Att överlämna sig åt Gud för liv i den nya världen

1. Hur har överlämnande av personer och ting ägt rum tills nu, och vilket överlämnande leder verkligen till ett heligt liv?

I ALLA tider har människor överlämnat sig åt (eller avskilt sig för) många olika ändamål, och de har överlämnat (avskilt) många andra ting jämte sig själva. Mose lag tillät en inkallad man att taga ett hus, som han hade byggt, i besittning (inviga det), innan han anslöt sig till Israels teokratiska armé. Konung David tog sitt hus i besittning (invigde det), och en psalm komponerades för detta tillfälle. (5 Mos. 20:5; Ps. 30, överskriften, AV) Israeliterna överlämnade (invigde) sin Guds hus och dess altare. Efter Jerusalems återuppbyggande överlämnade (invigde) de stadens återställda murar. (4 Mos. 7:10, 11, 84, 88; 2 Krön. 7:9; Esr. 6:16, 17; Neh. 12:27) Nebukadnessar, Babylons konung, överlämnade (invigde) den gyllene bildstod som han hade ställt upp på Duraslätten, och några föräldrar överlämnade (avskilde) sina barn för vissa ändamål.a (Dan. 3:2, 3; Ords. 22:6; 1 Mos. 4:17; 5:18, 22) Överlämnandet av en person eller ett ting leder denna person eller detta ting in på en viss väg eller kurs eller till ett visst bruk, men det betyder inte nödvändigtvis att personen eller tinget också kommer att användas för ett heligt eller helgat ändamål. När vi överlämnar oss själva åt den levande och sanne Guden, avskiljer vi oss emellertid verkligen för ett heligt liv, ett avskilt liv, dvs. olikt denna världens kurs, ett liv som inte är vanligt utan är avskilt från och inte får vidröras av och brukas för världsliga ändamål. En sådan person, som har överlämnat sig, förpliktar sig följaktligen till att utöva en ren och obesudlad religion, vilket betyder att ”bevara sig utan fläck från världen”. — Jak. 1:27, NW.

2, 3. Förmanar de kristna grekiska skrifterna till överlämnande eller invigning med användande av dessa termer, och vilket uttryckssätt använde lärjungarna?

2. När vi söker igenom de kristna grekiska skrifterna finner vi varken ordet överlämnande eller invigning använt för att beteckna detta steg att ge sig själv odelat åt Gud genom Jesus Kristus. När vi läser om dem som i den första tiden omfattade kristendomen, finner vi, att det blott och bart sägs att de trodde eller utövade tro. Det uttryckssätt som de använde, vilka manade folket till att omfatta kristendomen var: ”Gör bättring och omvänd eder”, eller ”gör bättring och vänd om”; även ”gör bättring och låt döpa eder”.

3. På pingstdagen, då det förvånade folket frågade Kristi apostlar: ”Bröder, vad skola vi göra?”, svarade Petrus: ”Gör bättring, och må var och en av eder bliva döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skola erhålla den heliga anden som en fri gåva. ... Bliv frälsta från detta vrånga släkte.” Några dagar senare sade Petrus till en annan skara i templet: ”Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person och på det att han må sända ut Kristus, som är bestämd för eder, Jesus.” (Apg. 2:37—40; 3:19, 20, NW) När den av sitt samvete slagne fångvaktaren i Filippi, i Macedonien, frågade Paulus och Silas: ”Mina herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?”, så svarade de: ”Tro på Herren Jesus, så komma du och ditt husfolk att bliva frälsta.” Sedan ”talade de Jehovas ord till honom tillsammans med alla dem som voro i hans hus”, och ”han och hans egna, alla som en, blevo döpta utan dröjsmål”. — Apg. 16:30—33, NW.

4. Vilka uttryck användes i Skriften för att beskriva det steg, genom vilket man blev en kristen på den apostoliska tiden?

4. Hur blev de då sanna kristna och ett folk för Guds namn, enligt vad det inspirerade vittnesbördet säger? Genom att de invigde sig? Nej! Det var genom att de trodde eller blev troende, genom att de utövade tro och i tro förtröstade eller förlitade sig på Guds uppenbarade uppsåt och anordning. Läs själv: Efter pingsten ”voro [alla de som blevo troende] tillsammans så att de hade allting gemensamt.” ”Och vad mera var, sådana som trodde på Herren fortsatte att fogas till dem, både män och kvinnor i stor mängd.” ”Om honom bära alla profeterna vittnesbörd, att var och en som sätter tro till honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” ”Dessutom var Jehovas hand med dem, och ett stort antal som blevo troende vände sig till Herren.” ”När de som voro av nationerna hörde detta, började de fröjda sig och förhärliga Jehovas ord; och alla de som voro rätt sinnade för evigt liv blevo troende.” ”Så lämnade Paulus dem, men några slöto sig till honom och blevo troende.” ”Men Krispus, som presiderade i synagogan, kom med hela sitt hus till tro på Herren. Och många av korintierna som hörde började tro och låta döpa sig.” ”Och många av dem som hade blivit troende kommo och bekände och omtalade öppet sina förehavanden.” Att de på detta sätt började tro i överensstämmelse med Guds nyligen uppenbarade uppsåt och vilja var alltså det som gjorde dem till kristna, Guds folk. — Apg. 2:44; 4:4; 5:14; 10:43; 11:21; 13:48; 17:33; 18:8; 19:18; NW.

