Den älskade aposteln skriver det fjärde evangeliet
DE FYRA skildringarna av de goda nyheterna, evangelierna, är inte rätt och slätt avskrifter av varandra. Inte är de heller diktverk av livliga fantasier. Ju mera förtrogen man blir med dem, desto klarare inser man deras åtskiljande drag och kännetecken och förstår att de sannerligen är fyra av varandra oberoende men likväl samstämmiga vittnesbörd om de olika förhållandena och händelserna under Messias’, Jesu Kristi, Guds Sons, jordiska förkunnartjänst.
Vart och ett av de fyra evangelierna har sitt särskilda tema, sitt syfte, sin utpräglade stil och sina särdrag, och vart och ett tycks ha skrivits på en annan ort än de andra: Matteus’ i Palestina, Markus’ i Rom, Lukas’ i Caesarea och Johannes’ i eller nära Efesus. Ja, de är så olika varandra, att det sätt på vilket vart och ett blivit skrivet tjänade som en ursäkt för vissa världsligt sinnade människor bland de första ”kristna” för att utveckla en viss sekt: Matteus fick stå fadder åt ebioniterna, Markus åt doketerna, Lukas åt marcioniterna och Johannes åt valentinianerna.
Fastän endast 7 procent av innehållet i Markus’ evangelium är annorlunda än innehållet i alla de övriga, så är dessa 7 procent av innehållet så spridda över evangeliet, att det jämte sitt klart åtskilda tema och sin särpräglade stil — språket är korthugget, tempot raskt, skildringen späckad med latinska ord och fraser osv. — klart och tydligt framstår såsom ett av andra oberoende vittnesbörd. Å andra sidan finner vi att det fjärde evangeliet, fastän det till 92 procent innehåller sådant som de andra inte har skrivit om, ändå visar en häpnadsväckande likhet med de tre andra vad de grundläggande sanningarna beträffar, de individer som det talar om, dess andemening och de intryck det ger.
Vi kan belysa detta genom att nämna vad dessa säger om aposteln Petrus. De tre första evangelierna visar sannerligen att Petrus var impulsiv i ord och gärning, och detta gör också det fjärde evangeliet. Det visar att det var Petrus som gjorde invändningar mot att Jesus tvådde hans fötter och som handlöst gav sig i Tiberias’ sjö för att genast simma i land, när han fick veta att främlingen på stranden var själve Mästaren, den uppståndne Jesus. — Joh. 13:4—10; 21:7.
Innehåller huvudsakligen kompletterande uppgifter
Utan tvivel hade Johannes framför sig de tre första evangelierna, och därför lät han sitt evangelium bli ett slags komplement till dem. Att det var avsett att fylla ut vissa luckor framgår tydligt och klart både av det som det innehåller och av det som har utelämnats. De tre första, som blivit kallade de synoptiska evangelierna, eftersom de anlägger samma synpunkter, berättar om Jesu övernaturliga födelse. Johannes talar om Logos’ föremänskliga tillvaro och om att ”Ordet vart kött”. Vidare talar Lukas om hur Jesus såsom barn var sina föräldrar underdånig, under det att Johannes nämner om hur Jesus hävdade sitt oberoende, sedan han hade nått mannaålder: ”Vad har jag att göra med dig, kvinna?” — Joh. 1:14; 2:4, NW.
I de synoptiska evangelierna skildras det som inträffade vid Jesu dop, men Johannes citerar vad Johannes döparen senare hade att säga om det som inträffade vid detta tillfälle: ”Jag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom.” De förbigår den första delen av Jesu jordiska förkunnartjänst, ty deras skildringar av den börjar vid tiden för fängslandet av Johannes döparen. Johannes’ evangelium skildrar den första delen av Jesu förkunnargärning och talar även om hans första underverk, om hur han förvandlade vatten till vin. — Joh. 1:32, NW.
Jesu förkunnarverksamhet i Galileen skildras av de tre första evangelieskrivarna; Johannes skildrar Jesu förkunnargärning i Judeen. De andra återger Jesu liknelser, till och med Markus återger fyra av dem, men Johannes återger inte en enda. Å andra sidan är det bara Johannes som berättar om Jesu samtal med Nikodemus, med den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn och med Pilatus. Och Johannes återger dessutom många av Jesu jämförelser (som på sätt och vis också kan kallas liknelser) som de andra inte talar om; till exempel hur Jesus liknade sig själv vid ormen som Mose upphöjde, vid en god herde och vid ett vinträd. De berättar om att Jesus uttalade ve över de skriftlärda och fariséerna; Johannes talar om att Jesus gjorde jämförelser mellan judarna och deras fader, djävulen. De berättar om att Jesus renade templet vid slutet av sin jordiska förkunnartjänst; Johannes talar om att Jesus renade templet i början av sin verksamhet. De talar om att Jesus instiftade åminnelsen av sin död; Johannes skildrar hur Jesus tvådde sina apostlars fötter vid detta tillfälle, återger hans mycket förtroliga tal till dem och den bön han frambar å deras vägnar den där minnesvärda kvällen.
