Växande fattigdom — ett hot mot alla
NÄR den växande fattigdomen kommer på tal, är det ganska troligt att någon citerar Jesu Kristi ord: ”De fattiga har ni alltid ibland er.” — Joh. 12:8, Hd.
Vad menade Jesus? Sade han att Gud inte bryr sig om de fattiga? Och är deras belägenhet hopplös, utan bot?
Problemet med de fattiga i världen har växt och blivit ett större hot till och med i en tid då människorna har försökt komma till rätta med det. Man kan peka på att bruttonationalprodukten (eller ett lands inkomst) har ökat på senare år i många länder. Under 1960-talet ökade ett land i Sydamerika sin bruttonationalprodukt med i genomsnitt 3,1 procent per person och år. De rika lyckades väl. Men samtidigt drabbades de fattigaste 40 procenten av befolkningen av en inkomstminskning. Samma mönster kunde urskiljas i andra länder.
Trots regeringarnas olika planer och projekt förhåller det sig därför alldeles som Förenta nationernas generalsekreterare, Kurt Waldheim, har förklarat — det hot som fattigdomen utgör har inte vikit tillbaka. Han sade: ”Den mest förkrossande enstaka anklagelsen mot vår nuvarande världscivilisation består i att det fortfarande råder djup, genomträngande fattigdom bland två tredjedelar av världens befolkning.”
Fattigdomens ansikte
Fattigdomens verkliga hot urskils emellertid i de människors liv som dagligen får känna på den. Det är inte lätt att definiera den, eftersom en person kan vara ”fattig” i ett land och en person med samma ägodelar på annat håll kan betraktas som ganska välbärgad.
Kringflyttande arbetare i en del länder i Västvärlden har ett hårt liv. I Förenta staterna kan till exempel en familj som invandrat från Mexico följa skördeperioden genom landet och arbeta på åkrarna allteftersom varje gröda mognar. Fastän alla i familjen arbetar tillsammans i många timmar, kan det ändå hända att de har mindre inkomst än en rörmokares praktikant. Somliga lever så nära svälten att de inte har något att äta om de går miste om en dags arbete — fattigdomens hot är verkligt för dem.
Deras motsvarigheter i de rikare delarna av Europa har kommit från Asien och Afrika såväl som från andra europeiska länder. Många som flyttar för att ta anställning där det råder ”välstånd” måste hålla till godo med sådana arbeten som att sopa gatorna och skura latriner. ”Hemmet” har de bland hastigt uppsmäckta skjul av papp och gamla bildelar. Det finns ingen elektrisk ström och ingen vattenledning.
Ändå har de kommit långt jämfört med hur människorna har det i vissa delar av Afrika och Asien. De fattiga i städerna lever ofta i bambuskjul av ett skrivbords storlek; flugor kryllar överallt. Och hur är det med maten? Avfall som de kan gräva fram i avskrädeshögar! Ändå framhålls det i en rapport att dessa fattiga i städerna har det bättre än somliga av sina landsmän som bor i byar på landsbygden: ”Jordlösa arbetare [kan] äta bättre genom att leta igenom avskrädeshögar i staden än vänta på de begränsade arbetsmöjligheterna i byarna. Stadsavfallet [har] större näringsvärde än ... billiga livsmedel som äts av de fattiga.”
Hur otroligt det än kan låta har till och med dessa fattiga människor det ganska bra i jämförelse med somliga andra. Många millioner människor har inte ens råd att bo i slumbebyggelsen. De som bor på gatan använder rännstenen som toalett och trottoaren som sovrum och kök.
Varför råder det fattigdom?
Vilka eller vad bär ansvaret för det växande hot som fattigdomen utgör? Svaren varierar från uppfattningen att de fattiga bara har sig själva att skylla för sitt tillstånd, till påståendet att det ligger utanför deras förmåga att ändra på förhållandet. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan.
En gång i tiden var många snara att anklaga de fattiga för att vara lata. Men allt färre personer uttalar sig på det sättet. Varför det? Därför att fler och fler människor får se inflationen sluka deras surt förvärvade pengar. Nu inser de också genom egen erfarenhet att faktorer som man inte råder över bidrar till att göra en ”rik” eller ”fattig”.
Det kan inte förnekas att somliga människor skulle ha det bättre om de arbetade hårdare. I en rapport från ett visst land heter det att arbetarna ”har sin egen takt — de arbetar några timmar och lägger sedan ned verktygen och tar sig en siesta”. ”Huru länge vill du ligga, du late?” frågar bibeln i Ordspråksboken 6:9, och sedan försäkrar den i Ords. 6 vers 11: ”Fattigdomen [skall] komma över dig.” I somliga delar av världen har människorna naturligtvis blivit försvagade av hunger eller av sådana sjukdomar som leverinflammation, malaria och gula febern. De kan inte arbeta lika hårt som en starkare person. Och bibeln visar att det också finns tid för en behövlig ”handfull ro”. — Pred. 4:6.
