Vad det innebär att vara ärlig
ETT av Alitalias jetplan hade just landat i Wien efter en direktflygning från New York. Mer än hundra passagerare steg ur planet. De var kristna Ordets förkunnare som skulle vara med vid en kristen sammankomst som redan hade börjat i Wiener Stadthalle. Alla resenärerna fördes in i ett rum för tullkontroll, där det bara fanns några stycken tjänstemän, och de föreföll inte att göra sig någon brådska. Somliga av passagerarna, som var ivriga att få komma i väg till sammankomstlokalen, ställde sig själva frågan: Hur lång tid kommer egentligen tullbehandlingen att ta med den här farten?
Då uppmanade tjänstemännen två av dessa Ordets förkunnare att komma fram och öppna sina väskor. Tulltjänstemännen undersökte omsorgsfullt innehållet. Helt nöjda och belåtna lät de alla de andra resenärerna, som uppgick till ett hundratal, passera utan vidare. Men låt oss nu förmoda att en av de här båda, som fick sina väskor behandlade av tullen, skulle ha försökt smuggla in något i landet. Hur hade det då gått? Inte nog med att det skulle ha inneburit en hel del dröjsmål för alla de övriga, medan en efter en hade fått sitt bagage behandlat, utan det skulle också ha inneburit att det bibelsällskap som hade anordnat den här sammankomsten hade fått dåligt rykte.
Denna skildring ur det verkliga livet framhäver några av de många orsakerna till att kristna Ordets förkunnare skall vara ärliga. Det är de skyldiga sin Gud; det är de skyldiga sina kristna medbröder; och det är de skyldiga sig själva.
Vad innebär det då att vara ärlig? Ärlighet, heter det i en ordbok, ”kännetecknas av ostrafflighet och rättframhet i fråga om uppförande, tanke, tal osv.; frihet från svek”. Ärlighet ”inbegriper vägran att ljuga, stjäla eller bedra på ett eller annat sätt. Äkthet, öppenhet, uppriktighet, rättrådighet.”
Bibeln framhåller att Skaparen, Jehova Gud, är ”sanningens Gud” (NW). Han är fullkomligt hederlig, rättvis: ”Alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” Ja, ”det är omöjligt för Gud att ljuga”. — Ps. 31:6; 5 Mos. 32:4; Hebr. 6:18, NW.
Oärligheten vittutbredd
Nu för tiden bryr sig flertalet människor inte om denne sanningens Gud, Jehova, och vad har följden blivit? Det råder en skriande brist på ärlighet inom varje fält för mänsklig strävan, inom alla områden av den mänskliga samlevnaden, det må gälla det sociala, ekonomiska eller politiska. Butiksråttor stjäl årligen varor för flera hundra millioner kronor i affärerna. De anställda bestjäl sina arbetsgivare på många och varierande sätt. Folk som har försäkringar stjäl från försäkringsbolagen genom att göra oberättigade anspråk. De försäkringsanspråk som ställs på bolaget American Insurance Association anses nära nog till 75 procent vara obefogade, vilket medför en årlig förlust av 350 millioner dollar.
Det påstås att många skolungdomar tar för givet att man skall fuska. Landets medborgare visar sig oärliga mot staten genom att underlåta att betala skatt eller yrka avdrag med inte berättigat belopp i deklarationen eller genom att smuggla varor in i landet. Och hur är det med myndigheterna själva? Särskilt beträffande Förenta staterna är det förhållandet framträdande som har kommit att benämnas ”trovärdighetsklyftan”. Detta innebär att det har uppstått en stor klyfta mellan det som staten påstår vara fakta och vad som i själva verket visar sig vara fakta eller rimligen kan vara det. I New York Times för 18 april 1968 fanns ett meddelande från en sammanslutning av amerikanska tidningsredaktörer, där de påpekade att vad Förenta staternas regering beträffar ”har trovärdighetsklyftan nu blivit bredare än någonsin”. Tidningsmännen meddelade att de nyhetsförmedlande organ som Förenta staternas regering använder har blivit så vana att fara med osanning att ”man praktiserar officiellt bedrägeri, både när detta behövs”, t. ex. för att bevara militära hemligheter, ”och när det inte behövs”.
