Guds rike — är det verkligt för dig?
”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.” — Joh. 18:36.
1. a) Hur sätts rike och regering i samband med varandra i Jesaja 9:6, 7? b) Var omnämns ett rike och en regering tidigare i symboliska ordalag?
FÖR mer än 2.600 år sedan sade Jesaja med profetisk synförmåga följande beträffande regering och rike:
”Ty det har fötts ett barn åt oss, det har getts en son åt oss; och den furstliga styrelsen [regeringen] skall komma att vara på hans skuldra. Och han skall kallas Underbar rådgivare, Väldig gud, Evig fader, Fredens furste. På överflödet av den furstliga styrelsen [regeringen] och på freden skall det inte vara någon ände, över Davids tron och över hans rike för att fast befästa det och upprätthålla det genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid. Härskarornas Jehovas själva nitälskan skall göra detta.” (Jes. 9:6, 7, NW; jämför 1917 års svenska översättning.)
Många hundra år tidigare talade vår himmelske Fader i symboliska ordalag om just detta rike och denna regering som någonting som skulle gå till strid. Ärkefienden till Guds rikes regering skulle få en dödsstöt genom detta rike med Guds kvinnas säd i spetsen. — 1 Mos. 3:15.
2. Hur visade Abraham att han hade tro på löftet om Guds rikes regering?
2 Skaparen av himmel och jord lät inte detta ursprungliga löfte bara dö bort. Många år senare sade Jehova till sin vän Abraham:
”Jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” (1 Mos. 12:3)
Förutsättningen för att ”alla släkter på jorden” skulle bli välsignade var att detta första löfte gick i uppfyllelse, och detta insåg Abraham. Därför sade den kristne aposteln Paulus: ”Genom tro levde han [Abraham] såsom en främling i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, som var arvingar med honom till precis samma löfte. Ty han väntade på staden [riket] som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud.” (Hebr. 11:9, 10) Abraham var så helt inriktad på detta hopp om detta rikes regering att han handlade som en utlänning och som en främling, trots att han bodde i det utlovade landet.
3. Vilka frågor kan vi ställa oss angående vår tro på Guds rikes regering?
3 Hur ser vi personligen på denna värld? Betraktar vi oss som utlänningar och främlingar, trots att vi kanske bor i vårt fädernesland tillsammans med våra rasfränder? Betraktar andra människor i samhället oss som annorlunda? Ser de att vi skiljer oss från andra? Om de inte gör det, kan vi fråga oss hur stark vår tro är på Guds rikes regering. Är vi bara ”en vem som helst” i samhället? Eller är vi Guds vänner, alldeles som Abraham var? — Jak. 2:23.
4. Vilka kan få bestående nytta av att erkänna den himmelska regeringens ”säd”, och vad måste de göra för att få nytta av denna kunskap?
4 Jehova höll detta hopp levande i Abraham genom att långt senare påminna honom följande:
”Därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.” (1 Mos. 22:17, 18)
Genom just denna ”säd” som omnämns i 1 Moseboken 3:15 skulle i själva verket inte enbart några få utan alla folk på jorden välsigna sig. Ja, och det skulle varje enskild individ i dessa folk — oberoende av ras och oavsett om han är rik eller fattig — göra, förutsatt att han inser och erkänner hur betydelsefull denna ”säd” är. Ja, faktum är ”att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. Möjligheten att få bli undersåte under denna regering står öppen för många, under förutsättning att de utövar tro. — Joh. 3:16; Apg. 10:34, 35.
5. Vad kommer att förverkligas genom Kristus som den utlovade ”säden” och konungen?
5 Men hur vet vi att Jesus Kristus verkligen var den förnämste av Abrahams ”säd”? Paulus sade häpnadsväckande rättframt: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans säd. Det sägs inte: ’Och åt säder’, såsom när det är många sådana, utan såsom när det är en enda: ’Och åt din säd’, som är Kristus.” (Gal. 3:16) Aposteln framhöll sedan, då han skrev till de kristna i Efesus, att Jehova handlar på ett sådant sätt att Jesu lärjungar enas under Kristus, den utlovade ”säden” och konungen, och de övriga av människorna på jorden bringas i samklang med Gud genom hans Son. Paulus skrev:
”Den är i överensstämmelse med hans beslut, det som han behagade fatta vid sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden.” — Ef. 1:8—10.