Men vittnesbörden visar allt tydligare att de flesta människor inte är fattiga på grund av att de är lata eller vägrar att arbeta. I Förenta staterna betecknas till exempel tjugoen millioner människor som arbetar för sitt livsuppehälle som ”fattiga”. För inte så länge sedan präglades uttrycket ”arbetande fattiga”. Kringflyttande arbetare kan vara fattiga, men har de inte åtminstone försökt bege sig dit där arbete finns att få? En undersökning visade att 75 procent av de människor som bodde på gatan i Calcutta arbetade för sitt uppehälle — problemet är att deras inkomster är så små att de knappast räcker för att försörja dem själva och deras familjer.
Inte heller är orsaken till låga inkomster alltid brist på utbildning, erfarenhet eller förmåga. Ofta är platsen där en man råkar arbeta en av de viktigaste faktorerna som avgör hans inkomst. Barry Bluestone, en ekonom vid Boston College, säger: ”En portvakt vid en bilfabrik får en lön som han klarar sig ganska bra på. Samma arbete vid en del textilfabriker betalas bara med minimilön.” Ändå finns det åtskilliga portvaktsanställningar att få vid bilfabrikerna. Att få bättre lön är ofta en fråga om att råka befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. — Pred. 9:11.
Fattigdomen driver på sig själv och blir ett växande hot på ett annat sätt. Den framalstrar en alldeles egen kultur — ofta med sina egna matvaror, sitt eget språk och sin egna kläder och vanor. Den som är uppväxt i en fattig miljö tänker ofta på ett speciellt sätt. Columbus Times, en dagstidning för svarta utgiven i Georgia i USA, citerar Walter Washingtons uttalande att om ”vi skall få bort gettona, måste vi hjälpa de fattiga att få bort gettot ur sina tankar. ... Om man bygger ett hus åt någon i gettot men inte ändrar hans värderingssystem, kommer huset att bli ett getto.” Om den fattige som är van att leva i slummen inte får lära sig ett annat levnadssätt, kommer han ofta att göra ett nytt hem till slum.
När denna vana att ”tänka fattigt” förenas med ett starkt inslag av stolthet, förvärrar det deras omständigheter och gör fattigdomens hot ännu mera markerat. Om människorna i ett fattigt område i Västeuropa får vi veta: ”De äter ingenting annat än bröd och lök hela dagen och sätter sig i skuld upp över öronen för att kunna skryta över att de äger en bil.” De välbärgade kan finna det svårt att förstå detta tänkesätt. Ändå har de i själva verket ofta gjort det svårare för de fattiga att bära den växande bördan. Hur kan det komma sig?
Brist på medkänsla med de fattiga
De välmående och välklädda är ofta obekymrade om de hot som möter de utfattiga. Ibland är människor inte avsiktligt ovänliga — men det dagliga livet ställer redan så många krav på deras tid att det är lätt att förbise de nödlidande.
Sociala och religiösa läror har inte gjort mycket för att främja hänsynen för de ringa och oansenliga. Evolutionsläran, med dess tanke att ”de mest livsdugliga överlever”, är orsak till att människor menar att somliga måste skjutas åt sidan som ”mindre livsdugliga”.
Den oriktiga religiösa läran om predestination har förmått många att omfatta ett fatalistiskt synsätt. Prästerna har sagt att de materiellt framgångsrika — inte de som har rätta andliga egenskaper — är de som får Guds välsignelse. Om någon saknade denna världens goda, så var detta ”Guds vilja”, resonerade kyrkorna.
Vilken kontrast utgör inte detta till Jesu Kristi människovänliga och ändå realistiska synsätt! Det är uppenbart att det förekom en hel del fattigdom bland judarna då Jesus befann sig på jorden. Han och hans apostlar ägnade sig med personligt intresse åt att bistå de fattiga. Han förklarade att de fattiga i sinom tid skulle ärva jorden; det hot som fattigdomen utgör skulle vara borta för evigt. — Matt. 5:5; 6:10; 11:5; 24:20, 21; Joh. 13:29.
Skall det alltid finnas fattiga?
Varför sade då Jesus: ”De fattiga har ni alltid ibland er”? Det berodde inte på att han var likgiltig för dem. När Jesu ord ses i sitt rätta sammanhang, visar de den tillbörliga inställning som alla gudaktiga människor bör ha till de fattiga.
