ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.” (Luk. 22:44) Jehova tillät detta, och av den anledningen kan det sägas att det var han som gjorde Jesus sjuk i trädgården. Så häftig var Jesu ångest — den framkallade blodig svett som föll ned på jorden –, att han kunde ha dött, om den inte hade upphört. Det har emellertid framkastats att det sjukdomstillstånd, som Jesus råkade i, var sådant att det dövade hans känselnerver, varigenom det lidande som återstod för honom skulle bli uthärdligt. Häri ser vi Jehovas barmhärtighet, då han lät Jesus bli sjuk innan han hängdes på tortyrpålen.

Efter det att Jesus hade anhållits och man hade hållit en skenrättegång med honom, blev han gisslad och på grund av den av prästerna ledda pöbelns ihållande krav överlämnad till att fastnaglas vid pålen. Hur förskräcklig denna erfarenhet än kan ha varit, blev förmodligen plågan i någon mån mindre till följd av de nervdövande erfarenheter han redan hade haft. I stället för att låta Jesus lida länge på tortyrpålen eller tillåta soldaterna att göra slut på Jesu liv genom att slå sönder benen i hans kropp fann ”Jehova själv ... behag i att krossa honom”, vilket han gjorde genom att låta honom utandas endast några timmar efter det att han blivit upphängd på pålen. Jesus förstod vad som höll på att ske och ropade fördenskull: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Och därpå skedde det att Jesus, överväldigad av smärta, ”ropade med hög röst och gav upp andan”. (Mark. 15:34, 37) Som en förklaring till vad som hade skett hänvisar dr William Stroud i boken The Physical Cause of the Death of Christ till iakttagelser som en man vid namn Gruner har gjort och om vilka denne har sagt: ”Det är vanligt att människor, vilkas hjärta pressas hårt till följd av stark blodträngning med åtföljande ångest och hjärtklappning och som hotas av kvävning, ropar med hög röst.” Tydligen hade hans hjärta eller en av de stora artärerna brustit, och detta kom honom att dra andan för sista gången.

Detta gjorde det möjligt för en annan betydelsefull del av Jehovas uppsåt att gå i uppfyllelse. ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:22) Och beträffande Jesu död hade det blivit skrivet: ”Han uttömde sin själ till död.” (Jes. 53:12, Åk) Hans död måste inträffa på en påle för att troende judar skulle kunna befrias från lagens förbannelse, men döden på en påle skulle inte i och för sig ha lett till att blod utgöts eller uttömdes, och detta var nödvändigt för att Guds krav beträffande förlåtelse för alla troende människors synder skulle tillfredsställas. (Gal. 3:13) Men att Jehova krossade Jesus genom att låta hans händer och fötter genomborras av spikar och låta hans hjärta eller en av artärerna brista fick till följd att blod utgöts i hjärtsäcken eller bröstkorgen. När en av soldaterna alltså tog ett spjut och stack upp hans sida, ”kom därifrån ut blod och vatten”. (Joh. 19:34) När Jehova på detta sätt fann behag i att ganska snabbt avbryta sin Sons ångest, beredde han också en möjlighet för att alla de ting, som de inspirerade profeterna hade skrivit om, skulle bli uppfyllda och för att kraven beträffande frälsningen skulle kunna uppfyllas.

Bibeln — en harmonisk helhet

BLAND bibelns många egna vittnesbörd, som talar för att den är äkta och av gudomligt ursprung, kan nämnas att den är en fullständigt harmonisk bok. En lärd man vid namn Orr har i sin bok The Problem of the Old Testament påpekat vissa ting av intresse i denna sak:

”Vi tror att det första som bör slå oss i förbindelse med denna bok är att den i en anmärkningsvärd betydelse är en enhet. Å andra sidan är bibeln naturligtvis inte en enda bok utan en samling böcker. Hieronymus kallade den ju ’ett gudomligt bibliotek’. Den har kommit till oss ’i skilda delar och på många sätt’ De skrifter, som tillsammans utgör denna bok, har tillkommit under loppet av minst ett tusen år. Men egendomligt nog är det så, att när dessa fogas samman,