Varför tror du på bibeln?

TROR du på bibeln? På den frågan svarar förmodligen de flesta som läser dessa rader: ”Ja.” Den som verkligen tror på bibeln måste dessutom kunna ge skäl för att han tror på den. Kan du det? — 1 Petr. 3:15.

Det främsta skälet till att man kan tro på bibeln är naturligtvis att den är Guds inspirerade ord. Detta är inte bara något som dess vänner har menat den vara, utan det är vad den själv gör anspråk på att vara. ”All Skrift är inspirerad av Gud”, sade aposteln Paulus. Aposteln Petrus skrev att ”människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande”. Och i synnerhet Jesu ord är övertygande på denna punkt: ”Ditt ord är sanning.” — 2 Tim. 3:16; 2 Petr. 1:21; NW; Joh. 17:17.

Att bibeln blivit bevarad, och detta trots att dess fiender gjort sådana ansträngningar för att utrota den, stöder dess anspråk på att vara Guds ord: ”Det ord som är talat av Jehova består för evigt.” Den har överlevt de otaliga bål, på vilka man bränt biblar sedan boktryckarkonsten uppfanns, i synnerhet från och med åren 1525—1530, då många tusen exemplar av Tyndales Nya testamente blev lågornas rov i London, och fram till de bål man gjorde av biblar under maj månad år 1960 i Coello i Colombia och i Cayey i Puerto Rico. Det fanns en tid då de som översatte bibeln eller rentav bara ägde en bibel riskerade att dö på bålet, ett öde som drabbade Tyndale och hans vänner. Bibeln har också överlevt alla illvilliga attacker emot den i — enligt vad man velat låta påskina — förnuftets och vetenskapens namn. Och den har inte bara överlevt utan är nu spridd över ett större område, i många fler exemplar och på många fler språk — 1.151 — än någon annan bok. Allt detta är vad vi borde förvänta av en bok som Skaparen har givit hela mänskligheten. — 1 Petr. 1:25, NW.

Ett tredje skäl för tron på bibeln är detta: Den innehåller en tillförlitlig historia om människosläktet. Bibelkritiken har under inflytande från Wellhausen angripit bibeln från början till slut och sökt bevisa att den inte skulle vara historiskt äkta, men Amerikas ledande arkeolog talar om ”det fullständiga sammanbrottet för Wellhausenidéerna till följd av vår nya kunskap om forntiden”. Arkeologien har hävdat bibeln i fråga om ”skildringen av patriarkernas liv och gärning, Israels tidiga poesi, skillnaden mellan israelitisk trosuppfattning och kananeisk religion, fångenskapen i Babylon och återvändandet till Palestina samt Johannesevangeliet”. Ja, ”arkeologiska upptäckter har ... ovederläggligen bevisat den uppenbara äktheten hos bibelböckerna Jeremia och Hesekiel, Esra och Nehemja; de har fastslagit den traditionella uppfattningen om de olika händelserna såväl som bekräftat den ordning, i vilken de inträffade”. — W. F. Albright: The Bible After Twenty Years of Archaeology.

Men långt innan man hade kommit att tänka på att syssla med arkeologi, godtog människor som hade tro bibelns anspråk på grund av dess nedskrivares iögonenfallande uppriktighet. Endast en människa som är överdrivet misstrogen eller som vill söka bevisa en viss teori kan undgå att falla i förundran över rättframheten i de vittnesbörd som bibelns skribenter avgivit. De felsteg som sådana trogna gudsmän som Noa, Mose, David och Petrus begick finns med där, så att vi alla kan läsa om dem. Såsom J. Palmer skriver i en bok: ”Fakta framläggs på det mest okonstlade sätt. Skribentens egen person träder aldrig i förgrunden. Varje tecken på lidelse saknas; det förekommer inga uttryck, i vilka Mästaren höjs till skyarna eller galla uttöms över hans motståndare. ... Det förekommer inget effektsökeri, inget försök till utbrodering. Adjektiven är få, adverb och adverbiella uttryck saknas så gott som helt och hållet. Det finns inget annat än en redogörelse för fakta, som är enkel och osminkad, lik ett ärligt vittnes vittnesbörd inför domstol.”

Ett femte skäl till att tro på bibeln har vi i de profetior den innehåller, vilkas uppfyllelse ger oss de kraftigaste bevis för att Gud har inspirerat nedskrivandet av den och att han är dess författare. Den förutsade Israels nations tragiska historia, dess välgång, dess avfall och dess olyckliga slut. Bibeln förutsade exakt hur det ena efter det andra av de olika världsväldena skulle komma till makten och gå under — Babylon, Medo-Persien, Grekland och Rom. Den förutsade precis vilket år Messias skulle komma, var han skulle födas, de verk han skulle utföra, förföljelsen mot honom, hans död och uppståndelse. Den har exakt förutsagt världshändelserna sedan 1914. Människan kan inte ens med visshet förutsäga vad vädret skall bli i morgon, men Gud kan förutsäga händelser som kommer att inträffa tusentals år framåt i tiden, och han har också verkligen gjort detta. — 5 Mos. 28:15—68; Dan., kap. 7—9; Mik. 5:2; Jes., kap. 53; Ps. 16:10; Matt., kap. 24; 2 Tim. 3:1—5.

Är det inte dessutom förnuftigt att dra den slutsatsen att Skaparen skulle sörja för en vägvisare åt människorna? Han har givit djuren osvikliga instinkter, som vägleder dem från födelsen till döden. Älskar Gud människorna, som han har danat, mindre än han älskar djuren? Människan har ingen instinkt att följa. Inte kan hon heller vägleda sig själv, vilket framgår av hur hon förnedras då hon inte har någon gudomlig vägledning. Människan vet inte av sig själv varifrån hon kommer, varför hon befinner sig här, vad hennes framtidsmål är. Skulle en kärleksrik Skapare ge människan förmågan att ställa frågor om sådant och inte sedan besvara dem? Säkert inte. Han besvarar dem verkligen i sitt ord, bibeln. Den talar om Skaparen, Jehova Gud, och om hans Son, Jesus Kristus. Dess Gud uppenbaras vara Skaparen av allting, synligt såväl som osynligt, den Högste, den Evige, källan till allt liv, och han sägs vara fullkomlig i vishet, rättvisa, kärlek och makt. Att bibeln på detta sätt anbefaller sig åt vårt förnuft, vår rättskänsla, våra ädlaste strävanden är ännu ett, ett sjätte, skäl till att tro på den.

Utrymmet tillåter bara att vi nämner ett till av de många andra skälen som skulle kunna anföras för tron på bibeln, nämligen dess höga normer och dess kraft till rättfärdighet. Vi kan vända blicken vart vi vill och finner då att människor som inte har bibeln ägnar sig åt animism, sol-, djur-, köns- eller förfädersdyrkan, eller också tror de på ur folkfantasien framsprungna gudar, och intet av allt detta har någon kraft till rättfärdighet. Hednisk religion har bragt fördärv över kineserna, japanerna, indierna och Afrikas infödingar. Även om folken i Västerlandet inte troget följt bibeln, så har de dock, i den mån de hållit sig till dess principer, gått långt i sin rättsvetenskap, i utövandet av goda seder och i sina frihetssträvanden.

Bibeln gav Israels nation en lyftning som försatte den högt över de samtida nationerna i forna tider, den gjorde detsamma för de första kristna och gör detsamma för de kristna i vår tid. Bibelns principer går att tillämpa — ett synnerligen praktiskt skäl till att tro på bibeln! Och genom att följa dessa principer bevisar vi inte bara varför och vad vi tror utan också hur vi tror.