”Ditt ord är sanning”

Den heliga anden — en person?

NÄR Jesus var på jorden med sina efterföljare, undervisade han dem och gav dem hjälp och vägledning. Men vad skulle hända efter hans död? Skulle de inte få någon andlig hjälp?

Kristus gav dem ett säkert löfte natten innan han blev avrättad. Han sade: ”Jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan Hugsvalare [grekiska: parákletos], som skall förbliva hos eder i evighet, sanningens Ande, vilken världen icke kan få; ty hon ser honom icke och känner honom icke.” (Joh. 14:16, 17, Benelius’ katolska översättning) De som använder 1917 års svenska översättning är kanske mer hemmastadda med uttrycket ”Hjälpare”, som denna översättning använder i stället för ”Hugsvalare”. Många människor drar slutsatsen att Jesus lovade att en gudomlig person skulle hjälpa hans efterföljare, att den heliga anden eller ”den helige Ande” är en person.

Men bevisar verkligen det bibeln säger om ”Hugsvalaren” eller ”Hjälparen” att den heliga anden är en levande person?

Både det hebreiska och det grekiska ordet för ”ande” är samma ord som också översätts med ”vind”. I likhet med vinden kan man inte se den heliga anden; men den är ändå en verksam kraft som kan frambringa verkningar. Att den omtalas som ”Guds Ande” eller ”HERRENS Ande” vittnar om att den är ett hjälpmedel som tillhör Gud. — 1 Mos. 1:2; Dom. 15:14.

Det sätt på vilket den heliga anden omnämns i bibeln i förbindelse med andra opersonliga ting, sådana som vatten och eld, utgör bevis för dess opersonliga väsen. Liksom Johannes döparen döpte med vatten skulle Jesus döpa med helig ande och eld. (Matt. 3:11; Mark. 1:8; Apg. 1:5) Man kan döpa någon med vatten eller eld genom att sänka ned honom däri, men man kan inte döpa någon med en annan person. Följaktligen måste den heliga anden vara opersonlig i likhet med eld och vatten. Bibeln talar också om att människor blir uppfyllda av helig ande och om att anden blir utgjuten, vilket klart och tydligt utesluter att den är en gudomlig person, en del av en treenig gudom. — Ef. 5:18; Luk. 1:67; Apg. 2:33; 1917; Benelius.

Hur skall vi då förstå hänsyftningarna på den heliga anden såsom hugsvalaren eller hjälparen, som om den vore en person? Och varför använder bibeln sådana personliga pronomen som ”han” och ”honom” med hänsyftning på ”sanningens Ande”? (Joh. 14:16, 26; 15:26; 16:7, 13; 1917; Benelius) Eftersom hela Skriften är sannfärdig och inspirerad av Gud, måste det finnas en rimlig förklaring. — 2 Tim. 3:16, 17.

Vad Jesus lovade var en annan parákletos. I icke-biblisk grekisk litteratur användes detta ord om en person som tjänade som ”juridisk rådgivare eller hjälpare eller advokat vid en behörig domstol”. Men i bibeln ”tycks [ordet] ha den vidsträckta och allmänna innebörden av ’hjälpare’”. (Theological Dictionary of the New Testament, redigerad av G. Friedrich, band 5, sidorna 803 och 804) En del bibelöversättningar återger ordet med ”Tröstare”, ”Förespråkare” eller ”Rådgivare”, men många moderna översättningar återger parákletos med ”hjälpare”.

Även om ordet parákletos hade avseende på en person som utförde en viss uppgift, behöver inte detta innebära att den heliga anden också är en person. Ordets användning i Johannes evangelium kan helt enkelt betraktas som en personifikation. I Matteus 11:19 personifierade Jesus ”Visheten” och framställde den som om den hade ”barn”. Men ändå är inte ”Visheten” någon person med egen tillvaro. Romarna 5:14, 21 personifierar likaså ”döden” och ”synden” såsom härskande konungar. Men de är inga levande personer. Det är tydligt att Jesus gjorde samma sak med avseende på anden; han personifierade något som i verkligheten inte var någon person.