Och vilken oärlighet råder inte bland dem som ger sig ut för att vara kristna, både bland dem som står på predikstolen och dem som sitter i kyrkbänkarna! I tidningen Plain Dealer, som utges i Cleveland i Ohio, nämndes det i numret för 21 februari 1968 att svaren på en rundfråga, ställd till 3.000 protestantiska prästmän, visade att flertalet av dem som var under fyrtio år förkastade de flesta på bibeln grundade uppfattningarna, vilket innebar att de inte trodde på att Mose har skrivit de fem första böckerna i bibeln, att Jesus föddes av en jungfru och blev uppväckt från de döda genom ett underverk osv. Kort sagt tror dessa män inte att bibeln är Guds inspirerade ord. Likväl ger de sig ut för att vara kristna Ordets förkunnare, Jesu Kristi efterföljare, och han sade så här om Guds ord, bibeln: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) I tidningen Times, som utges i Louisville i Kentucky, meddelades det den 10 februari 1968 att en skara ungdomar hade anfört häftiga klagomål mot den organiserade religionen. I meddelandet hette det bland annat: ”Det var ett ord som kom igen i brev efter brev: Skrymteri.”
Vad skall sanna kristna göra, när de ser så dåliga exempel runt omkring sig? Vara oärliga med motiveringen: ”alla andra gör ju så”? Skall de ta lätt på den här saken och göra som de som ”gör narr av skulden”? (Ords. 14:9, NW) Skall de efterlikna världen och på så sätt bevisa sig vara en del av den, eller skall de bevara sig ”utan fläck från världen”? — Jak. 1:27, NW.
Var ärlig i ditt tal
Att vara ärlig innebär bland annat att tala sanning. Bibeln fördömer lögnaktighet i de kraftigaste ordalag. Den påvisar till exempel att Satan, djävulen, är den ursprunglige lögnaren. (Joh. 8:44) Hur allvarligt Gud ser på lögnaktighet framgår av vad som hände Ananias och Safira. De blev omedelbart slagna till döds av Guds makt, eftersom de ljög för aposteln Petrus, en medlem av den kristna församlingens styrande krets. Det straff de fick tycks ange att Jehova ser särskilt allvarligt på varje försök att ljuga eller förvränga saker och ting inför dem som har rätt att veta hur det verkligen förhåller sig, därför att det är deras uppgift att öva tillsyn av den kristna församlingen, såsom resande representanter för den styrande kretsen gör i vår tid. — Apg. 5:1—11.
Man skulle kunna mena att det som Ananias och Safira gjorde inte var så illa. Ingen förlorade något på att de ljög; det var inte så att de sökte dölja en stöld genom att ljuga. De hade inte heller berövat andra något som tillkom dem. Vilken synd gjorde de sig då skyldiga till, vari bestod deras skuld? I oärlighet! Skrymteri!
Ja, de önskade förefalla vara bättre än de i själva verket var. De ville ha gott rykte bland Guds folk, ville tyckas tillhöra de frikostiga som sålde sin egendom och sedan gav hela behållningen till hjälp åt sina kristna bröder, fastän de i själva verket behöll en del av den. Den lärdom som kristna Ordets förkunnare kan hämta av denna händelse är att de måste vara ärliga till 100 procent, då de avger rapport om sin kristna verksamhet. Tjänarna i församlingen måste också vara oeftergivligt ärliga, när de skall rapportera hur det står till med förhållandena i församlingen till en resande representant för den styrande kretsen av Jehovas folk. Det som rapporteras får inte vara någon ”fönsterskyltning”, som har visats upp just vid detta tillfälle, då församlingen haft besök av en sådan resande representant, som kommer för att inspektera, utan de verkliga förhållandena bör framläggas sådana de faktiskt är under 365 dagar på året.
På denna punkt var aposteln Paulus ett utmärkt föredöme för de kristna i vår tid. Han kunde nämligen skriva att han ”i allting” ville bevisa sig vara ”Guds tjänare, ... i oskrymtad kärlek, med sanning” i sitt tal. (2 Kor. 6:4, 6, 7) Det var synnerligen passande att han och aposteln Petrus uppmanade de kristna att vara sannfärdiga, ärliga i sitt tal: ”Alltså, då ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa.” ”Ljug inte för varandra.” ”Den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek.” — Ef. 4:25; Kol. 3:9; NW; 1 Petr. 3:10.
En kristen kanske menar att man visar kärlek genom att dölja sanningen, också för någon som har rätt att få veta den, om man på så sätt hindrar en annan från att bli föremål för disciplinerande åtgärder. Men den som handlar så visar inte sann, på principer grundad, agápe-kärlek, utan en form av själviskhet eller i bästa fall missriktad välvilja eller vänlighet. En kvinna underlät till exempel att tala om för sin man vad deras dotter hade för sig, för att mannen inte skulle bli vred och ta itu med sin dotter. Men när dottern blev gravid, därför att hon hade varit tillsammans med sådana ungdomar som hennes far inte gillade, kunde modern inte längre dölja sanningen för fadern, som fick en verklig chock. Men modern hade ingen anledning att bli förvånad, eftersom hon borde ha förstått vad dotterns handlingssätt skulle kunna leda till. På liknande sätt är det med en kristen. Han får inte undanhålla de fakta, som ogynnsamt kan påverka strävandena att bevara den kristna församlingen ren, från dem i församlingen som har tillsyn över den, bara för att hindra att disciplinerande åtgärder vidtas mot en person som har handlat orätt.
