Ett tillstånd av endräkt till beskådande i en splittrad värld
”I endräkt skall jag sätta dem, likt en fårflock i fällan, likt en boskapshjord mitt på sin betesmark; de skola sorla till följd av mängden av människor.” — Mik. 2:12, NW.
1, 2. a) Om vi funne sann enhet ådagalagd någonstädes på jorden, vilket ändamål skulle den då tjäna? b) Nämn några stora organisationer som påstår sig vara förenade, och visa vad de verkliga förhållandena ger till känna i fråga om deras påstående.
ETT tillstånd av endräkt — var på jorden kan vi finna något sådant i vår tid? Kunde vi finna en sådan sann enhet ådagalagd, skulle den vara värd att tjäna som ett mönster för hela mänskligheten. Nu för tiden finns det stora saker och ting som kallas ”förenade”. Tänk till exempel på Förenta nationerna. Där är mer än nittio medlemsnationer, och en så väldig sammanslutning borde ju sannerligen imponera på alla människor. Men innebär denna organisation en förening i verkligheten och inte endast till namnet? Den verkar förvisso inte sammanhållande på världen, utan västblocket, östblocket och det neutrala blocket för vart och ett med sig in i organisationen sina speciella och från de andras avvikande idéer och mål vad beträffar politik, sociala förhållanden, rasfrågor och religion.
2 En annan stor och vidlyftig sak är det kommunistiska nationsblocket. I juni 1960 sammanträdde representanterna för sovjetblockets länder i Bukarest i Rumänien, och den 27 juni utfärdade de tolv härskande kommunistpartierna, inbegripet det röda Kinas, en kommuniké som på nytt bekräftade deras enhet i mål och handling. ”Konferensens deltagare”, hette det i den sista paragrafen, ”förklarar att kommunist- och arbetarpartierna kommer att fortsätta att stärka sammanhållningen mellan de länder som hyllar det världssocialistiska systemet och kommer att som sin ögonsten bevara enheten i kampen för fred och för alla folks säkerhet, för marxism-leninismens stora saks triumf.” Men råder det sann enhet och endräkt inom detta stora block, som omfattar en tredjedel av världens befolkning? De verkliga förhållandena vederlägger påståendena, men man fruktar för att med det mått av endräkt, som de till detta block hörande nationerna eventuellt kan frampressa inom sina led, kommer de att till sist påtvinga alla människor sitt herravälde.
3, 4. a) Var kan — i motsats till de stora tingen — den verkliga endräkten ådagaläggas, och med vilken möjlighet? b) Vad kan vi i detta sammanhang tänka på, som verkligen kan kallas litet, och hurudan var dess början och dess tidiga tillväxt?
3 Men vi behöver inte tala endast om stora ting. Till och med en sådan liten grupp som en familj, bestående av man och hustru och barn, kan det i våra dagar vara besvärligt att hålla samman i endräkt. Men i en liten sak kan vi få se den endräkt ådagaläggas som borde råda inom hela mänskligheten till dess bästa. Från det som är litet kan också något stort växa upp och med tiden komma att omfatta alla ”människor av en god vilja”, och detta just på grund av sin enhet och endräkt. Denna lilla sak är den ”lilla hjorden”, som den gode Herden, profeten från Nasaret, kallade sin skara av efterföljare. — Luk. 12:32; Matt. 21:11.
4 Nej, nej, vi menar inte kristenheten under de sistförflutna sexton hundra åren. Kristenheten har aldrig varit en ”liten hjord”. I denna tid gör den anspråk på att omfatta 848.659.038 till bekännelsen kristna människor, vilket är omkring en tredjedel av hela jordens befolkning. Med sina romerska katoliker, sina medlemmar av den österländska ortodoxa kyrkan och sina protestanter är kristenheten inte enad vare sig politiskt eller socialt, för att inte tala om i religiöst avseende, fastän den påstår sig vara kristen. Den uppfordran till endräkt bland kristenhetens kyrkor, som påven i Vatikanstaden nyligen utfärdat i samband med sitt förestående ekumeniska kyrkomöte, är ett flagrant erkännande av oenighet bland religionens representanter, vilkas brist på enhet motbevisar deras anspråk på att vara kristna och är deras skam. Nej, vi syftar på någonting som alltid har varit litet och föga omfattande, nämligen den sanna kristna kyrkan eller församlingen. Den började med endast 120 medlemmar på jorden, i Jerusalem, och på grund av ett under som Gud utförde på denna församling växte den på denna enda dag, pingstdagen år 33, till ”omkring tre tusen själar”. Någon tid senare rapporterades antalet ha vuxit till ”omkring fem tusen”. — Apg. 1:15; 2:1—41; 4:4; NW.
5. Hur anslog församlingen alltifrån början den rätta tonen med avseende på sitt inre tillstånd, och hur framgår detta av bibelns berättelse?