Men om anden inte är någon person, varför talar då bibeln om ”Hjälparen” eller ”Hugsvalaren” som ”han” i stället för ”den”? Parákletos behandlas i bibeln som den maskulina formen av ordet. En feminin form är paraklétria. När man talar eller skriver grekiska och använder ett av dessa ord, måste det pronomen som får ersätta ordet ha samma genus som det — ”han” och ”honom” i stället för parákletos, och ”hon” och ”henne” i stället för en feminin form. Detta kan jämföras med de svenska orden ”kejsare” och ”kejsarinna”. ”Han” används i stället för ”kejsare” och ”hon” i stället för ”kejsarinna”, men ”den” passar inte till något av dessa ord. När alltså Johannes framställer Jesu ord om ”Hjälparen”, gör han helt enkelt bruk av korrekt grekisk grammatik, när han använder ett sådant pronomen som ”han” i stället för det opersonliga ”den”.

Det är emellertid värt att lägga märke till att Johannes i detta sammanhang också använder det grekiska ordet pneuma (ande), som är neutrum och varken har någon maskulin eller feminin form. I överensstämmelse med den grekiska grammatiken använder Johannes motsvarande pronomen i neutrum, autó (den), såsom i Johannes 14:17. Många bibelöversättningar döljer detta faktum genom att byta ut detta pronomen mot ett annat. (1917; Benelius) Men den romersk-katolska bibelöversättning av år 1970 som bär namnet ”The New American Bible” erkänner i en fotnot till Johannes 14:17: ”Det grekiska ordet för ’Ande’ är neutrum, och medan vi [i denna översättning] använder personliga pronomen på engelska (’han’, ’hans’, ’honom’), använder de flesta grekiska manuskript ’den’.”

Som substantiv kan parákletos och motsvarande personliga pronomen användas med hänsyftning på något som inte är en levande person. Detta kan illustreras med hur detta ord kan användas med avseende på solen, som på grekiska motsvaras av ordet hélios. Vem som helst medger att solen inte är någon person. Den tänker inte och lever inte heller. I likhet med vinden (ánemos) är solen livlös.

Men ändå kan solen personifieras som en ”hjälpare”, precis som den heliga anden. Jesus sade att Jehova låter ”sin sol gå upp över både onda och goda”. (Matt. 5:45) Solen gör gott, frambringar goda verkningar. Solen hjälper exempelvis jorden att frambringa växtlighet. Vetenskapsmännen anser också att solen hjälper en människa att producera vitamin D, när den skiner på huden. Detta vitamin kallas ”solskensvitaminet”. Om en människa fick benförändringar till följd av brist på vitamin D, skulle en läkare alltså kunna ordinera patienten mera solsken. Läkaren skulle kunna tala om solen (hélios) som hennes ”hjälpare” (parákletos) när det gällde att ge henne hälsan åter. Men solen är ändå ingen person. Det är inte heller den heliga anden (pneuma, neutrum), som också tjänar som en ”hjälpare”.

Det som sägs om parákletos (Hugsvalaren, Tröstaren eller Hjälparen) i kapitlen 14 till och med 16 i Johannes’ evangelium harmonierar följaktligen med vad resten av bibeln säger om den heliga anden. Jehova använde den heliga anden genom Jesus Kristus för att hjälpa de kristna i det första århundradet v.t. Med den såsom ”hjälpare” fick de ökad insikt i Guds uppsåt och hans profetiska ord. (Apg. 2:33; 1 Kor. 2:10—16; Hebr. 9:8—10) Människor som fick mirakulös hjälp av anden talade främmande tungomål, förklarade Guds vilja och profeterade. (Joh. 14:26; Apg. 2:4; 21:4, 11; 1 Kor. 12:4—11; 14:1—4, 26) Gud använde alltså den heliga anden, fastän den inte är en person, till att hjälpa de kristna, till att undervisa, vägleda och bygga upp dem.