Fruktbärandet — en manifestation av helig ande

I FJOL, då två frön grodde och spirade i ett växthus i Washington i USA, blev det sensation i botaniska kretsar. Millioner frön gror varje år, men det var något särskilt med dessa. De var lotusfrön från en torvmosse i Manchuriet, och ansågs av somliga vara 50.000 år gamla. När de grodde, blev det av större vikt att fastslå deras ålder, och andra frön från samma plats blev därför undersökta med hjälp av ”radiokolklockan”. Denna atomklocka visade att de var omkring 1.000 år gamla.

I tusen år hade dessa frön legat overksamma och inte burit någon frukt. Om de kommit i jorden på rätt sätt kort efter sin mognad, skulle de frön som stammade från dem nu kunnat räknas i många milliarder. Men på grund av deras overksamhet existerade endast de två ursprungliga fröna förra året. Det är som Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger eder: Om icke ett vetekorn faller i jorden och dör, förblir det bara ett enda korn; men om det dör, då bär det mycken frukt.” —Joh. 12:24, NW.

Så är det också med sanningarna i Guds ord, vilka sanningar Jesus i en av sina liknelser framställer under bilden av säd, som en såningsman sår ut. (Luk. 8:11) Guds ord förbliver evinnerligen. (1 Petr. 1:25) Men vi kan inte vänta så länge med att så ut de sanningar det innehåller. Vi får inte låta dem ligga overksamma i tusen år, likt de två lotusfröna. Vi vet inte om vi är vid liv i morgon, mycket mindre om tusen år. (Ords. 27:1) Vi måste så ut nu, utan dröjsmål, för att frambringa Rikets frukt. Sedan vi sått ut sanningens säd genom att t. ex. vittna från dörr till dörr, måste vi gå tillbaka för att vattna och ansa genom att göra återbesök och leda bibelstudier och därpå förlita oss på att Gud skall ge växten. (1 Kor. 3:6) På detta sätt bygger vi vidare på den grund vi lade då vi sådde ut säden från dörr till dörr. Jesus byggde inte på någon annans grundval. Han är vårt föredöme. Paulus byggde inte på någon annans grundval. Vi har blivit uppmanade att efterlikna honom. (Rom. 15:20; 1 Kor. 11:1; 1 Petr. 2:21) Genom att vi tar del i alla grenarna av tjänsten för att förkunna de goda nyheterna, får vi erfara att sanningens säd, som vi har sått ut, spirar och gror och slår rot i hjärtat och sinnet hos andra människor, som i sin tur blir fruktbärande såningsmän av säden på annat håll.

I Jesu liknelse framställes de personer för vilka vi predikar under bilden av olika slags jord; en del tar inte emot säden, därför att jorden är för hård eller för stenbunden eller full med tistlar, men en del jord tar emot säden och bär frukt. (Matt. 13:3—9, 18—23) När vi överräcker säden i form av litteratur vid dörren, kan vi inte veta, just vilket slags jord mottagaren kan liknas vid. Till och med en erfaren lantbrukare kan inte alltid exakt bedöma jordmånen bara genom att betrakta den. Ibland måste han få den analyserad. På samma sätt kan inte heller förkunnaren genom att endast iakttaga mottagaren bedöma vad resultatet av hans placering av litteratur vid dörren kan komma att bli. Även en erfaren förkunnare tar ofta fel. Därför måste vi gå tillbaka för att göra efterforskningar om säden, för att utröna om den har slagit rot och om fortsatt vård, som kan liknas vid att vattna och ansa, kommer att vara välgörande för tillväxten. Vi bör inte göra det misstag som Jesus varnade för, då han sade: ”Sluta upp med att döma enligt det yttre utseendet, utan fäll en rättfärdig dom.” (Joh. 7:24, NW) Vi förhastar oss alltså inte och bedömer saken enligt omständigheterna vid det tillfälle då vi placerade litteraturen, utan för att rätt kunna avgöra om mottagaren kan liknas vid jord som är full med tistlar, stenbunden jord eller hårt tilltrampad mark, sådan som man finner längs vägen, eller god jord, fullföljer vi vårt arbete genom återbesök. Detta är i fruktbärandets intresse.

”Andens frukt”

Det tilltagande antalet förkunnare, som träder fram som ett resultat av denna sådd, är bevis för att Guds ande står bakom detta verk. ”Icke genom makt eller genom kraft, utan genom min ande, säger härskarornas Jehova.” (Sak. 4:6, AS) Men blott och bart att antalet ökas är inte tillräckligt; många falska religioner kan påvisa att antalet medlemmar inom deras församlingar ökat. För att kunna bedöma trädet måste vi pröva dess frukt. ”Varje gott träd [frambringar] god frukt, men varje ruttet träd frambringar dålig frukt; ett gott träd kan icke frambringa dålig frukt, ej heller kan ett ruttet träd frambringa god frukt. Varje träd som icke frambringar god frukt hugges ned och kastas i elden. Av deras frukter skola ni alltså i verkligheten känna igen dessa män.” — Matt. 7:17—20, NW.