5 Församlingen av Jesu Kristi efterföljare anslog för all framtid den rätta tonen för den enda sanna kristna kyrkan, i det att den började i endräkt och frid. Bibelns berättelse om den efter det att den hade vuxit till tre tusen medlemmar bevisar att det var så: Sedan de hade blivit döpta i vatten i Jesu Kristi namn, ”fortsatte [de] att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo och åt att vara tillsammans, åt att äta tillsammans och åt böner. I sanning, fruktan började falla över varenda själ, och många under och tecken började ske genom apostlarna. Alla de som blevo troende voro tillsammans, så att de hade allting gemensamt; och de företogo sig att sälja sina ägodelar och egendomar och att dela ut behållningen åt alla, allteftersom var och en kunde behöva. Och dag efter dag voro de beständigt tillstädes i templet i endräkt, och de åto sina måltider i privata hem och togo till sig näring med stor fröjd och hjärtats uppriktighet, och de prisade Gud och blevo väl mottagna av allt folket.” — Apg. 2:42—47, NW.
6, 7. a) Hur bestod denna endräkt under religiös förföljelse? b) Vad skedde med denna endräkt, när församlingen inte längre utgjordes endast av naturliga judar och omskurna proselyter?
6 Denna endräkt bevarades trots motstånd från religiösa fiender. Skildringen säger: ”De blevo alla och envar uppfyllda av den heliga anden och talade Guds ord med frimodighet. För övrigt var mängden av dem som hade kommit till tro ett hjärta och en själ, och icke en enda sade att något av det som han ägde var hans eget, utan de hade allting gemensamt.” Endräkten var kanske en enkel, lätt sak, när hela församlingen bestod av naturliga judar och omskurna proselyter, men hur blev det, när de icke-judiska, oomskurna troende fick tillträde till församlingen?
7 Då förhjälptes dessa till en klar förståelse av saker och ting, och församlingens endräkt levde vidare, fastän medlemmarna kom från många olika nationer och raser. De judiska troende och proselyterna bjöd hedningarna välkomna och gladde sig över att Guds barmhärtighet vidgades till att omfatta icke-judar. ”De [gåvo] sig till freds och prisade Gud och sade: ’Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den bättring, som för till liv.’” — Apg. 4:31, 32, NW; 11:1—18.
8, 9. a) Vilken varning från Paulus och från Johannes visar hur den splittrade kristenheten uppkom? b) Hur hade Petrus i förväg underrättat om att detta skulle ske, och hur sade han att sanningens väg skulle bli omtalad av dem som inte gav akt på varningen?
8 Hur uppkom då den splittrade kristenheten och blev slutligen själva plantskolan för den marxistiska kommunismen? Jo, på så sätt att det skedde ett ”avfall” eller en upprorisk avsöndring å de mångas sida från den sanna församlingens ”lilla hjord”, precis som det hade blivit förutsagt. (2 Tess. 2:3) I sitt avsked till en viss församlings tillsyningsmän uttalade den kristne aposteln Paulus denna varning: ”Jag vet, att efter min bortgång förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet; och ur eder egen krets skola män uppstå och tala förvända ting för att draga bort lärjungarna efter sig. Håll eder därför vakna.” (Apg. 20:29—31, NW) Nära det första århundradets slut skrev Paulus’ medapostel Johannes till sanna kristna, som var smorda med Guds ande: ”Det är den sista timmen, och alldeles såsom ni hava hört att antikrist kommer, har det redan nu kommit att finnas många antikrister, av vilket förhållande vi vinna den kunskapen, att det är den sista timmen. De gingo ut från oss, men de voro icke av samma slag som vi; ty om de hade varit av samma slag som vi, skulle de hava stannat kvar hos oss. Men de gingo ut för att det måtte bliva avslöjat, att icke alla äro av samma slag som vi. Och ni hava en smörjelse från den helige; ni hava alla kunskap.” — 1 Joh. 2:18—20, NW.
9 De mer än aderton hundra år som gått sedan dess har varit en tillräckligt lång tid för att många skulle hinna avfalla från den ”lilla hjorden”, för att skrymtaktiga vargar skulle kunna komma in och själviskt uppsluka många andliga får, för att män skulle kunna uppstå inom den lilla hjorden och tala förvända ting, traditioner och blotta människoläror och människopåbud, och kunna dra bort många sanna lärjungar och ta ledningen över hundratusentals personer som aldrig verkligen blev lärjungar. Aposteln Petrus skrev dessa varnande ord: ”Profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande. Men det kom också att finnas falska profeter bland [det judiska, israelitiska] folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland eder [bland de kristna]. Just dessa skola i all tysthet införa fördärvliga sekter och skola förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom bringa snabb tillintetgörelse över sig själva. Vidare skola många vika av från vägen och följa deras handlingar av lösaktigt uppförande; och på grund av dessa skall sanningens väg komma att omtalas på att skymfligt sätt.” (2 Petr. 1:21—2:2, NW) Enligt denna profetia skulle den ”lilla hjorden” i denna tid och dess ”sanningens väg” komma att omtalas på ett skymfligt sätt av dem som hade vikit av från den sanna vägen och hade följt sekteriska religiösa ledare.
10. Åt vilket håll skall vi alltså vända blicken för att finna endräkt ådagalagd, om vi inte skall slösa bort vår tid?