GUDS RIKES REGERING BLIR EN STRIDSFRÅGA
6. Hur kom det sig att Jesus kände till vilken framtida uppgift han skulle ha i Guds rikes regering?
6 Innan ”den Smorde” kom hit till jorden, verkade han som Ordet (eller Logos), vår himmelske Faders språkrör. (Joh. 1:1) Därför kände Jesus till profetiorna i 1 Moseboken 3:15 och Jesaja 9:6, 7. Han kände till orden som riktades till Abraham. (1 Mos. 12:3; 22:17, 18) Dessutom var han medveten om att det var han som skulle uppfylla de underbara löftena som var förbundna med den utlovade säden och Guds rikes regering.
7. Hur riktade Jesus uppmärksamheten på sin roll som konung?
7 Under Jesu jordiska liv, och i synnerhet under de tre och ett halvt år han tjänade här, riktade han uppmärksamheten på den uppgift han skulle ha som konung i detta rike. Uttryck sådana som: ”Guds rike är i er mitt” och ”Guds rike har kommit nära” hördes från hans läppar. Med hjälp av sina många illustrationer och liknelser riktade Jesus uppmärksamheten på detta rike. — Matt. 13:1—52; Mark. 1:14, 15; Luk. 17:21.
8. Vilka mirakulösa ting gjorde Jesus?
8 Som den till konung utsedde gjorde Jesus också många mirakulösa ting. Med hjälp av den heliga andens kraft gick han på vatten. Han gav syn åt de blinda och hörsel åt de döva. Jesus botade de sjuka och de ofärdiga och uppväckte de döda till liv. Tänk om en sådan man skulle intervjuas i television i våra dagar, vilken mängd frågor man troligen skulle ställa honom! ”Var det du som gick på vattnet? Hur kunde du ge syn åt de blinda, hörsel åt de döva och liv åt de döda — hur är detta möjligt?” Nå, vad gjorde Jesus, då han stod inför ”intervjuaren”, Pontius Pilatus?
9. Vilken fråga sköt Jesus i förgrunden på ett enastående sätt, när han stod inför Pilatus?
9 Jesus förde på ett enastående sätt fram frågan om Riket. Pilatus hade bara att så att säga ”äta ur handen på Kristus” genom att fullfölja och betona temat om Guds rikes regering. Pilatus hade naturligtvis inget val på grund av Jesu skickliga sätt att manövrera förhållandena de sista timmarna han levde här på jorden. Låt oss ta fram våra biblar och slå upp Johannes’ evangelium, kapitel 18, vers 33.
10. Vilken var Pilatus’ första fråga till Jesus, och varför var den så lämplig?
10 När Pilatus riktade sin första fråga till Jesus, frågade han: ”Är du judarnas kung?” Temat hade med andra ord redan fastnat i den romerske landshövdingens sinne. Det var just detta tema man behövde ägna intresse åt den dagen, för då Pilatus hade frågat judarna vilken anklagelse de hade att framföra mot Jesus, hade de sagt: ”Vi har funnit att denne man omvälver vår nation och förbjuder att man betalar skatter till kejsaren och säger sig själv vara Kristus, en kung.” Lämpligt nog ställde Pilatus då denna fråga till Jesus: ”Är du judarnas kung?” — Luk. 23:1—3.
11. a) Vad kunde Jesus ha gjort, när han skulle svara på Pilatus’ nästa fråga? b) Vilken fråga har alltid varit den främsta för Guds folk?
