Den trolöse ”onde slaven” och de som var en förebild till denne
”’AXEL-SALLY’ friges mot hedersord i juli”. Så löd en rubrik i New York Times för 8 april 1961. Vem är denna Axel-Sally? Hon är en amerikansk konstnärinna som for till Tyskland för att studera musik någon gång på 1930-talet. När andra världskriget bröt ut, sjöng hon på kvällarna sexiga sirensånger i radio för de amerikanska soldaterna och sökte därmed locka dem att ge upp striden och vända om hem. Varför gjorde hon det? Hade hon blivit omvänd till nazismen? Nej, visst inte! Hon sjöng mot betalning, och hon var nazistradions högst betalda artist.
Detta nutida exempel på svekfullhet påminner oss om Förenta staternas förste beryktade förrädare, som hette Benedict Arnold. Han var stolt och övermodig och hade ständigt kontroverser med koloniernas styrande myndigheter, och eftersom han tyckte om att leva högt och stod efter snöd vinning, sålde han sina tjänster till sitt folks fiender vid den tid då hans folk stred för sitt oberoende. Han tillbringade sina sista dagar i ett främmande land, utstött av människor och djupt olycklig.
Även om vi inte här närmare skall syssla med politiska förrädare utan med religiösa, så uppenbarar dessa politiska förrädares exempel två grunddrag hos förrädare, nämligen stolthet och vinningslystnad. Dessa egenskaper lägger hämsko på visheten, rättvisan och kärleken för självisk fördels skull. Eftersom människan måste vara tillsammans med sig själv och det inte är gott för henne att vara allena, blir följden ovillkorligen att förrädaren gör livet jämmerligt för sig själv.
I bibeln är det tre förrädare som särskilt framträder: Ahitofel, som en tid var kung Davids följeslagare, Judas Iskariot, som en tid var Jesu Kristi följeslagare, och den ”onde slaven”, som en tid var följeslagare till den ”trogne och omdömesgille slaven” i våra dagar, i denna Kristi andra närvaros tid. Den sistnämnde är emellertid inte en enda individ utan består av en klass av trolösa individer.
Ordet ”förrädare” har en mycket dålig klang, ja, till och med en sämre klang än ordet ”skrymtare”. Det används om personer som avslöjar eller röjer något för en fiende, som ”sviker sin trohet mot någon”, som ”förråder någon”. En förrädare är lömsk, svekfull, trolös, falsk, illojal. I 1917 års svenska bibelöversättning förekommer detta ord ett antal gånger, bland annat i Lukas 6:16, där förteckningen över de tolv apostlarna slutar med orden ”och Judas Iskariot, den som blev en förrädare”.
Ahitofel
Vad det är som driver en person att bli förrädare visade den stolte och lystne Ahitofel. En förrädare är ofta ovanligt begåvad. Vad han saknar är ärlighet och kärlek. Ahitofel, kung Davids rådgivare, var en sådan förrädare, om vilken det har blivit skrivet: ”Den tiden gällde ... ett råd, som Ahitofel gav, lika mycket, som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd av Ahitofel både för David och för Absalom.” Varför blev han en förrädare? Skildringen meddelar inte det, men omständigheterna pekar klart och tydligt på att Ahitofel slöt sig till Absalom i hans uppror mot sin far, kung David, därför att det inte tycktes råda minsta tvekan om att Absalom skulle vinna. Men Jehova ledde händelserna så att utgången blev en annan. — 2 Sam. 16:23.
Absalom, en av kung Davids älsklingssöner, var en mycket ståtlig man. Han hade vid ett tillfälle blivit landsförvisad därför att han hade dödat en av sina halvbröder för att denne våldtagit hans syster Tamar. David visade barmhärtighet och förlät honom och lät honom återvända till hovet. I ren otacksamhet för denna barmhärtighet lade Absalom planer för att vända folkets hjärta bort från hans far och satte sedan i gång en komplott för att tillvälla sig sin fars tron och lyckades till och med övertala Ahitofel att ställa sig på hans sida. När David fick höra detta, bad han: ”HERRE [Jehova], gör Ahitofels råd till dårskap.” — 2 Sam. 15:12, 31.
