Är de skyldiga till att hindra Malawis utveckling?

ANTAG att det vore sant att Jehovas vittnen är en ”fanatisk sekt”, som har hindrat ”både den politiska och ekonomiska utvecklingen” i Malawi, som MCP:s resolution tillkännager. Skulle misshandel, våldtäkter, förstöring av hem och egendom, avskedanden från alla slags anställningar och till och med mord — skulle allt detta i så fall vara berättigat?

Malawi är en i vederbörlig ordning bildad republik, grundad på demokratiska principer. Nationen har en fullständig samling lagar för upprätthållande av frid, rättvisa och ordning. Den har ett fullt utvecklat rättssystem med domstolar och skolade, kvalificerade domare. Den har ett omfattande polisväsen med utbildad personal.

Om Jehovas vittnen verkligen är lagbrytare, varför låter man då inte hela denna statliga organisation ta hand om problemet? Varför följer man inte ett ordnat tillvägagångssätt med åtal, arresteringar, rättegångar och fängelsestraff? Varför skall mogna, utbildade mäns myndighet och plikter överlåtas på gäng av omogna, okvalificerade och odisciplinerade ungdomar? Ja, varför skulle någon regering tillåta anarkistiska element att utföra dess åligganden? Ger inte detta upphov åt ringaktning för en sådan regering och för dess förmåga att med konstitutionella och lagliga medel ta hand om problemen?

Malawis ädla mål

Malawis kongressparti har tillkännagett sitt intresse för en hög norm för uppförandet i landet. Malawi Times för 14 september meddelade att ett av de ämnen som betonades av delegaterna vid den årliga partikonferensen 1972 var ”betydelsen av ett rätt uppförande, som inte är förargelseväckande”. Tidningen tillade att delegaterna vid konferensen ”underströk att såsom malawier skulle de lära sig att uppföra sig på ett sätt som inte kunde betraktas som ’skamligt och som inte skulle skada Malawis rykte’”.

Kraftfulla uttalanden i samma riktning tillskrivs till och med presidenten på livstid, dr H. Kamuzu Banda. I Malawi News för 19 september hette det: ”Hans excellens presidenten på livstid kommenterade den resolution som antogs vid Malawis kongresspartis årliga partikonferens år 1972 och underströk härvid vikten av ett gott uppförande och fasthållande vid traditionen.” Tidningen framhöll att presidenten ”uppmanade sitt folk att återuppliva traditionen genom att lära barnen att respektera äldre människor och sina föräldrar. Han uppmanade också lärarna att lära barnen hyfsning.”

Dessa uttalanden till förmån för ett rätt uppförande är allesammans mycket berömvärda. De passar till president Bandas öppningsanförande vid konferensen, då han betonade vikten av att ”bygga upp nationen på en moralisk och andlig grundval, eftersom detta var den hörnsten på vilken en disciplinerad nation kan grundas”.

Frågan är: Hur kan de brutala angreppen på Jehovas vittnen över huvud taget fås att harmoniera med dessa offentliga uttalanden? Hur kan dessa angrepp annat än skada ”Malawis rykte”? Hur kan sådana våldshandlingar på något sätt ”bygga upp nationen på en moralisk och andlig grundval”?

Vem är det i verkligheten som hindrar att man når dessa mål?

Jehovas vittnen i Malawi har arbetat hårt för att bibringa sina medmänniskor god moral och andlig upplysning, i det att de i människors hem har lett studier i Guds ord, bibeln. De har lärt tusentals malawier att läsa och skriva. De strävar själva ivrigt efter att leva ett exemplariskt liv i moralisk renhet och med kärlek till Gud och nästan. Detta lägger sannerligen inget ”hinder” i vägen för Malawis, dess regerings eller dess folks bästa.

Men att tillåta ungdomar att hänge sig åt en landsomfattande kampanj av våldshandlingar — att fara våldsamt fram med mäns, kvinnors och barns hem, ägodelar och liv och lem — hur kan detta på något sätt bidra till att man når dessa mål, och hur kan det verka till landets bästa?

Sedan dessa ungdomsligor har fått smak för att angripa, förstöra, plundra och våldta, vad finns det då för garantier för att — bara därför att den ursprungliga gruppen av offer har upphört att finnas till — dessa ungdomar nu skall upphöra med sådana handlingar och återvända till ett ordnat, fridsamt levnadssätt? Vad finns det för garantier för att de inte kommer att söka efter nya offer och till och med bli ett besvärligt problem för just den regering som sitter vid makten? När regeringen nu inte vidtar några åtgärder för att undertrycka sådana våldshandlingar, lyfter den då inte i själva verket på locket till en ”Pandoras ask” fylld med plågor?