Betala igen vad du lånar
Att vara ärlig innebär också att ge tillbaka vad man lånar. Det innebär att man aldrig drar på sig skulder som man inte tror sig kunna betala igen. Och om man har satt sig i skuld, innebär det att man skall vara punktlig med återbetalningen i överensstämmelse med det avtal man har gjort. Om man lånar av andra och inte betalar igen, gör man sig förtjänt av klander och blir dessutom en börda för andra. Också i det här avseendet var aposteln Paulus ett utmärkt föredöme, såsom han också skrev till de kristna i Tessalonika. Han arbetade natt och dag, ”för att inte lägga någon kostsam börda på någon av” dem. ”Ni är vittnen, och Gud är det också”, sade han, ”hur lojala och rättfärdiga och oförvitliga vi visade oss vara mot er, ni som tror.” Ja, Paulus tog inte det förhållandet att han var en apostel och en kristen missionär som förevändning eller ursäkt för att bli en börda för andra och gjorde sig inte heller förtjänt av klander genom att till exempel skaffa sig skulder och sedan inte betala igen vad han var skyldig. — 1 Tess. 2:9, 10, NW.
Alla kristna, särskilt alla heltidspredikare, gör väl i att rannsaka sig själva för att se om de kommer till korta i den här saken eller inte. Några som bekänt sig vara kristna har inte följt Paulus’ exempel, och detta har medfört att Jehovas namn och organisation har utsatts för smälek. Genom detta handlingssätt har de dessutom underlåtit att lyda Paulus’ råd i den här saken. Han skrev nämligen också: ”Var inte skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra.” Att inte betala igen vad man är skyldig är oärligt, vare sig skulden är stor eller liten, vare sig man står i skuld till en kristen broder, som har varit vänlig nog att ge en ett lån, eller man har skulder i en affär för varor som man har köpt. — Rom. 13:8, NW.
Ja, om man lånar och inte betalar igen, hamnar man i den kategori av onda människor, om vilka psalmisten David skrev: ”Den ogudaktige lånar och kan icke betala.” Och en sådan är särskilt klandervärd, om han dröjer med återbetalningen, när han kan göra upp sin skuld. Den som skrev Ordspråksboken framställde saken så här: ”Neka icke den behövande din hjälp, när det står i din makt att giva den. Säg icke till din nästa: ’Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig’, fastän du kunde strax.” — Ps. 37:21; Ords. 3:27, 28.
Var ärlig i familjekretsen
Ärlighet fordras också i familjekretsen. När det gäller pengar och utnyttjandet av tiden är det ofta frestande för äkta makar att vara oärliga. Hustrurna kan påstå att de använder mer pengar till mat än de verkligen gör, för att de skall få slantar över till något som deras män anser vara lyx.
Det är också angeläget att man är ärlig i fråga om sina sexuella intressen. Äkta makar är inte ärliga, om de visar erotiskt intresse för någon annan förutom för sin äkta hälft. Att vara oärlig i fråga om oväsentligheter, exempelvis genom att flirta, sårar den andra parten och kan mycket väl leda till ett allvarligare förhållande, kanske till förälskelse, som i sin tur kan leda till äktenskapsbrott och uteslutning ur den kristna församlingen. — Ords. 5:15—23.
Vidare måste föräldrar vara ärliga mot barnen. Detta inbegriper att de måste leva som de lär, när det gäller att följa bibelns principer. Uppmanar föräldrarna barnen att inte ljuga, och ljuger de sedan själva när de deklarerar? Uppmanar de barnen att inte stjäla, och tar de sedan med sig handdukarna från ett motell? Uppmanar de barnen att vara laglydiga, och överträder de sedan själva trafiklagarna?
Barnen å sin sida måste vara ärliga mot föräldrarna. Föräldrarna har rätt att få veta vad de har för sig, vilka vänner de har och vad de använder sin tid och sina pengar till osv. Om man visar sig oärlig i ringa ting tidigt i livet, kan detta leda till brottsliga handlingar redan i tonåren. Allt detta inbegrips i Skriftens uppmaning till barnen att ära sina föräldrar. — Ords. 6:20—23; Ef. 6:1—3.