I de synoptiska evangelierna talas det om att Jesus begav sig till Jerusalem först vid slutet av sin förkunnartjänst, och av dessa skildringar skulle man mycket väl kunna dra den slutsatsen att Jesu förkunnargärning endast varade i omkring ett år. Men Johannes talar om för oss att Jesus begav sig till Jerusalem den ena gången efter den andra för att fira påsken, och härigenom ger han oss en nyckel beträffande längden av Jesu predikoverksamhet; den varade i tre och ett halvt år. Detta stämmer överens med Daniels profetia om de sjuttio årsveckorna. I denna profetia talas det om att Messias skulle komma vid slutet av den sextionionde veckan och att han skulle förgöras, dödas, mitt i den sjuttionde veckan, dvs. efter tre och ett halvt år. — Dan. 9:24—27; Joh. 2:13; 5:1; 6:4; 12:1—13:1.
Johannes kommer också med vissa tillägg i fråga om Jesu underverk. Endast Johannes talar om Jesu första underverk, om hur han förvandlade vatten till vin, och om Jesu sista underverk, det stora fiskafänget efter Jesu uppståndelse. Det är dessutom endast Johannes som talar om för oss att Jesus gav en blindfödd man hans syn och att Jesus uppväckte Lasarus, sedan denne hade varit död i fyra dagar.
Aposteln Johannes är skrivaren
I långa tider har somliga förfäktat att det fjärde evangeliet helt enkelt inte kunde ha skrivits av aposteln Johannes, eftersom man inte hade några tidiga exemplar av det. Men att Johannes’ evangelium skrevs under aposteln Johannes’ livstid har blivit bevisat genom att man funnit ett fragment av hans evangelium i Egypten, vilket blivit känt såsom Rylandspapyren 457 (P52). Det innehåller Johannes 18:31—33, 37, 38 och förvaras i ett bibliotek, John Rylands Library, i Manchester i England. Om detta fragment har framlidne sir Frederick Kenyon i London yttrat följande i sin bok The Bible and Modern Scholarship, som utgavs år 1948: ”Fastän det alltså är litet, är det nog för att bevisa att en handskrift av detta evangelium var i omlopp, förmodligen på den egyptiska landsbygden, där man har funnit det, omkring år 130—150 e. Kr. Om man bara räknar med den kortaste möjliga tid för spridningen av detta verk från den plats där det ursprungligen skrevs, kan man förlägga tiden för utformandet så nära den tidpunkt traditionen har fastställt, nämligen under sista årtiondet av första århundradet, att det inte längre finns någon orsak att betvivla att traditionen stämmer med det verkliga förhållandet.”
Det förhållandet att Johannes’ evangelium lägger så stort eftertryck vid kärlek bör inte nödvändigtvis tala för att det inte skrevs av Johannes, även om Jesus kallar honom ”tordönsman”. Att Johannes såsom ung man kallades så är inget bevis för att han inte kan ha varit mildare vid, låt oss säga, nittio års ålder. Det är mycket troligt att Johannes var den yngste av de tolv, och han kan fördenskull mycket väl ha varit den mest idealistiske bland dem. Om det förhöll sig så, kan detta delvis förklara hans stora hängivenhet för Mästaren såväl som Jesu särskilda kärlek till Johannes. Det är fullständigt obefogat att påstå att eftersom Jesus hyste denna särskilda tillgivenhet för Johannes, måste Johannes ha varit ovanligt mild till sinnes, vek, ja, rentav feminin.
Nej, det var i stället så, att liksom Jesus hade ett brinnande nit för rättfärdigheten — tänk på hur han renade templet och fördömde sin tids prästerskap –, så var detta också utmärkande för Johannes och hans broder, Jakob. Fördenskull kallades de Boanerges, ”tordönsmän”. Att samariterna i en viss stad inte ville låta Mästaren ta vägen genom staden, eftersom han var på färd till Jerusalem, fyllde dem så med rättfärdig harm, att de önskade kalla ned eld från himmelen över staden, vilket inom parentes sagt också vittnade om deras tro! — Mark. 3:17; Luk. 9:54.