Medlemmar av Ungdomsförbundet har ofta i samband med sina angrepp på Jehovas vittnen skrutit: ”Vi är polisen.” Polisens instruktioner till dessa ungdomar att de skall avge rapport till dem har ignorerats. Detta visar deras vanvördnad för lagligen upprättad myndighet.

Inte angriparna, utan offren, Jehovas vittnen, har varit de som visat respektfullt erkännande av den upprättade myndigheten. Hur så? Därför att de, som Malawis tidningar framhåller, alltid vände sig direkt till polisen när de blev angripna; de fyllde pliktskyldigt i de formulär som krävdes och vädjade om det skydd som Malawis lag stadgar om. De försökte inte ta lagen i egna händer.

Genom att vädja till lagens representanter på grundval av sina lagliga rättigheter följde Jehovas vittnen bara en tidigare kristen mans exempel. När aposteln Paulus just skulle bli pryglad av samma soldater som hade räddat honom från en anfallande pöbelhop, gjorde han dem uppmärksamma på att han var romersk medborgare, vilket ledde till att man avstod från att prygla honom. (Apg. 21:30—34; 22:24—29) Längre fram utnyttjade han återigen sina lagliga rättigheter, då han vädjade till kejsaren. — Apg. 25:9—12.

Att betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens

Kristus Jesus instruerade sina lärjungar att ”betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud”. (Mark. 12:17, NW) De som angriper Jehovas vittnen citerar ibland dessa ord och hävdar att vittnena underlåter att hålla dem och därför med rätta får lida. Det förhåller sig precis tvärtom.

Läs de omgivande verserna i bibeln. Lägg själv märke till att Jesus vid detta tillfälle talade om att betala skatter. Jehovas vittnen har internationellt rykte för att tillhöra de mest samvetsgranna skattebetalarna i varje land.

Tidningsskribenten Guy Wright kommenterade i San Francisco Examiner händelserna i Malawi och sade om Jehovas vittnen: ”Man kan betrakta dem som mönstermedborgare. De betalar plikttroget skatterna, vårdar de sjuka, bekämpar analfabetism.” På liknande sätt hette det i en ledare i New York Times för den 22 oktober att vittnenas tro går ut på att ”världsliga lagar måste åtlydas, till exempel att betala skatt”. Skattemyndigheterna i alla länder, också i Malawi, vet att detta är sant. I Malawi har Jehovas vittnen under perioden från år 1953 till år 1972 till och med officiellt uteslutit arton personer ur sina församlingar som medvetet underlåtit att betala skatter. Vittnena stöder inte sådan olydnad mot världsliga lagar.

Svårigheten är i själva verket den att medan Jehovas vittnen betalar tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, är de precis lika noga med att betala tillbaka det som är Guds till Gud — inte till kejsaren.

En ”fanatisk religiös sekt”?

Men är det inte ”fanatism” att vägra att gå in i ett politiskt parti genom att köpa ett medlemskort? Eller är man inte i alla fall ”fanatisk”, om man håller fast vid en sådan ståndpunkt trots att man hotas med döden?

Om detta är ”fanatism”, bör vi då inte också klassificera de kristna i det första århundradet såsom ”fanatiska”? I det forntida romarriket krävde kejsaren såsom nationens överhuvud att alla skulle offra åt honom som ett tecken på trohet. En enda nypa rökelse, som ströddes i lågorna på altaret, var tillräcklig. Vilken ställning intog de första kristna? Historien omtalar:

”De kristna vägrade att ... offra åt kejsarens genius — något som ungefär svarar emot att i våra dagar hälsa flaggan eller att upprepa lydnadseden. ... Mycket få av de kristna avsvor sig sin lära, fastän man vanligtvis hade ett altare, på vilket det brann en eld, på arenan för att det skulle bli bekvämt för dem. Allt en fånge behövde göra var att strö en nypa rökelse på lågorna, varefter han fick ett offercertifikat och blev fri. Det förklarades också noggrant för honom att han inte tillbad kejsaren; han bara erkände kejsarens gudomliga personlighet såsom överhuvud för den romerska staten. Men likväl begagnade sig nästan ingen kristen av möjligheten att vinna undflykt.” — Daniel P. Mannix: Those About to Die, sid. 135, 137.