Det mörker som kännetecknade Ahitofel skildras i en av Davids psalmer: ”Se, det är icke en fiende, som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän, som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan. Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne, du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran. Den mannen bar händer på sin vän; han bryter sitt förbund. Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.” — Ps. 55:13—15, 21, 22.
Förutom att David bad till Gud att Gud måtte göra Ahitofels råd om intet, gjorde han själv vad han kunde i samma syfte. Han sände nämligen i väg sin rådgivare Husai för att denne skulle låtsa sig vara lojal mot Absalom och upphäva verkan av Ahitofels goda råd. På det sättet besvarade Jehova Davids bön, ty när Ahitofel gav ett gott råd, kom Husai med ett helt annat råd, och Absalom lydde Husai. Följden blev att Absalom fick ett dåligt utgångsläge i striden och slutligen miste livet. Vad den fåfänge och stolte Ahitofel beträffar, så vände han hem igen, då han såg att hans goda råd hade förkastats, ”och sedan han hade beställt om sitt hus, hängde han sig”. Så dog Ahitofel. — 2 Sam. 17:14, 23.
Judas Iskariot
Ahitofel var en synnerligen lämplig förebild till historiens mest kände och sämst beryktade förrädare, Judas Iskariot, som förrådde Jesus Kristus, Guds Son, för futtiga trettio silverpenningar. Judas Iskariot hade blivit utvald till att vara en av de tolv apostlarna, sedan Jesus hade tillbringat en hel natt i bön, och alltså var hans hjärta säkerligen inte ont vid den tiden, ty om det hade varit det, skulle Jesus inte ha valt honom till att vara en av de hedrade tolv. Men undan för undan lät denne man, som blivit hedrad på detta sätt, själviskhet få insteg i hjärtat. Det verkar som om han var judé, då däremot de andra elva var galiléer, och judéerna höll sig själva för mycket förmer än galiléerna.
Judas Iskariot hade fått i uppdrag att vara ”kassör” för den skara som följde Jesus, särskilt för de tolv, helt säkert av det skälet att han hade fått en bättre utbildning. Allteftersom tiden gick, lät han emellertid själviskheten få makt med sig. Eftersom han åtnjöt fullständigt förtroende, såg han sig i stånd att stjäla ur den gemensamma kassan utan att någon visste om det, och han tvekade inte att ge efter för denna frestelse. Då hans hjärta blev ont, lade Jesus märke härtill, och därför heter det att ”redan från början visste Jesus vilka det var som icke trodde och vem det var som skulle förråda honom”. ”Jag utvalde eder, ni tolv, eller hur? Likväl är en av eder en baktalare” eller djävul. — Joh. 6:64, 70, NW.
Vi lägger hos Judas märke till förrädarens två grundegenskaper: stolthet och vinningslystnad. Jesus Kristus hade avstått från himmelsk härlighet för att osjälviskt tjäna Gud och människorna såsom rätt och slätt en människa, men Judas Iskariot följde honom för självisk vinnings skull. Hans liv var en lögn. Kan man tänka sig något svekfullare? Men Judas skulle inte komma undan med detta. Förr eller senare skulle sanningen komma fram. Ett sådant tillfälle kom då Judas klandrade Maria, Lasarus’ och Martas syster, därför att hon smorde Jesus med dyrbar välluktande smörjelse. Judas kom då med invändningen: ”Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?” Jesus tillrättavisade honom och sade: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.” — Joh. 12:5, 8.