10 Det är inte att vänta att den ”lilla hjorden” eller den trogna kvarlevan av den skall vara populär i våra dagar. Trots detta skulle man finna den sanna endräkten inom denna ”lilla hjord”, detta lilla ting eller denna lilla organisation av i dag, alldeles som i vår tideräknings första århundrade. Därför slösar vi bort vår tid och vänder blicken åt fel håll, om vi ser på den där stora organisationen, den på grund av sina hundratals millioner medlemmar uppblåsta kristenheten, för att där finna sann endräkt ådagalagd inför hela mänskligheten.
11, 12. Vilken bön om enhet och endräkt frambar Jesus till Gud, och vart bör vi enligt denna bön blicka för att finna den kännetecknande endräkten?
11 Om vi vill få syn på den endräkt som utmärker den enda sanna kristna församlingen, vore det då inte logiskt av oss att vända blicken mot den ”lilla hjorden”, som i våra dagar representeras av sin kvarleva? Den som är den ”lilla hjordens” ledare och huvud bad själv till Gud om att dess enhet och endräkt måtte bestå. Lyssna till honom, när han beder bland sina trogna apostlar för sista gången före sin martyrdöd och sin uppståndelse från de döda:
12 ”Jag framställer en begäran, icke endast beträffande dessa [apostlar], utan också beträffande dem som sätta tro till mig på grund av deras ord, på det att de alla må vara ett, alldeles såsom du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss, på det att världen må tro, att du har sänt ut mig. Jag har också givit dem den härlighet som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro ett. Jag i förening med dem och du i förening med mig, på det att de må bliva fullkomnade till ett, för att världen må få kunskap om att du har sänt ut mig och att du har älskat dem, alldeles såsom du har älskat mig.” — Joh. 17:20—23, NW.
13. Eftersom Jesus bad denna bön om endräkt, varför har då inte kristenheten visat sig ha rönt något gagn av denna bön?
13 Ingen gång under hela sin historia fram till denna dag har kristenheten uppnått och ådagalagt uppfyllelsen av Jesu bön om enhet för sin ”lilla hjord”. Varför? Därför att det inte var för kristenheten med dess mer än tusen sekter och samfund som Jesus Kristus bad. Han bad inte för personer som gjort sig skyldiga till att avfalla från sanningen och personer som följer män som talar förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig och från Kristus. Han bad om att endräkten hos hans lilla hjord måtte bestå, när fler andliga får kom in i fållan under Kristus såsom deras herde.
14. Vad sade Jesus i sin bön om endräkt, som visade varför han bad just om denna sak?
14 Orsaken till att han bad på detta sätt var den, att han själv skulle återvända till himmelen efter sin uppståndelse från de döda och skulle lämna sina får i sina förordnade underherdars vård, medan han själv var i synlig måtto frånvarande från dem. I sin bön sade han därför: ”Jag är icke heller längre i världen, men de äro i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, vaka över dem av hänsyn för ditt eget namn, som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro. Nu kommer jag till dig, och jag talar detta i världen, på det att de till fullo må hava min glädje i sig. Alldeles såsom du sände ut mig i världen, så har också jag sänt ut dem i världen.” — Joh. 17:11, 13, 18, NW.
15. a) Vem menade Jesus, när han brukade uttrycket ”helige Fader”? b) Vad blev den lilla hjorden som ett resultat av att Jesus brukade sin Faders namn, och vilken bön av Jesus har blivit uppfylld i denna hjord?
15 Lägg märke till uttrycket ”helige Fader”. Med detta tilltalade inte Jesus någon religiös potentat, som hädiskt kallas ”helig fader” i Vatikanstaden i Rom. Jesus talade till den som Petrus kallade ”vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader”. (1 Petr. 1:3, NW) Jesus bad denne helige Fader vaka över den lilla hjorden av får av hänsyn för sitt eget namn, det namn som Jesus hade gjort uppenbart för de människor, som den helige Fadern hade givit honom ur världen, den lilla hjorden av lärjungar. Jesu Kristi helige Faders namn är Jehova. Bevis för detta finner vi i Psalm 2:7, 11, 12 (NW), där det sägs med profetisk hänsyftning på den helige Fadern och hans Son: ”Låt mig hänvisa till Jehovas kungjorda beslut. Han har sagt till mig: ’Du är min son. Jag, i dag har jag blivit din fader.’ Tjäna Jehova med fruktan, och gläd eder med bävan. Kyss sonen, så att Han icke blir förtörnad och ni icke må förgås från vägen, ty hans förbittring flammar lätt upp.” (Se också Apostlagärningarna 4:24—30.) Den lilla hjorden, för vilken Jesus Kristus gjorde sin helige Faders namn uppenbart, måste därför vara Jehovas kristna vittnen. (Jes. 43:10—12, AS; Yg; Da; NW; Åk; My) Av hänsyn för sitt eget namn, Jehova, har den helige Fadern vakat över dem alltintill nu och har fört dem in i den enhet och endräkt, som Jesus Kristus bad om. Hos dem finns i dag ett tillstånd av endräkt till beskådande i en splittrad värld.
[Bilder på sidan 29]
Pingsten
Kornelius
Nutida vittnen för Jehova