I Book of Culture av Ethel Rose Peyser läser vi (sid. 549):

”Rom hade så småningom blivit fullt av folk som tillhörde främmande religionsriktningar men som då det påfordrades svor undersåtlig tro och lydnad åt kejsarens gudomliga ande. De kristna, som var starka i tron, ville emellertid inte avlägga någon sådan trohetsed. Och därför att de inte svor trohet åt det som vi i våra dagar skulle betrakta som en motsvarighet till flaggan, betraktade man dem såsom politiskt farliga.”

I våra dagar kanske det inte gäller en nypa rökelse och att skaffa ett offercertifikat, men det kan i stället gälla en vördnadsfull hälsning eller att köpa ett kort. När det gäller Jehovas vittnen är det emellertid en samvetsfråga, och de blir sannerligen inte ”politiskt farliga” bara därför att de har sådana samvetsbetänkligheter. Deras kristna neutralitet i fråga om alla politiska angelägenheter är grundad på Guds ord, bibeln.

Avskildhet från världen

Guds Son sade att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen”, precis som han inte var någon del av världen, och att ”av den orsaken hatar världen er”. (Joh. 15:19, NW) Kristus Jesus avhöll sig från att blanda sig i världens politiska angelägenheter. Han var varken understödjare av kung Herodes eller motståndare till honom.

Jehovas vittnen upprätthåller samma strikta neutralitet och blandar sig aldrig i politiska angelägenheter. De tar aldrig del i uppror, upplopp, revolter eller statskupper. De utgör inget hot för någon existerande myndighet. Samtidigt fäster de sina personliga förhoppningar vid Guds rättfärdiga rikes regering genom hans Son och ger troget denna regering sitt stöd och sin trohet. Detta är de skyldiga Gud. De kan inte ge detta åt någon mänsklig härskare eller regering. Om de blir befallda att handla tvärtemot Guds ord har de inget annat val än att svara som apostlarna gjorde: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.

Inget hinder för den ”ekonomiska utvecklingen”

Hindrar Jehovas vittnen Malawis ekonomiska utveckling? Tvärtom, de befrämjar den. De som haft dem som anställda vittnar om deras goda arbetsvanor, deras ärlighet och deras flit. Som skildringarna har visat har arbetsgivare till och med riskerat myndigheternas ovilja genom att lägga sig ut för vittnen som de haft anställda och som de anförtrott ledarställningar med stort ansvar.

Så långt tillbaka som den 11 februari 1964 sammanträffade den dåvarande föreståndaren för Vakttornets avdelningskontor i Malawi, Jerker A. Johansson, med dr H. Kamuzu Banda och framhöll för honom att styresmän i byarna hade lovordat vittnena för att de var bland de första som understödde lokala självhjälpsprojekt. En liten del av de självhjälpsprojekt som Jehovas vittnen tagit del i under årens lopp är följande: att göra tegel och klippa gräs för skolor, att bygga skolor, hus för lärare, vägar och broar. Allt detta var frivilligt arbete utan någon betalning. Vittnena bidrog faktiskt ofta med egna pengar och eget material.

Köp av politiska medlemskort

Den största stridsfrågan gäller en enda sak: Jehovas vittnens vägran att köpa medlemskort till Malawis kongressparti. Denna, och inga andra anklagelser, är vad som ständigt riktas mot dem. Detta köp av kort är inte att betala skatt. Det är att skaffa sig medlemskap i ett politiskt parti.

Trots detta går angreppen på Jehovas vittnen, för att de inte köper dessa kort, stick i stäv med tidigare uttalanden som gjorts av Malawis kongresspartis högste funktionär, president Banda. Lägg märke till följande:

År 1967 utsattes Jehovas vittnen i Malawi för intensiva angrepp och blev förbjudna. Under rubriken ”ELAKT SKVALLER, SÄGER PRESIDENTEN” citerade The Times of Blantyre den 30 november 1967 följande ord av president H. Kamuzu Banda: ”Vi förbjöd inte Jehovas vittnen därför att de inte tillhörde Malawis kongressparti. Detta är ondskefull propaganda mot mig personligen och mot regeringen i synnerhet.”

Två år senare, sedan presidenten återvänt från en resa genom centralområdet, fick Jehovas vittnen återigen stor publicitet. I en förstasidesartikel meddelade The Times of Blantyre: ”Presidenten sade att det till exempel inte var den förbjudna sektens böner ’som fick mig att säga att jag vill att människor skall känna sig fria att förnya korten, av sitt hjärtas önskan, inte av tvång’.” — 6 oktober 1969.