Judas Iskariot kunde ha tagit emot denna tillrättavisning, om hans invändning hade varit ärligt menad, men det var den inte. Johannes talar om varför han protesterade: ”Icke därför att han frågade efter de fattiga, utan därför att han var en tjuv och plägade taga, vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.” I illvilligt raseri begav sig fördenskull Judas Iskariot ”bort till översteprästerna och sade: ’Vad viljen I giva mig, för att jag skall överlämna honom åt eder?’ Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar. Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.” — Joh. 12:6; Matt. 26:14—16.
Det stora måttet av svekfullhet hos Judas kommer ytterligare i dagen, när han, såsom vi ser av skildringen, dristade sig att fråga: ”Rabbi, icke är det väl jag?” då Jesus sade att en av de tolv skulle förråda honom. Och vilket mörker rådde inte i ett hjärta som kunde tänka ut något sådant som att förråda Mästaren med en kyss, ett uttryck för den tillgivenhet som han låtsade sig ha för Jesus och en handling som tydligt skulle visa vem Jesus var, om natten eller dess skuggor skulle vålla något tvivel beträffande vem som var Jesus Kristus. — Matt. 26:25, 48, 49.
Ärkeförrädaren kände samvetskval efteråt, men det var till ingen nytta. Han hade gått så långt, att det inte fanns någon återvändo för honom. Hans svekfulla handling berodde inte på att han tillfälligt drevs att begå en förseelse, såsom när Petrus förnekade Mästaren. Nej, i Judas’ fall kom stolthet, vinningslystnad, illvilja, skrymteri, listig planläggning och ett avsiktligt fasthållande vid en på förhand uppgjord kurs med i bilden. Jesus kallade honom mycket lämpligt för ”tillintetgörelsens son” och sade att ”det skulle hava varit bättre för den mannen, om han icke hade blivit född”. Ja, bättre, ty inte nog med att han inte vinner liv själv, utan han drog dessutom skam och vanära över sig. — Joh. 17:12; Matt. 26:24; NW.
Den ”onde slaven”
Liksom kung David var en förebild till Jesus Kristus, så var förrädaren Ahitofel bevisligen en förebild till Judas Iskariot. Han och Judas Iskariot var i sin tur förebilder till den ”onde slaven”, om vilken Jesus profeterade: ”Men om den onde slaven skulle säga i sitt hjärta: ’Min husbonde dröjer’, och skulle börja slå sina medslavar och skulle äta och dricka med de oförbätterliga drinkarna, skall den slavens husbonde komma på en dag, då han icke väntar det, och i en stund, som han icke vet om, och skall straffa honom med den största stränghet och skall anvisa honom hans del med skrymtarna. Det är där hans gråt och hans tandagnisslan skall vara.” — Matt. 24:48—51, NW.
Vi bör förvänta att kunna urskilja den ”onde slaven” i våra dagar. Hur så? Jo, dessa Jesu ord beträffande den onde slaven utgör en del av Jesu stora profetia som började gå i uppfyllelse år 1914. Sedan den tiden har vi fått uppleva krig, hungersnöd, farsoter och jordbävningar som saknar motstycke, och det världsomfattande predikandet av dessa goda nyheter om Riket har pågått, såsom det förutsades i Matteus 24:7—14.
Men såsom vi redan framhållit, bör vi inte förvänta att denne onde slav är en enda individ utan i stället en grupp eller skara av individer. Jehova talar till exempel, i Jesaja 43:10, om sin nation av vittnen på Jesajas tid och i vår tid och kallar dem då inte bara med ett pluralt ord för ”vittnen” utan också med ett uttryck i singularis för ”min tjänare”. Detta stämmer med det förhållandet att den ”trogne och omdömesgille slaven”, som Jesus talade om vid samma tillfälle, också utgörs av en skara människor. Såsom det vid upprepade tillfällen har framhållits i denna tidskrifts spalter, består den ”trogne och omdömesgille slaven” av återstoden eller kvarlevan av Kristi kropp, som alltjämt befinner sig på jorden och som är förbunden med den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. — Matt. 24:45—47, NW.
