och huggormars avföda som var dömda till förintelse? (Matt. 23:1—33) Om han betraktade broderskap som ”ett gudomligt bud” och ”en religiös plikt” varför sade han då till religiösa ledare: ”Ni äro från eder fader, djävulen”? (Joh. 8:44, NW) Skulle han förena sig med dem i en ”broderskapsvecka”? Om han erkände dem som sina bröder, så skulle han därmed erkänna deras fader som sin fader. Han skulle aldrig ansluta sig till ett broderskapsprojekt som skulle göra djävulen till hans fader i stället för Jehova! Likväl skulle de människor som i vår tid fanatiskt ivrar för samarbete mellan samfunden gärna omfatta allt, såsom det framgår av en ledande artikel om ”Det religiösa samgåendets dag”: ”Kristna, judar, muhammedaner, buddister, eller vad vi nu är, alla är vi Guds barn, hur olika vi än uppfattar honom.” (New York Times, 23 september 1951) Men vår uppfattning av Gud betyder verkligen något. Man kan nalkas honom endast genom Kristus. (Joh. 14:6) Till och med de som bekänner sig vara kristna, men som inte finner sig i att bli agade av Gud i överensstämmelse med hans ord, ”äro ... i verkligheten illegitima barn och icke söner”. (Hebr. 12:4—11, NW) Det religiösa samgåendets breda väg, där ”vad som helst har sin gång”, är den breda vägen till fördärvet. — Matt. 7:13, 14.

20. Vilken rörelse till främjande av religiöst samgående sattes i gång hundratals år efter Jesu tid, och på vilka skrUtenliga grunder avhöll sig de kristna från delaktighet däri?

20. Hundratals år efter Jesu tid satte den romerske kejsar Konstantin i gång med en rörelse för religiöst samgående, genom vilken alla religioner skulle sammansmältas, fastän de olika sekterna och samfunden skulle få behålla sina många sinsemellan motstridande trossatser, om de blott vore eniga i några få huvudpunkter, alldeles som förhållandet är i våra dagar inom de rörelser som strävar efter samgående mellan trosriktningarna. Syftet med Konstantins företag var att befrämja politisk samhörighet och religiös likformighet. Endast de sanna kristna gjorde motstånd, i medvetande om att de avfälliga kristna, som blev ett med hedendomen och dukade under för statens bemödanden att sammansmälta de olika trosriktningarna, hade brutit mot Jehovas ord: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi äro den levande Gudens tempel, alldeles såsom Gud sade: Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem; och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’ ’ ”Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’, ’”och jag vill taga eder in.” ’ ” Då kommer Jehova att vara vår Fader och vi hans söner, men inte i annat fall. — 2 Kor. 6:14—18, NW.

Jehovas teokratiska organisation i våra dagar

1, 2. Vid vilka tillfällen underlät Kora, Mirjam, Aron, israeliterna och den blandade folkhopen att visa uppskattning av teokratisk ordning?

KORA satte inte värde på den. Mirjam och Aron satte inte alltid värde på den. Israeliterna i öknen kom ofta till korta i fråga om att värdesätta den. Den blandade hopen av icke-israeliter, som följde med dem, uppskattade den inte alltid till dess fulla värde. Akan förlorade sin uppskattning av den. Det gjorde också kung Saul. Det gjorde också kung Ussia. De skriftlärde och fariséerna på Jesu tid satte sannerligen lika litet värde på den som prästerna i våra dagar gör.

2. När Kora och hans stallbröder i öknen ville upphöja sig till att bli präster och anklagade Mose och Aron för att taga sig alltför stora befogenheter, bevisade de att de inte hade den rätta uppskattningen av teokratisk organisation.