Den goda frukten är andens frukt, den dåliga är köttets gärningar: ”Men köttets gärningar äro uppenbara, och de äro otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, frosseri och annat sådant. Vad dessa saker angår vill jag varna eder på förhand, liksom jag redan har varnat eder, att de som hängiva sig åt sådant icke skola få ärva Guds rike. Å andra sidan är andens frukt kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning.” — Gal. 5:19—23, NW.

Kristenhetens stora religiösa organisationer är måhända i stånd till att peka på styrka i fråga om många medlemmar, men kan de ge prov på andens frukt? Världen i stort lider nu av ett moraliskt sammanbrott och ödslar all sin tid på köttets gärningar. Visar de stora religiösa organisationerna sig vara annorlunda än denna materialistiska värld? Är det inte så att de i stället är en del av den, genomsyrade av dess köttsliga gärningar? Det säges aldrig om dem, att de tydligt skiljer sig från människorna i allmänhet — och det skulle säkert sägas, ifall de frambragte andens frukt, som är så sällsynt i denna brottsliga värld.

Jehovas vittnen visar sig emellertid vara annorlunda. De är annorlunda inte bara därför att de predikar från dörr till dörr, gör återbesök, håller bibelstudier, övar nya förkunnare och kan påvisa ökning i sina led vid en tidpunkt då många religionssamfund klagar över avtagande intresse och tynande församlingar; utan de är också annorlunda därför att de frambringar andens frukt. Världsmänniskor kommer till exempel till våra stora sammankomster och lägger där märke till sådant som de ej kan göra efter, sådant som Förenta nationerna inte kan göra, sådant som ingen annan mänsklig organisation kan göra. De ser människor av många olika raser och nationaliteter, med olika språk och tidigare religiös anslutning, vilka alla nu är förenade i frid och endräkt, ty de har övervunnit de motsättningar som splittrar denna världen. Glädje strålar ur alla ansikten, kärlek och samarbetsvilja och öm förståelse ådagalägges av de ofantliga skarorna, som ibland uppgår till mer än 100.000 personer. Världsmänniskorna, som kommer dit, är förundrade över hur effektivt alla de olika verksamhetsgrenarna är organiserade och tillstår villigt att ingen världslig organisation skulle kunna göra det lika bra. När de förbryllade betraktar allt detta, finner de likväl att vi bara tycks vara vanliga, genomsnittsmänniskor. Och det är ju alldeles riktigt.

När de begär en förklaring till den endräkt som finns bland oss, trots de olikheter som fullständigt splittrar världen, talar vi om för dem att Guds ande är den sammanhållande kraften, att det som de ser är ett resultat eller ett manifesterande av helig ande. Vi blir glada, när de lägger märke till dessa ting, ty det är bevis för att vi frambringar andens frukt, vilket skiljer oss ifrån och gör oss annorlunda dem som är helt upptagna med köttets gärningar. Men det försätter dessa världsliga åskådare i en kritisk ställning, som medför stort ansvar, och ett orätt val kan komma att betyda deras eviga tillintetgörelse. Varför det? På grund av att de kan komma att begå oförlåtlig synd mot anden.

Synd mot helig ande

För att få klarhet i detta, låt oss taga fram bibeln och läsa Matteus 12:22—33. Jesus ha de just botat en demonbesatt man — något som var omöjligt att utföra i mänsklig kraft. Människomassorna som såg på visste detta och var redo att erkänna Jesus som Davids son på grund av detta underverk. Men fariséerna vägrade att erkänna att underverket var ett uttryck för eller en manifestation av Guds ande och ville i stället göra gällande att det utförts i Satans kraft, varigenom de hädade, talade skymfligt emot och syndade emot den heliga anden. De visste att om de erkände att detta var Guds ande, måste de erkänna att Jesus var Messias. De måste erkänna att de själva var falska lärare, överge sitt sätt att leva och bli Jesu efterföljare. Detta skulle avlägsna dem från deras höga och upphöjda ställning, som gav dem så mycken självisk tillfredsställelse. De var ovilliga att avstå från detta och vägrade alltså uppsåtligt att erkänna detta tydliga bevis på att det var Jehovas undergörande ande som verkade.