11 Om du hade varit i Jesu ställe och hade fått samma fråga som han, hur skulle du då ha svarat? Skulle du då ha berättat allt du gjort och inte gjort i ett försök att göra domen mildare, för att på så sätt undgå att få dödsstraff om det var möjligt? Så skulle de flesta ha reagerat i normala fall, men så reagerade inte Jesus. Risken fanns att han då kunde ha lett Pilatus bort från temat om Riket. Men nu gällde verkligen frågan Guds rikes regering. Under årens lopp har frågan hela tiden gällt Riket, och nu, i vår tid, gäller frågan fortfarande Riket i samband med Guds folk. Så var det under andra världskriget i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien, i Amerika, Australien, Canada och i andra delar av världen. Frågan har hela tiden gällt: Vilken regering eller styrelse är den högsta i den enskildes liv — mänskligt styre eller Guds styre? Även på senare tid har frågan gällt detsamma — i Malawi, Kina, Sovjetunionen eller i vilket annat land som helst. Den främsta frågan gäller inte blodtransfusion eller någon annan förbudsfråga, utan den gäller alltid, först som sist: Vilken regering är ytterst sett den suveräna i en människas liv?
12. Hur riktade Jesus vidare uppmärksamheten på Riket, och vilken fråga medförde nu detta att Pilatus ställde?
12 Jesus svarade inte direkt på Pilatus’ fråga, utan sade:
”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.”
Lägg märke till att Jesus tre gånger nämnde Riket i sitt korta svar. Detta förde Pilatus och alla dem som lyssnade tillbaka till temat om Guds rikes regering, för som Pilatus då sade: ”Nåväl, då är du en kung, eller hur?” (Joh. 18:36, 37) Scenen var verkligen dramatisk, och ingen kunde undgå att få veta av vilken anledning Kristus stod inför rätta. Lägg märke till vad som sedan hände. Jesus svarade och sade:
”Du säger nu själv att jag är en kung. Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.” — Joh. 18:37.
13. Hur blev frågan om Riket ytterligare framhävd genom Herodes’ möte med Jesus?
13 I det här läget sade Pilatus till de religiösa ledarna och till den judiska pöbeln: ”Jag finner inget brottsligt hos den här människan.” Men folkskaran förblev oresonlig och talade om för Pilatus hur Jesu undervisning om Riket hade spritt sig över hela Judeen och att den hade börjat i Galileen. Vid den tidpunkten var Herodes Antipas tetrark eller landsfurste i Galileen, och han strävade efter att bli kung över judarna. Vad kunde, tyckte Pilatus, vara lämpligare än att Herodes fördes samman med Jesus, eftersom Herodes var i Jerusalem just då? Därför sände han Jesus till Herodes, som utförligt frågade ut Jesus i hopp om att han skulle utföra något tecken. Men Jesus, Jehovas smorde konung, hade ingen åstundan att förringa sin konungavärdighet bara för att tillfredsställa Herodes’ nyfikenhet. Han förblev tyst. Herodes, som tänkte att han skulle bli kung, kände sig besviken och började därför driva gäck med Jesu konungavärdighet och fick sina soldater att sätta på Jesus en kunglig klädnad och sände honom sedan tillbaka till Pilatus. — Luk. 23:4—11.
14. Vad skulle slutresultatet komma att bli för Herodes respektive Jesus när det gällde konungavärdighet?
14 Trots att Pilatus blev gynnsamt inställd till Herodes från och med den dagen, var det inte till någon nytta för Herodes. I förbigående kan vi lägga märke till kontrasten mellan slutresultatet för Herodes respektive Jesus. Historien berättar att den ärelystne Herodes’ otrogna hustru, Herodias, några år senare drev honom till att bege sig till Rom för att begära kungatitel hos kejsar Caligula. Men detta förargade kejsaren, som landsförvisade Herodes till Gallien. Herodes förlorade då både sin ställning och sin rikedom. Jesus å sin sida hade vägrat att låta sig göras till jordisk kung. Han hade avstått från alla ägodelar han kunde ha haft här på jorden. (Matt. 8:20; Joh. 6:15) Han ödmjukade sig och blev fullständigt underdånig Jehovas vilja. Han kände glädje i att få göra Guds vilja och att få göra det himmelska riket till sitt mål. ”För den glädje som förelades honom” uthärdade han all den förödmjukelse och tortyr som hans fiender kunde åsamka honom, i det att han visste att hans ostrafflighet ända in i döden skulle komma att kvalificera honom för den härlighet och konungavärdighet som väntade honom. — Hebr. 12:2; Matt. 25:31.
