Vad bibeln säger
Är det en synd att vara partisk?
ENLIGT bibeln är synd någonting som inte överensstämmer med Guds personlighet, normer, handlingssätt och vilja. Eftersom människan skapades till Guds avbild, begår hon synd om hon misslyckas i att återspegla denna avbild på rätt sätt. (1 Mos. 1:26, 27; Rom. 3:23) Hindras man från att återspegla Guds avbild och härlighet om man är partisk? Det gör man med all säkerhet, för ”Gud är inte partisk”. — Apg. 10:34.
Kristna måste därför vara på sin vakt mot att vara partiska. Det är en synd som lätt kan snärja dem. I det första århundradet fanns det troende som gav efter för denna synd. Den kristne lärjungen Jakob skrev: ”Mina bröder, inte har ni väl tro på vår Herre Jesus Kristus, vår härlighet, med gärningar av partiskhet? Om nämligen en man med guldringar på fingrarna och i praktfulla kläder kommer in till ett möte bland er, och en fattig man i smutsiga kläder också kommer in, och ni då med gillande ser på den som bär de praktfulla kläderna och säger: ’Du kan sätta dig här på en bra plats’, och ni säger till den fattige: ’Du kan bli stående’, eller: ’Sätt dig där nedanför min fotpall’, har ni då inte klasskillnad bland er och har blivit domare, som fattar onda beslut?” — Jak. 2:1—4.
Tänk efter vad Jakob säger här. Kan någon hålla fast vid tron, som har sin medelpunkt i Jesus Kristus, och samtidigt vara partisk mot sina medmänniskor? Detta är omöjligt, för Jesus Kristus ”gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”. Dessutom är det Guds vilja ”att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:3—6) Därför var det att gå emot den kristna tron, om en troende genom sina handlingar lät påskina att de rika var mer förtjänta av att höra de ”goda nyheterna” än de fattiga.
Ändå var det detta som vissa kristna gjorde. Om en välbärgad man kom till ett av deras möten, gjorde de speciella ansträngningar för att välkomna honom och visa honom till en fin, bekväm plats. Men om en fattig man i trasiga kläder var med vid ett möte blev han praktiskt taget avsnäst. I själva verket sade man till honom: ”Du kan bli stående. Eller om du föredrar att sitta, sätt dig då på golvet.” Den som sade detta hade så liten omsorg om den fattige att han inte brydde sig om ifall mannen var tvungen att stå eller om han fick sitta på en plats som var lägre än en fotpall. Vad kallade lärjungen Jakob människor som hade sådana klasskillnader bland sig? De var ”domare, som fattar onda beslut”.
Genom att underlåta att välkomna den fattige mannen behandlade de honom inte som en person, för vilken Kristus hade dött och som hade rätten att komma till ”exakt kunskap om sanningen”. De värderade honom efter hans ägodelar. Detta var verkligen ondskefullt och helt i strid med hur Jehova Gud och Kristus Jesus betraktar människor. Det kränkte också andan i vad Kristus lärde, att alla församlingens medlemmar är ”bröder”, som har samma ställning inför Gud. — Matt. 23:8.
Lärjungen Jakob visade också att det var oförnuftigt att vara partisk till förmån för de rika. Vi läser: ”Hör på, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga vad världen beträffar till att vara rika i tro och arvingar till det rike, som han har lovat dem som älskar honom? Men ni har vanärat den fattige. De rika förtrycker er, och de släpar er inför domstolar, inte sant? De hädar det sköna namn som ni har blivit kallade med, inte sant?” — Jak. 2:5—7.
De troende, till vilka Jakob riktade sina ord, visste att majoriteten av dem som omfattade den kristna tron hade kommit från de fattigas led. Som aposteln Paulus tidigare hade skrivit till korintierna, kunde man lätt lägga märke till detta. ”Ni ser ju”, sade Paulus, ”på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd.” (1 Kor. 1:26) Till skillnad från många av de fattiga och bedrövade, som hade en verklig längtan efter Gud och erkände sitt beroende av honom, förlitade sig vanligen de rika på sin rikedom. Eftersom de fattiga hade den rätta inställningen till andliga ting, såg Jehova Gud till att de blev upphöjda. I världen hade de fattiga ingenting — ingen värdighet, inget inflytande och ingen bemärkthet. Men Jehova Gud gynnade dem med ovärderliga andliga rikedomar och gjorde dem rika i tron och förordnade dem till arvingar i sitt himmelska rike. Det var därför oförnuftigt av de kristna att vanära de fattiga, som kanske kom till ett av församlingens möten, och att betrakta dem som ovärdiga att ens få en egen stol att sitta på.
På samma sätt var det oförnuftigt att ge de rika speciella förmåner. Som klass betraktade förtjänade inte de rika detta, för deras gärningar rekommenderade dem inte som fina människor. De var förtryckande, hårda och kärlekslösa. De hörde till kristendomens främsta motståndare och hädade Kristi namn.
Om man behandlade andra partiskt, skulle man dessutom kränka det nya bud som Jesus Kristus gav sina efterföljare. Guds Son sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:34, 35) Jesus Kristus visade prov på självuppoffrande kärlek. Han offrade villigt sitt liv för andra. Eftersom Mose lag bara krävde att man skulle älska sin nästa som sig själv, innebar det nya budet verkligen större krav. Betraktat i detta ljus var det ett allvarligt brott mot kärlekens lag, om en kristen vanärade en fattig.
Lärjungen Jakob betonade just detta genom att säga: ”Om ni nu övar er i att fullgöra den kungliga lagen enligt skriftstället: ’Du skall älska din nästa som dig själv’, då gör ni väl. Men om ni fortsätter att visa partiskhet, då begår ni en synd, eftersom ni av lagen blir avslöjade som överträdare.” (Jak. 2:8, 9) I enlighet med det nya budet skulle det vara berömvärt för de kristna att visa kärlek till en fattig, även om det inte innebar att de fullständigt hade uppfyllt sina förpliktelser gentemot honom. Men om de vanhedrade den fattige, skulle de åsidosätta den ”kungliga lagen”, den store Konungens, Jehovas, lag, som också är en kunglig eller överlägsen lag. I ljuset av denna lag skulle alla som visade partiskhet vara syndare.
Om vi vill vara godkända inför Gud och Kristus, måste vi därför ur vårt hjärta utrota varje tendens att visa partiskhet. En persons ställning i världen, hans utbildning eller ekonomiska ställning bör inte påverka vår inställning till honom som människa. Inte heller bör vi se ner på någon, oavsett hur ringa han kan tyckas vara. Om den högste Guden anser att en människa förtjänar hans kärlek, vilka är då vi att vi skulle mena att en sådan människa inte har rätt till vår kärlek? Det skulle sannerligen vara ondskefullt. Det skulle vara detsamma som att säga att vi är större än Gud.