Malawis högste ämbetsman gjorde alltså ett offentligt uttalande där han motsatte sig bruk av våld i förbindelse med köp av politiska medlemskort.

Återigen blir det svårt att få uttalandena att stämma överens med händelser och handlingar. Om det verkligen är presidentens önskan att ingen skall tvingas köpa ett politiskt medlemskort, har han då inte makt och myndighet att få denna sin önskan förverkligad över hela landet? Eller är det så att han har förlorat kontrollen över vissa element inom Malawis kongressparti, som han är ledare för? Det är nämligen omöjligt att den omfattande kampanjen av våldshandlingar mot Jehovas vittnen i varje del av Malawi har undgått presidentens uppmärksamhet.

Han var närvarande den sista dagen av den årliga partikonferensen, då resolutionerna mot Jehovas vittnen antogs och utlöste en sådan våg av häftiga våldshandlingar mot dem. Efter denna konferens har Malawis press meddelat hur president Banda kallat Jehovas vittnen ”djävulens vittnen” och en ”enfaldig” sekt, som ”inte respekterar regeringen” och ”inte vill betala skatt”. (The Times, 18 september 1972) Eftersom Jehovas vittnen uppenbarligen respekterar regeringen och verkligen betalar skatt, kan man fråga: Har tidningarna gjort sig skyldiga till ”ondskefull propaganda”, när de publicerat sådana upphetsande uttalanden och tillskrivit landets högste ämbetsman dessa uttalanden?

Och är medlemmarna av Ungdomsförbundet och Unga pionjärer skyldiga till ”ondskefull propaganda”, när de använder stridsfrågan om politiska medlemskort för att rättfärdiga de angrepp som nyligen företagits mot vittnena? Går de tvärtemot Malawis högste ämbetsmans uttryckliga önskemål?

Och ännu allvarligare — vad skall man säga om att sådana regeringsrepresentanter som Gwanda Chakuamba Phiri och J. Kumbweza Banda, båda medlemmar av Malawis parlament, ofta varit närvarande när vittnena blivit slagna och med våld fråntagna sina hem och sin egendom? Handlar dessa ämbetsmän tvärtemot presidentens önskningar, när de sanktionerar sådana handlingar?

Lägg också märke till hur M. R. Kalitera blev avskedad från sin anställning på postkontoret efter tjugotre års tjänst. Vems instruktioner föranledde denna åtgärd? Detta vittne fick ett brev från generalpostdirektören A. N. C. Chadzala, i vilket det hette:

”Efter vårt samtal i morse, då ni försäkrade att ni varit medlem av Jehovas vittnen och att ni inte är beredd att köpa eller förnya Malawis kongresspartis kort, ger jag er härmed avsked från er tjänst, utan lön, från och med i dag, den 4 oktober 1972.

2. Detta till följd av instruktioner från Hans excellens presidenten på livstid att varje statstjänsteman som befinns och förklarar sig vara medlem av den upplösta sekten Jehovas vittnen skall avskedas, om han underlåter att själv begära sitt avsked.”

Mr. Kalitera gjorde förfrågan om varför han avskedats och fick ett brev från högste personalchefens kontor. Andra stycket i detta brev löd:

”2. Jag vill bekräfta vad postdirektören redan sagt om att Hans excellens presidenten på livstid gett anvisningar om att varje statstjänsteman som vägrar att köpa ett MCP-kort inte har något att göra i statens tjänst och följaktligen bör begära avsked från sin tjänst. Med hänsyn till er vägran bör jag följaktligen godta ert utträde ur statens tjänst från och med den 4 oktober 1972.”

Alla andra Jehovas vittnen som avskedats från statens tjänst fick liknande brev. Trotsar dessa regeringstjänstemän presidentens önskningar, och förvanskar de hans ståndpunkt, när de gör sådana uttalanden på ämbetsverkets brevpapper?

Flykt från landet

Jehovas vittnen hade hoppats att Malawis regering och särskilt dess statschef, presidenten på livstid, dr H. Kamuzu Banda, skulle ingripa för att ge dem lagstadgat beskydd. När de inte fick något sådant, blev de tvungna att fly för livet. De följde då det råd som gavs av Guds Son, då han sade: ”När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan.” (Matt. 10:23) Eftersom det inte fanns någon annan stad eller by i hela Malawi att fly till, blev de tvungna att fly till andra länder.

Men varför skulle Gud tillåta sådan häftig förföljelse att komma över några som helst människor som sökte tjäna honom? Vilket tänkbart syfte kan det tjäna?