Slutligen lyckades de döda Jesus, men i likhet med Jesu framställning om vetekornet, som måste dö för att bli fruktbärande, fick hans död bara till resultat att många fler smorda tjänare frambragtes, vilka i sin tur hade andens gåvor, genom vilka de utförde mirakulösa tecken såsom att tala i tungor och profetera, frambära kunskap och göra folk helbrägda. Att apostlarna och deras medförbundna utförde dessa underverk var ett tydligt uttryck för Guds heliga andes verksamhet, och de som inte ville godtaga det såsom sådant motstod uppsåtligen anden, syndade och smädade den och märkte sig själva för evig tillintetgörelse. På samma sätt som det religiösa prästerskapet en gång beklagat sig över att hela världen löpte efter Jesus på grund av hans underverk, klagade de nu över att hans efterföljare genom liknande gärningar hade uppviglat [vänt upp och ned på, AV] hela världen och bragt förvirring i deras religiösa tingens ordning. — Joh. 12:17—19; Apg. 17:6; 1 Kor. 12:1—11.

Dessa andens mirakulösa manifestationer skulle emellertid upphöra: ”Kärleken tryter aldrig. Men vare sig det finnes gåvor att profetera, skola de avlägsnas, eller tungomål, skola de upphöra, eller kunskap, skall den avlägsnas. Ty vi hava ofullständig kunskap och vårt profeterande är ofullständigt; men då det som är fullständigt kommer, skall det som är ofullständigt avlägsnas. När jag var barn, brukade jag tala som ett barn, tänka som ett barn, resonera som ett barn, men nu då jag har blivit man, har jag lagt bort det som kännetecknar ett barn.” — 1 Kor. 13:8—11, NW.

Dessa mirakulösa gåvor gavs åt församlingen i dess barnstadium för att ge den en start och bygga upp den och visa att Guds ande blivit överflyttad från den judiska mosaiska lagorganisationen till den nya kristna tingens ordning. Sedan den vuxit ifrån barnstadiet och vunnit mogenhet och inneboende fasthet skulle inte dessa mirakulösa gåvor längre vara verksamma. De skulle inte behövas. Det är orsaken till att de mirakulösa gåvorna inte verkar inom den kristna organisationen i vår tid. Utan hjälp av sådana ting kan den fullvuxna, mogna församlingen, rustad med framskriden kunskap i Skriften och insikt om uppfyllelsen av många profetior, predika ett övertygande budskap och vinna framgång hos dem som har hörande öron. Den har fortfarande den heliga anden över sig, men denna ande uppenbarar sig på annat sätt, först och främst genom kärlek och alla de andra närbesläktade frukterna som omnämnes i Galaterna 5:22, 23 och 1 Korintierna 13:4—7.

Det är denna andens mogna verksamhet som världsmänniskor lägger märke till vid våra sammankomster. De har klart för sig att vi bara är genomsnittsmänniskor, men märker att organisationen likväl är annorlunda än vilken annan mänsklig organisation det vara må — på grund av andens frukt. Men denna tydliga verksamhet av helig ande kan inte i sig själv göra dem till en del av den organisation som de står förundrade inför. Fariseisk själviskhet hindrar dem från att upphöra med sitt nuvarande sätt att leva, avstå från det nöje de finner i köttets gärningar och den ställning de intar i denna världen och dess organisationer. De gör motstånd mot att ledas i rätt riktning genom denna yttring av helig ande och tvivlar på att den är ett uttryck för Guds ande. Liksom fariséerna söker de efter andra orsaker och anger andra skäl till den glädje, frid och endräkt som förvånar dem så mycket. Syndar de därför inte i själva verket mot de ådagalagda verkningarna av den heliga anden, och är det inte möjligt att de därigenom dömer sig själva till evig död?

Men i allt detta är det vår uppgift att alltid ådagalägga att vi äger Jehovas ande. Det är inte i vår egen kraft som vi predikar på hela jorden, oförskräckt möter förföljelse, uthärdar våldshandlingar från pöbeln, lider fängelsestraff, bevarar vår ostrafflighet intill döden, och likväl fortsätter att tillväxa och överflöda i att bära andens frukt. I vårt privatliv och i vårt offentliga vittnande, som individer och som en organisation måste vi alltid vandra i överensstämmelse med anden och inte efter köttet. Vi måste vara ”till tecken och under”, vara ”ett skådespel ... för världen”; och detta är möjligt endast om vi låter det bli uppenbart att Guds ande vilar över oss. — Jes. 8:18, AV; 1 Kor. 4:9.

Låt alltså inte sanningens säd ligga overksam och icke fruktbärande i tusen år, likt de två lotusfröna. Så ut den i stället, och vattna med det målet för ögonen, att Gud må giva växten och ådagalägga att hans ande vilar över den teokratiska organisationen. Detta kommer att skilja människorna åt under denna domsperiod, som snart kommer att nå sin kulmen och sitt slut i Harmageddonstriden.