15. Hur blev frågan om konungavärdigheten belyst, när Jesus stod inför Pilatus?
15 Ännu en gång stod Jesus inför Pilatus. Och ännu en gång kom frågan om Riket upp, eftersom Pilatus frågade den judiska pöbeln: ”Vill ni ... att jag skall frige judarnas kung åt er?” Men därmed var inte frågan slutbehandlad. De romerska soldaterna tog upp temat och visade att stridsfrågan gällde ett rike och en regering. För att riktigt håna Jesus gjorde de en krona av törnen och satte den på hans huvud. Sedan klädde de honom i en purpurfärgad ytterklädnad, slog honom i ansiktet med flata handen och kallade honom judarnas kung. (Joh. 18:39—19:3) Det finns ingenting som vittnar om att Jesus försökte ta av sig denna krona av törnen. Den fick sitta kvar på hans huvud, och detta tjänade till att föra fram den nu aktuella frågan i rampljuset. Ingen skulle komma att lämnas i tvivelsmål. När Pilatus föreslog judarna att de skulle ta Jesus och själva hänga upp honom på pålen, riktade de mycket listigt, men med orätt, uppmärksamheten på denna fråga som ett brott mot den romerska regeringens myndighet. De sade: ”Om du ger den här mannen fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till kung, han talar emot kejsaren.” — Joh. 19:12.
16. Hur vittnade de som var närvarande vid rättegången mot Jesus i den stridsfråga, som skulle komma att medföra att Kristus blev dödad?
16 Det var som om Pilatus tjänade Guds uppsåt den dagen, alldeles som persern Cyrus eller Kores hade gjort i det flydda. (Jämför Jesaja 45:1—7.) Pilatus började därefter föra frågan till en klimax genom att säga: ”Se! Er kung!” Då krävde judarna att Jesus skulle hängas på pålen, varpå Pilatus frågade: ”Skall jag hänga er kung på pålen?” Vad svarade de då? ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Joh. 19:14, 15) I själva verket vittnade dessa människor själva i den stridsfråga, som skulle komma att medföra att Kristus blev dödad, och Jesus själv behövde därför inte säga ett ord. Saken framhävdes mycket väl genom deras egen mun.
17. Hur fick Pilatus’ sista handling med avseende på Jesus stridsfrågan angående Guds rikes regering att bli framhävd?
17 Frågan om Guds rikes regering blev slutligen kraftigt framhävd genom att Pilatus lät fästa en titel som var skriven på hebreiska, latin och grekiska på Jesu tortyrpåle. Alla som var närvarande den dagen kunde läsa den, och ingen skulle lämnas i tvivelsmål om av vilken anledning avrättningen på pålen ägt rum. Denna titel löd: ”Jesus, nasaréen, judarnas konung”. När judarnas främsta präster såg den, blev de förtretade och sade till Pilatus: ”Skriv inte: ’Judarnas konung’, utan att han sade: ’Jag är judarnas konung.’” Men Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit har jag skrivit.” — Joh. 19:19—22.
18. a) Kring vad bör vårt liv kretsa i vår tid? b) Vilka frågor bör vi ställa oss själva?
18 De dramatiska händelser som ägde rum denna prövosamma dag borde göra det uppenbart för alla kristna vad deras liv borde kretsa kring i vår tid. Varje överlämnad tjänare åt Jehova borde granska hur verkligt Riket är för honom eller henne. Ser vi oss själva som framtida undersåtar under denna regering? Vilka ansträngningar gör vi som förkämpar för Guds rikes styre? Hur nitiskt verkar vi för att understödja denna regering? I följande artikel kommer vi att finna goda skäl till att intensifiera intresset för stridsfrågan angående Riket. Och vi kommer också att lägga märke till att det är nödvändigt att ha en känsla av brådska när det gäller att visa ett sådant intresse. Må Herren vara med den ande vi lägger i dagen när det gäller att stödja Riket! — 2 Tim. 4:22.
[Bild på sidan 20]
Riket var verkligt för Jesus