och till att hjälpa behövande personer är grundläggande när det gäller att man är kristen. Vare sig vi har mycket eller litet, har vi allesammans privilegiet att bidra med någonting. Lägg till exempel märke till vad aposteln Paulus anbefallde de kristna i Korint: ”Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få.” — 1 Kor. 16:2.

18. a) Vilken biblisk förmaning kan hjälpa oss, så att vi blir i stånd att bidra till främjandet av Rikets intressen? b) Är det belopp, som ges som bidrag, det som har den största betydelsen? Hur blir detta illustrerat i fallet med den behövande änkan?

¹⁸ I överensstämmelse med denna inspirerade förmaning kan någon önska att tidigt i veckan lägga undan något som han kan ge i bidrag. Beloppet kommer naturligtvis att variera avsevärt mellan olika individer, men det är inte detta som har den största betydelsen. Den verkligt viktiga aspekten är villigheten, ivern, att ge ett bidrag. Aposteln Paulus uttryckte det så här: ”Om nämligen villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har.” (2 Kor. 8:12) Denna villighet att ge i enlighet med ens tillgångar är vad som betyder något inför Jehova Gud. En behövande änka som iakttogs av Jesus Kristus gav till exempel bara två lepta i templet i Jerusalem. För denna lilla summa skulle man på den tiden ha kunnat köpa en halv sparv — inte ens tillräckligt för en enda måltid. Likväl var denna änkas bidrag, som gavs som ett uttryck för hennes kärlek till den sanne Gud som tillbads i templet, synnerligen godtagbart och välbehagligt. I jämförelse med hennes tillgångar var hennes gåva i själva verket större än de gåvor som gavs av de rika, vilka bidrog med mycket av sitt överskott. — Mark. 12:42—44.

19. Vad visar vi genom att på tillbörligt sätt använda ”den orättfärdiga rikedom” vi har, och vad kan vi följaktligen vara säkra på?

¹⁹ Vi vill alltså verkligen visa oss vara vänner till Gud och Kristus genom att använda vår ”orättfärdiga rikedom” till att hjälpa dem som är behövande och till att främja andliga intressen. (Ords. 3:9; Gal. 2:10) Om vi fortsätter att använda vår ”orättfärdiga rikedom” på tillbörligt sätt, visar vi att vi är trogna i det minsta. Därför kan Jehova Gud och hans Son fortsätta att använda oss som utmärkta förvaltare till att dela ut de långt värdefullare andliga rikedomarna åt andra. Vårt anseende i fråga om förträffliga gärningar kommer att vara som skatter som är satta i förvar i himmelen och som ger rik utdelning i form av Guds godkännande och välsignelse nu och evigt liv i den nya ordningen med ”nya himlar och en ny jord”. — Matt. 6:20; Luk. 16:10—13; 2 Petr. 3:13.

Folket ”mitt emellan”

”Judar vill ... inte ha med samariter att göra”, sade evangelieskribenten Johannes. (Joh. 4:9) Och ett studium av judiska skrifter bekräftar denna sanning, alldeles som bibelkännaren A. Edersheim skriver: ”Det gick så långt att de var helt utestängda från gemenskap.” Likväl kan vi kalla dem ett folk ”mitt emellan”, eftersom judarna inte betraktade dem ”som hedningar, utan placerade [dem] på samma nivå som en okunnig jude. ... De behandlades inte som hedningar, och deras land, källor, bad, hus och vägar förklarades vara rena.” Eftersom samariterna var socialt föraktade men ändå av judarna ansågs ha vissa rättsliga och moraliska privilegier, kan vi förstå hur Jesus kunde dricka vatten som gavs av en samaritisk kvinna, hur hans lärjungar kunde köpa mat i deras stad och hur Jesus kunde tillbringa två dagar tillsammans med dem. — Joh. 4:7, 8, 40.