Johannesevangeliet uppenbarar samma okuvliga lojalitet, samma intensiva kärlek, samma rättfärdiga harm. Johannes skonar inte Nikodemus utan säger rakt på sak att Nikodemus kom till Jesus under skydd av nattens mörker, därför att han fruktade för vad andra tänkte. Och på samma sätt är det med en annan medlem av Sanhedrin, Josef från Arimatea. Skatteindrivaren Matteus, som ständigt var medveten om pengars värde, kunde inte låta bli att framhålla att Josef var en rik man och därtill en Jesu lärjunge. Markus, som i första hand skrev för romarna, säger att Josef var en ansedd rådsherre, som också väntade på Guds rike. Lukas ger oss flera detaljer: Josef var medlem av Sanhedrin (NW) och var en god och rättfärdig man, som inte hade samtyckt till deras rådslag och gärning mot Jesus och som väntade på Guds rike. Men Johannes’ lojalitet mot Jesus och hans utpräglade känsla för rättfärdigheten, hans naturligt idealistiska läggning, kunde lika litet förmå honom att överse med en allvarlig brist hos Josef från Arimatea som den hade kunnat förmå honom att överse med en liknande brist hos Nikodemus: ”En Jesu lärjunge — fastän i hemlighet av fruktan för judarna.” Ja, just så skrev Johannes! — Matt. 27:57; Mark. 15:43; Luk. 23:50, 51; Joh. 19:38.
Johannes kunde helt enkelt inte smälta att någon gav sig ut för att vara en lärjunge till Mästaren och samtidigt skämdes för att vara detta! Och fördenskull bör det inte förvåna oss att finna att hans reaktion mot förrädaren Judas var kraftigare än den vi finner hos någon annan av evangelieskrivarna. En lång tid innan Judas förrådde Mästaren, säger oss Johannes, ”visste Jesus vilka det var som icke trodde och vem det var som skulle förråda honom”. ”Jesus svarade dem: ’Jag utvalde eder, ni tolv, eller hur? Likväl är en av eder en baktalare.’ Han talade i själva verket om Judas, Simon Iskariots son; ty denne ämnade förråda honom, fastän han var en av de tolv.” Ja, förråda honom, fastän han var en av de tolv! — Joh. 6:64, 70, 71, NW.
De andra evangelieskrivarna talar om klagomålet över att den dyrbara olja, som Maria smorde Jesus med kort före dennes död, användes på detta sätt, men det är bara Johannes som säger vem som framförde det och varför han gjorde det: ”Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom”, framförde klagomål. ”Detta sade han, icke därför att han frågade efter de fattiga, utan därför att han var en tjuv och plägade taga, vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.” Återigen gav denne tordönsman uttryck åt rättfärdig harm. Och det är värt att påpeka att om det inte hade varit för det som Johannes berättar om Judas, skulle det sånär ha förblivit en gåta att Judas förrådde Jesus. — Joh. 12:4—6.
Andra utmärkande drag
Själva den stil som kommit till användning vid nedskrivandet av det fjärde evangeliet utgör omständighetsbevis, som talar för att en helt vanlig man, ”utan skriftkunskap”, sådan som Johannes, måste ha varit skrivaren. (Apg. 4:13, NW) Johannes’ språkstil är ytterligt enkel — han använder enkla ord, enkla satser och meningar, ett ordförråd som är mindre än det som de flesta andra av dem som skrivit något av de kristna grekiska skrifterna har gjort bruk av. Samtidigt präglas det som han skrivit av den högsta andliga lyftning. Såsom Westcott, en framstående bibelforskare på 1800-talet, har uttryckt det: ”Johannes’ evangelium är den mest fulländade konst, som härrör från den mest fulländade enkelhet. ... Ingen skrift ... har större enkelhet med mera insiktsfullt djup.” Det väcker fördenskull ingen förvåning att man påstått att Johannes 7:53—8:11, ett avsnitt som man betvivlat att Johannes själv skrivit, ”inte präglas av Johannes’ lätt igenkännliga stil”. — Dom J. Chapman: The Four Gospels (De fyra evangelierna).