Jesus blev bjuden till en måltid hemma hos Simon, som bodde i Betania. Medan han var där hände följande: ”Då tog Maria ett pund mycket dyrbar salva av äkta nardusolja, smorde med den Jesu fötter och torkade hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med doften av salvan. Men Judas Iskariot — en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom — sade då: ’Varför sålde man icke denna salva för tre hundra denarer och gav pengarna åt de fattiga?’ Detta sade han, inte därför att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv. Det var han som hade hand om kassan, och han brukade ta det som lades i den. Men Jesus sade: ’Låt henne vara. Låt henne göra detta med tanke på min begravningsdag. De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni icke alltid.’” — Matt. 26:6—13; Mark. 14:3—9; Joh. 12:2—8, Hd.
Maria försökte att på sitt sätt visa uppskattning av Jesus. Det är många förpliktelser i livet som man kan använda sina tillgångar på. Somliga angelägenheter, till exempel att visa uppskattning av Messias, Jesus, som skulle till att dö, kunde bäst göras då.
Man bör också komma ihåg att Jesu ord anspelar på Guds lag, som gavs åt Israel genom Mose. (5 Mos. 15:11) När denna lag tillämpades på rätt sätt, var det aldrig så att någon jude tvingades till ytterlig nöd varifrån han inte kunde resa sig. En familj kunde till exempel inte fråntas sin egendom för alla tider. (Se 3 Moseboken, kapitel 25.) Trogen lydnad för Guds lag förhindrade många fall av fattigdom. (5 Mos. 15:4, 5) Dessutom skulle de som kom i fattigdom behandlas med frikostighet av andra: ”Ifall någon av dina bröder blir fattig ibland dig, ... får du inte förhärda ditt hjärta eller vara snål mot din fattige broder.” — 5 Mos. 15:7, 8, NW.
Jesus visste att fattigdomen inte omedelbart skulle utplånas bland hans efterföljare. Hans lärjungar skulle befinna sig i alla sociala och ekonomiska omständigheter. (1 Kor. 7:17—24) Fattigdomen var ett verkligt problem, och de skulle behöva ta itu med det. Jesu första efterföljares skrifter visar att de gav gensvar till denna uppfordran. — 1 Kor. 16:1, 2; 1 Joh. 3:17, 18.
Jesu bruk av ordet ”alltid” i uttalandet ”de fattiga har ni alltid ibland er” behöver inte uppfattas så att det innebär ”till evig tid”. Vad ordet ”alltid” (det grekiska ordet panʹtote) betyder bestäms av det sammanhang man finner det i. I Lukas 15:31 (NW) säger således den förlorade sonens fader till sin äldre son: ”Barn, du har alltid varit hos mig.” Det är tydligt att detta ”barn” inte var hos fadern innan denne hade några barn. Så länge de nuvarande korrumperade ekonomiska systemen råder här på jorden kommer det därför alltid att finnas fattiga.
Jehovas vittnen vet att de ytterligheter som består i att det finns många fattiga människor och ett fåtal rika snart skall upphöra, nämligen i Guds nya ordning. Men nu i denna tid befinner de sig i alla slags ekonomiska omständigheter. Likväl betraktar de varandra som bröder och systrar och visar varandra kärleksfull omsorg.
Dessutom vet de som är fattiga att tillämpningen av bibelns principer i livet hjälper dem att undvika orätta förehavanden, t. ex. hasardspel och bruk av tobak och narkotika, sådant som leder till än större utarmning. De utvecklar ett anseende för att vara flitiga, och det gör det lättare för dem att finna ett arbete och behålla en anställning. Genom att de har ett hopp för framtiden blir de inte bittra mot Gud och sina medmänniskor.
Andra kristna menar kanske att de i denna tid inte är direkt hotade av fattigdom. Men de vet att fattigdomen ändå kan utgöra ett indirekt hot. Hur så? Man kan förhärda sig för de betrycktas belägenhet och ignorera Guds ords råd att behandla dem hänsynsfullt. På detta sätt skulle fattigdomen kunna hota ens andliga liv.
Jehovas vittnen vet att de fattiga måste göra vissa förändringar i sitt liv men att en annan förändring är lika viktig. Det är den förändring som de som inte är fattiga själva måste göra i sin inställning till dem som drabbats av fattigdom. Orden i Davids psalm är på sin plats: ”Lycklig är den som handlar hänsynsfullt mot den ringe; på olyckans dag skall Jehova bereda undflykt åt honom.” — Ps. 41:2, NW.
Skulle du vilja leva då alla hot från fattigdomen är borta? Skulle du vilja ha sunda råd i fråga om hur du kan ta itu med den nu? Om du vill det, läs då regelbundet denna tidskrift.
[Bild på sidan 267]
Vad menade Jesus då han sade: ”De fattiga har ni alltid ibland er”? — Joh. 12:8, Hd.