5. Var kom då överlämnandet av sig själv åt Gud in, och hur visades det?

5. Hur sker då detta, att man överlämnar sig åt Gud genom Jesus? Det är inbegripet i sådan tro eller ett sådant utövande av tro. Jakob 2:17, 24 (NW) talar om för oss: ”Tron, om den icke har med sig gärningar, [är] död i sig själv. Ni se alltså, att en människa skall förklaras rättfärdig genom gärningar, och icke genom tro allena.” Att överlämna sig åt Gud genom Kristus innebär att man sätter liv i sin tro, gör den verksam, får den att frambringa gärningar och att leda till att man utövar rättfärdighet. Vi ser av de redogörelser som citerats här ovan, att de som utövade tro eller blevo troende utförde gärningar. De underkastade sig vattendopet för att på så sätt ge ett symboliskt vittnesbörd om sin tro, och häri efterliknade de Jesus. De vände sig bort från världen och vände sig till honom som Jehovas Smorde eller Messias, vilken Jehova har gjort till deras himmelske Herre. De slöt sig till Jehovas synliga organisation och höll tillsammans som en enad församling. De bekände och omtalade öppet sina tidigare förehavanden och visade, att de hade ångrat sig och gjort om sitt sinne angående sådana ting och att de hade bättrat sig eller vänt om och nu vandrade på Guds väg i Jesu fotspår. På det sättet visade de, att de var ”rätt sinnade för evigt liv” i den nya världen.

6. Hur bekände de sin tro till sin frälsning?

6. Apostlagärningarna talar om hur de öppet bekände sin tro för allt folket genom att predika Guds ord och dess uppfyllelse i Jesus Kristus och i hans församling. Detta betydde frälsning för dem. Därför skriver aposteln Paulus i Romarna 10:4, 8—10 (NW): ”Kristus är det fullbordade slutet på lagen, så att envar som utövar tro må få rättfärdighet. Men vad säger den? ’Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta’, det vill säga trons ’ord’ som vi predika. Ty om du offentligen kungör detta ’ord i din mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.”

7. Vilken bemärkthet har ordet ”tro” fått i de hebreiska skifterna och i de kristna grekiska skrifterna?

7. Ordet ”tro” visar sig vara ett föga bemärkt ord i de forntida hebreiska skrifterna; de båda ord som användes för att återge det i engelskan (”faith” och ”believe”) förekommer endast sammanlagt 48 gånger i Konung Jakobs översättning. (5 Mos. 32:20; Hab. 2:4) Men i de kristna grekiska skrifterna erhåller detta ord sin tillbörliga framträdande plats, och i Hebréerna 11:1 ges en utmärkt förklaring av ”tro”, och vi läser om hur folk i forna tider hade tro.

8. Vilken försäkran ifrån Skriften har vi att Gud, när vi överlämnar oss, hör och uppmärksammar detta och håller oss fast vid vårt löfte?

8. När vi i bön, antingen tyst eller hörbart för oss själva, överlämnar oss åt Gud till att göra hans vilja från och med då och sedan för evigt på vilket som helst plan som Gud må välja att ge oss livet, hör han då verkligen i de höga himlarna vår bön och ägnar uppmärksamhet åt den? Hans ord försäkrar oss om att han gör det, och vi måste utöva tro på att han gör så, för att vi må hålla fast vid vårt beslut. Strax innan Kornelius blev omvänd till kristendomen sade Jehovas ängel till honom: ”Dina böner och barmhärtighetsgåvor hava uppstigit till hågkomst inför Gud.” ”Din bön har blivit gynnsamt hörd, och dina barmhärtighetsgåvor hava blivit ihågkomna inför Gud.” Och när Kornelius och de som lyssnade tillsammans med honom tog emot Petrus’ budskap och tyst utövade tro i sina hjärtan och sålunda överlämnade sig åt denna nya tro, så uppmärksammade Gud detta och utgöt sin heliga ande över dem och meddelade dem gåvan att uttala profetior. (Apg. 10:3—7, 30—32, 44—48, NW) Långt före detta blev Hanna hörd, fastän hon bad viskande och avgav sitt löfte angående Samuel, i det att endast hennes läppar rördes. Hon tog sitt löfte allvarligt och infriade det åt Jehova Gud. (1 Sam. 1:9—28) När konung Salomo överlämnade templet åt Guds tjänst, bad han att Gud skulle höra den främling av god vilja som månde bedja till honom och rikta sin bön mot det heliga templet. I våra dagar hör Jehova Gud sådana böner som uppsändes av ett stort antal främlingar av en god vilja. — 1 Kon. 8:41—43.

