl förskansade ting. Ty vi kullkasta tankebyggnader och allt högt som uppreses mot Guds kunskap; och vi taga varje tanke till fånga för att bringa den till lydnad för Kristus.” — 2 Kor. 10:3—5, NW.
Det verkar som om några som hade slutit sig till den korintiska församlingen i de första kristnas dagar satte sig över Paulus’ myndighet och betraktade honom enligt vad han föreföll att vara i köttet och underlät att räkna med att han hade fått ett särskilt uppdrag av Kristus. I våra dagar finns det likaså människor, som till följd av sitt oberoende tänkesätt visar att de tvivlar på Kristi förmåga att här på jorden ha och använda en särskilt förordnad styrande krets av ofullkomliga människor, åt vilka han har anförtrott alla Guds rikes intressen eller ”tillhörigheter” (NW) på jorden. (Matt. 24:45—47) När sådana ”oberoende” tänkare får råd och vägledning, som hämtas från bibeln, är de benägna att resonera så här: ”Det där kommer bara från köttsliga människor, och därför är det min sak att avgöra om jag skall bry mig om det eller inte.”
Rektorn för Sällskapet Vakttornets Bibelskola Gilead, E. A. Dunlap, talade nyligen över just detta ämne inför en grupp blivande missionärer som fullbordat sin kurs vid skolan. Dunlap ställde frågan: ”Är det så du ser på saken?” Och därpå fortsatte han: ”I så fall har du rönt påverkan av denna oberoendets ande, varmed Satan infekterar hela världen. För att komma ifrån en sådan inställning måste man följa den kurs som aposteln Paulus häntyder på och tänka så här: ’Hur är det egentligen, tar jag ”varje tanke till fånga för att bringa den till lydnad för Kristus”?’”
Den kristne, som följer en sådan tillbörlig kurs, skjuter åt sidan alla tankar som inte är i samklang med den sanning som han har inhämtat av det som Kristus förkunnade. Han kommer att klart och tydligt inse att följande påminnelse från aposteln Paulus gäller just honom: Ni ”tillhöra ... icke eder själva, ty ni blevo köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud i eder kropp.” (1 Kor. 6:19, 20, NW) Vidare kommer han att minnas aposteln Petrus’ allvarliga förmaning: ”Var såsom fria människor, och bruka dock icke eder frihet till förevändning för moralisk uselhet, utan såsom Guds slavar.” (1 Petr. 2:16, NW) Att själviskt yrka på intellektuell frihet medför bara slaveri under synden. Att vara Kristi fånge innebär frid med Gud, trygghet och klok och förnuftig vägledning i livets olika förhållanden.