Ännu mera avgörande för påståendet att det är aposteln Johannes som har skrivit det fjärde evangeliet är det sätt på vilket namn används. Fler namn förekommer i detta evangelium än i något av de andra. Endast här sägs det att det var Filippus och Andreas, Petrus’ broder, som samtalade med Jesus om bespisningen av de fem tusen och att det var Malkus’ öra som Petrus högg av. Men fastän Petrus är omnämnd trettiotre gånger, nämner inte evangeliet en enda gång Johannes vid namn och inte heller hans broder, Jakob, utan kallar dem — och det bara vid ett enda tillfälle — för ”Sebedeus’ söner”. Frånsett detta föredrar Johannes att förbli anonym och använder om sig en mindre direkt benämning, som var honom kär: ”den lärjunge, som Jesus älskade”. — Joh. 6:5—8; 18:10; 13:23.
Men detta är inte allt. Det kraftigaste av alla bevisen för att Johannes har skrivit detta evangelium är det förhållandet att namnet ”Johannes” gång på gång förekommer i hans evangelium, men det syftar inte en enda gång på aposteln Johannes utan endast och allenast på Johannes döparen. Ja, Johannes, som är noggrannare än de andra evangelieskrivarna i fråga om att återge människors fullständiga namn, brydde sig inte någon gång om att kalla Johannes döparen med hans fullständiga namn utan kallar honom bara ”Johannes”, fastän det fanns en annan Johannes, nämligen han själv. De andra gör denna åtskillnad, ty hur skulle man kunna avgöra vilken Johannes som avsågs, Johannes döparen eller aposteln Johannes? Men aposteln Johannes ansåg det inte nödvändigt att göra denna åtskillnad, ty när allt kom omkring talade han inte om sig själv, när han talade om ”Johannes”, nej, han talade om Johannes döparen! Det är uppenbart att ingen annan än aposteln Johannes själv skulle ha underlåtit att påpeka vilken Johannes som avsågs.
Den älskade aposteln
Det var helt naturligt att den älskade aposteln Johannes stod Jesus Kristus, Mästaren, närmast i nödens stund. Vid den sista påskmåltiden låg han till bords invid Jesu bröst. Han följde Jesus in på gården som hörde till det hus där översteprästen bodde, vilken Johannes var bekant med, och han var den apostel, som stod intill Jesus på Golgata, där Jesus anförtrodde sin moder åt honom. — Joh. 13:23; 18:15; 19:27.
Av det fjärde evangeliet framgår det tydligt och klart att dess skrivare hade en mycket klar insikt om Jesu föremänskliga tillvaro. ”I begynnelsen var Ordet. ... Allting blev till genom honom.” Och endast han återger de många hänsyftningarna som Jesus gjorde på sin föremänskliga tillvaro, sådana som att han ”steg ned från himmelen”. ”Jag är det bröd, som har kommit ned från himmelen.” ”Förrän Abraham blev till, är jag.” ”Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.” — Joh. 1:1—3, NW; 3:13; 6:41; 8:58; 17:5.
Johannesevangeliet når den gudomliga sanningens högsta höjder. Johannes ger oss den mest värdefulla insikt om Jesus såsom Logos, den förträfflige herden, världens ljus, livets bröd, vägen, sanningen och livet. Han säger mera om kärlek än de andra tre evangelieskrivarna tillsammans. Skulle vi kunna föreställa oss att någon utom en Jesus synnerligen närstående lärjunge skulle vara i stånd att framställa Jesus för oss på detta sätt?
Av de tolv valde Jesus ut tre, med vilka han var särskilt förtrolig: Petrus, Jakob och Johannes. Endast dessa följde med Jesus in i huset och såg hur han uppväckte synagogföreståndarens unga dotter; endast dessa följde honom upp på förklaringsberget och endast dessa följde honom längre in i Getsemane örtagård. Det är bara logiskt att tänka att en av dessa tre skulle ge oss den mest upphöjda synen på Jesus. Petrus och Jakob dog långt innan det fjärde evangeliet skrevs. Den lärjunge som Jesus särskilt älskade måste ha varit en av dessa tre, det måste ha varit Johannes.
Somliga påstår att kapitel 21 i Johannesevangeliet, som talar om hur Jesus ger Petrus ett trefaldigt bud om att föda Jesu lamm och små får, har skrivits av en annan hand än den som har skrivit det övriga av evangeliet, eftersom man menar att den sista versen i det föregående kapitlet (20) har formen av en avslutning; men så är det inte. Stilen i kapitel 21 är Johannes’, och utan tvivel har han lagt till det senare.
Vilken skatt har vi inte i det fjärde evangeliet! Det tjänar utomordentligt väl sitt syfte: ”Dessa hava skrivits ned, på det att ni må tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och på det att ni, därför att ni tro, må hava liv genom hans namn.” — Joh. 20:31, NW.