Var ärlig mot utomstående
De kristna är också pliktiga att alltid vara ärliga då de har med utomstående att göra, med människor som inte tillhör den kristna församlingen eller familjekretsen. De måste till exempel vara exemplariska skattebetalare, alltigenom hederliga på den punkten, eftersom bibeln ger en klar och tydlig befallning om detta. När frågan om att betala skatt lades fram för Jesus Kristus, sade han: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” Aposteln Paulus betonade samma sak med sitt råd: ”Ge åt alla vad dem tillkommer: åt den som kräver skatt skatten.” Detta inbegriper naturligtvis att man skall betala tull för sådant som man för in i landet. — Matt. 22:21; Rom. 13:7; NW.
De kristna måste också vara ärliga i sitt förhållande till sina arbetsgivare. De får inte ljuga för att få ledigt från arbetet eller utnyttja olika omständigheter till att sysslolöst förnöta arbetstiden. De uppmanas arbeta flitigt, ”inte med handlingar av ögontjänst, såsom sådana som vill behaga människor, utan med hjärtats uppriktighet, med fruktan för Jehova. Vadhelst ni gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor.” Så här uttryckte den vise konung Salomo saken: ”Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta.” — Kol. 3:22, 23, NW; Pred. 9:10.
Ärlighetens belöning
En människa bör inte vara ärlig bara därför att hon menar att ”det lönar sig”. De som är ärliga enbart med den motiveringen låter kall beräkning gå före ärligheten, och de kan råka i en situation där ärligheten inte tycks vara den bästa beräkningsgrunden eller ”politiken”, och så frestas de att vara oärliga. Men eftersom ärlighet är ett av bibelns krav, bör vi förvänta att ärligheten får goda följder, särskilt med tanke på bibelns princip som säger att ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”. — Gal. 6:7, NW.
Genom att vara ärlig blir den kristne föremål för Guds ynnest: ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält? Vem skall bo på ditt heliga berg? Den som vandrar klanderfritt och ägnar sig åt rättfärdighet och talar sanningen i sitt hjärta.” Ja, ”den hållningslösa [oärliga] människan är något avskyvärt för Jehova, men han har sin förtroliga umgängelse med de rättrådiga”. — Ps. 15:1, 2; Ords. 3:32; NW.
Ärligheten bidrar dessutom till medvetenhet om ett gott samvete, och den gör det därför lättare för en människa att fördra sig själv. De kristna blir gång på gång uppmanade att ha ett gott samvete, och är det inte nödvändigt att man är ärlig för att kunna ha ett sådant? (Rom. 13:5; 1 Tim. 1:5, 19; 1 Petr. 3:16) Alla bör vinnlägga sig om att kunna säga såsom Paulus gjorde: ”Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.” Vilken belöning, vilken tillfredsställelse att kunna säga på det sättet! — Apg. 23:1
Den som är ärlig kommer inte heller att vara en stötesten för andra. Jesus varnade för sådan förseelse och framhöll att det vore bättre att få en kvarnsten hängd om sin hals och kastas i havet än att vara till anstöt för en av hans efterföljare. (Luk. 17:2) Aposteln Paulus var ett gott föredöme också i detta: ”På intet sätt ger vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete inte må klandras.” Och han bad om att de kristna i Filippi skulle vara felfria och ”inte bringa andra att ta anstöt”. — 2 Kor. 6:3; Fil. 1:9, 10; NW.
Ännu en belöning som ärligheten för med sig är det goda namn som det ger Jehovas folk. I Spanien till exempel sitter ett antal vittnen i fängelse för sina samvetsbetänkligheters skull. En fängelsedirektör där i landet frågade uppsyningsmannen över snickeriverkstaden varför han alltid satte ett av Jehovas vittnen att ha hand om förrådet, och han fick då det här svaret: ”Vittnena är de enda pålitliga och ärliga människorna här i fängelset. De bråkar inte med andra och spelar inte, och inte försöker de heller smuggla in sprit i fängelset mot förordningarna.” Ett liknande meddelande kommer från Ungern. En ny poliskommissarie i ett samhälle var ganska fientligt sinnad mot Jehovas vittnen. Men så en dag kom ett kvinnligt vittne till polisstationen med en portfölj som hon hade hittat och som innehöll en ganska stor penningsumma. Detta fick honom att ändra uppfattning om vittnena, vilket visade sig i det som han yttrade vid en bjudning, då han fick höra skymfliga ord fällas om vittnena: ”Ni skall inte skymfa de där människorna på ett sådant sätt. De är verkligen ärliga, de bästa människor som finns. Tänk bara om alla vore Jehovas vittnen! Jag har aldrig något besvär med dem.” — Jehovas vittnens årsbok för 1968.
Är det inte så det bör vara? Jesus sade ju i sin bergspredikan: ”Låt ... ert ljus lysa inför människorna, att de må se edra förträffliga gärningar och ge ära åt er Fader, som är i himlarna.” Att vara ärlig medför sannerligen många förträffliga belöningar! — Matt. 5:16, NW.