Av Jesu ord framgår det klart och tydligt att den onde slaven är en förrädare. Hur visar han sig vara det? Genom att slå sina medslavar och genom att umgås med dem som har dåligt anseende hos Gud, ”de oförbätterliga drinkarna”, andligen talat. Slår han sina medtjänare med en bokstavlig käpp? Nej, ty det skulle landets lag inte tillåta. I stället söker han tillfoga sina medslavar smärta genom hårt och bittert tal, genom skvaller, vilseledande propaganda, genom äreröriga påståenden, som han inte bevisar och inte heller kan bevisa. Han gör så både genom det talade och det tryckta ordet. Han liknar Diotrefes, om vilken aposteln Johannes skrev: Han ”tycker om att hava den främsta platsen bland dem” och ”tager icke med respekt emot någonting från oss ... i det han pratar om oss med onda ord”. — 3 Joh. v. 9, 10, NW.
De som utgör den ”onde slavens” klass menar sig ha orsak att vara missnöjda. De kan ha blivit tillrättavisade, såsom Judas blev, eller blivit avlösta från något uppdrag, som utgjort ett tjänsteprivilegium, eller kanske de inte kunnat hålla jämna steg med de framsteg som gjorts vad beträffar insikt i sanningen eller metoderna för att få Guds verk utfört. Men om de i all uppriktighet skulle pröva sina hjärtan, skulle de tvingas medge att deras hjärtan under lång tid inte har varit rätta och att själviskheten nu i stolthetens eller den själviska vinningslystnadens gestalt driver dem framåt i blindo.
Att andlig blindhet och kärlek till självisk vinning går hand i hand framgår av Jesu ord: ”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är uppriktigt, kommer alltså hela din kropp att vara ljus, men om ditt öga är dåligt, kommer hela din kropp att vara mörk. Om det ljus som är i dig i själva verket är mörker, hur stort är då icke det mörkret! Ingen kan vara slav åt två husbönder. ... Ni kunna icke vara slavar åt Gud och åt rikedomen.” — Matt. 6:22—24, NW.
Skall du låta den ”onde slavens” klass oroa dig med sina förehavanden? Nej, visst inte. Har det inte blivit förutsagt att den skulle träda fram i våra dagar? Och kom i håg att Jesus också sade: ”Stötestenarna måste nödvändigtvis komma, men ve den människa genom vilken stötestenen kommer!” — Matt. 18:7, NW.
När vi träffar på uttalanden av människor, som en tid hade gemenskap med oss men som nu motstår verket, bör vi fråga oss själva: Vilken sinnesinställning läggs i dagen? Stämmer den överens med 1 Korintierna 13:4—8? Eller röjer den en ande av illvilja, tvivel och strid? Är det ett glädjefyllt, uppbyggande, fridfullt budskap vi hör, eller är det motsatsen? Har det någon anstrykning av affär? Spårar man ett samgående med Guds folks fiender, såsom i Ahitofels och Judas Iskariots fall?
Den ”trogne och omdömesgille slavens” liv och gärning skildras, så att alla och envar kan läsa härom, i sådana publikationer som Jehovah’s Witnesses in the Divine Purpose och En vandring i tro. Lägg märke till den glättiga, kärleksfulla och vänliga tonen, logiken, bevisen, de som hämtats ur Skriften såväl som de som bygger på erkända verkligheter. Lägg märke till frukten av den verksamhet som leds av den ”trogne och omdömesgille slaven”: Jehovas namn förhärligas, antalet kristna Ordets förkunnare växer till, renhet präglar den nya världens samhälle. Om alla dessa vittnesbörd övertygar dig, och det borde de sannerligen göra, hörsamma då Romarna 16:17, 18 genom att inte ha något samröre med dem som angriper detta ädla verk och söker tillfoga det avbräck, ty genom sin frukt förråder de att de hör till den ”onde slavens” klass.
[Bild på sidan 522]
Ahitofel
Judas Iskariot