9, 10. överlämnar sig dessa främlingar av en god vilja åt Gud, och vad gör Gud för dem?

9. Sådana främlingar av en god vilja visar sig vara lika får och är identiska med dem som Konungen, Jesus Kristus, framställer under bilden av får i sin liknelse om fåren och getterna, och som han församlar på sin högra sida. (Matt. 25:31—46) Dessa forna främlingar har sett sitt privilegium att ge sig åt Gud genom Konungen, Jesus Kristus, och det är genom detta överlämnande som de blir Konungens får. De gör alltså mera än att blott och bart göra gott mot Konungens andliga bröder. Fastän Gud inte inviger dessa andra får till att vara präster tillsammans med hans kunglige Överstepräst, Jesus Kristus, så gör han ändock någonting för dem i vad det gäller hans organisation och tjänst. Han låter sin rätte Herde, Jesus, uppfylla sina för länge sedan uttalade ord till dem: ”Jag har andra får, som icke äro av denna [prästerliga] fålla; också dem måste jag föra hit, och de skola lyssna till min röst, och de skola bliva en hjord, en herde.” — Joh. 10:16, NW.

10. Genom sin synliga organisation märker den ende och gemensamme herden de andra fåren i deras pannor såsom sin egendom. Han förlänar dem privilegiet att få samarbeta med den organiserade kvarlevan av hans andliga bröder. Därför har de tillfälle och förpliktelse att befrämja den rena, obesmittade tillbedjan på jorden. Genom att de sålunda bevisar sig vara trogna vittnen åt Jehova bevarar de igenkänningsmärket på sina pannor. (sid. 411, § 3) Genom detta märke bekänner de öppet att de har överlämnat sig åt Gud och hans universella suveränitet. Eftersom endast dessa andra får har gudomlig försäkran om att bli skonade under Harmageddonstriden, liksom Noas söner och svärdöttrar blev det under vattenfloden, så blir märket verkligen ett säkerhetsmärke för dem. Genom att de överlever Harmageddon med märket på sig, kommer de att träda in i den nya världen fullt överlämnade åt Gud, färdiga och villiga att göra hans uppenbarade vilja på jorden ifrån denna härliga tidpunkt och framgent.

11. Hur bör man företaga detta överlämnande, hur bör man betrakta det, sedan man företagit det, och hur inprägla det i sitt hjärta?

11. När du så har överlämnat dig i tro åt Gud, så håll ditt ord heligt, obrottsligt, oberört av någon förändring. Ditt löfte att vara hans och göra hans vilja är för evigt bindande. Därför: ”Var icke obetänksam med din mun och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få. När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud, att det var ett förhastande. Icke vill du, att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar dina händers verk? ... Ja, Gud må du frukta.” (Pred. 5:1, 3—6) Låt det därför vara ditt personliga steg, ditt eget beslut, att du överlämnar dig. Föräldrar eller förmyndare kan inte göra det för dig och förplikta dig att hålla fast vid det, om du inte själv är villig. Förvissa dig om att du har beräknat kostnaden av att ta detta steg, så att du är besluten att fortsätta på den vägen till den slutliga segern, kosta vad det vill nu och i framtiden. (Luk. 14:26—33) Inprägla i ditt hjärta, att du har överlämnat dig åt Gud, genom att offentligen symbolisera detta genom vattendopet i lydnad för Jesus Kristus, vårt föredöme, så att du må få hjälp att aldrig förgäta det. — Matt. 28:18—20.

12. Vilken varning i Skriften bevisar att Gud håller en människa bunden av att hon överlämnat sig, och vartill leder det att man lever i överensstämmelse därmed?

12. Var säker om att Gud, som inte kan ljuga och som inte älskar lögn, oåterkalleligt håller dig bunden av ditt löfte. Var inte ”utan förstånd, falska i fråga om avtal”. Kom ihåg ”Guds rättfärdiga förordning, att de som bedriva sådant äro förtjänta av döden”. (Rom. 1:31, 32, NW) Att du troget lever ditt överlämnade liv i överensstämmelse med Guds vilja kommer att försäkra dig om evigt liv i den nya världen.

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 maj 1952)