Vad bibeln säger
Har andens mirakulösa gåvor upphört?
APOSTELN Paulus skrev: ”Vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra, eller kunskap [vunnen på ett mirakulöst sätt], skall den tas bort.” (1 Kor. 13:8) De här orden bevisar att den heliga andens dåvarande mirakulösa gåvor slutligen skulle försvinna. Men när?
Vi kan först tänka över vad avsikten var med dessa mirakulösa gåvor. I många hundra år var israeliterna, judarna, ett folk för Guds namn, och det som Gud fann välbehagligt, när det gällde gudsdyrkan, hade templet i Jerusalem som medelpunkt. Denna föranstaltning för gudsdyrkan var av gudomligt ursprung. Mose, den människa som fick utgöra det redskap, varigenom denna föranstaltning uppenbarades, kunde hänvisa till att han hade Guds stöd. När Mose till exempel av Jehova sändes tillbaka till Egypten för att föra Israels nation ut ur slaveriet, blev han bemyndigad att utföra tre mirakulösa tecken. (2 Mos. 4:1—9) Hur kunde då en förändring, ett avsteg från denna sekelgamla gudstjänstsanordning, bevisas komma från Gud? Det krävdes häpnadsväckande mirakler eller underverk för att bevisa att — i och med Jesu Kristi död och uppståndelse år 33 v.t. — en ny väg hade öppnats, ja, ett nytt sätt att ägna Gud välbehaglig helig tjänst hade kommit i gång.
Det var också genom underverk som medlet till frälsning, uppenbarat genom Jesus Kristus, på ett avgörande sätt bevisades ha gudomligt ursprung. Bibeln säger oss: ”Om det ord som hade talats genom änglar [som blev använda till att överbringa den mosaiska lagen] visade sig stå fast och varje överträdelse och olydnadshandling fick en vedergällning i överensstämmelse med rättvisan, hur skall vi då komma undan, ifall vi inte har brytt oss om en frälsning av sådan storhet, i det den började förkunnas genom vår Herre och bekräftades för oss av dem som hörde honom, under det att Gud trädde till med sitt vittnesbörd, med såväl tecken som förebud och olika kraftgärningar och med utdelningar av helig ande enligt sin vilja?” — Hebr. 2:2—4.
Behövdes det sådana underverk efter Kristi död? Ja, så länge templet fanns kvar i Jerusalem och kraven i den mosaiska lagen med avseende på gudsdyrkan kunde fullgöras, förelåg det också ett behov av att Gud fortsatte att bära vittnesbörd om att den gamla judiska föranstaltningen för helig tjänst hade blivit ersatt av en anordning vars medelpunkt var Jesus Kristus. Därför gav den Högste, genom Kristus Jesus och med hjälp av helig ande, särskilda förmågor åt Jesu apostlar och andra.
I våra dagar är emellertid mirakulösa gåvor inte nödvändiga för att konstatera att en förändring har ägt rum med avseende på gudsdyrkan. Även om templet ännu skulle finnas kvar i Jerusalem, skulle ingen jude kunna bevisa att han tillhör Arons ätt och borde vara kvalificerad att tjänstgöra i helgedomen. Följaktligen skulle de förrättningar i templet som den mosaiska lagen föreskrev inte kunna utföras. Varför inte? Därför att denna lag förbjöd icke-aroniter att sköta prästernas åligganden. (4 Mos. 3:10; 18:7) Detta var skälet till att vissa män, som återvände från landsförvisningen i Babylonien på 500-talet f.v.t. och som inte kunde styrka att de härstammade från Aron, blev uteslutna från prästämbetet. — Esr. 2:61, 62.
Då Jerusalem förstördes av romerska trupper år 70 v.t., nådde således den föranstaltning för gudsdyrkan, som hade templet till medelpunkt, sitt slut, och denna anordning skulle aldrig återställas enligt den mosaiska lagens tydligt angivna krav. Det behövs helt enkelt inga underverk för att bevisa att sann gudsdyrkan inte längre är beroende av ett bokstavligt tempel i Jerusalem och att den Högste önskar att man nalkas honom genom Jesus Kristus ”med ande och sanning”. — Joh. 4:23, 24; 14:6.
Det är också värt att beakta att överbringandet av andens mirakulösa gåvor skedde på ett sätt som vittnade om gåvornas tillfälliga natur. Av Skriftens vittnesbörd framgår det att de mirakulösa gåvorna blev givna antingen i närvaro av aposteln Paulus eller av en eller flera av de tolv apostlarna. — Apg. 2:1, 4, 14; 10:44—46; 19:6.
Ett tänkvärt exempel på detta har med de samariter att göra, som evangelieförkunnaren Filippus bekantgjorde ordets ”goda nyheter” för. (Apg. 8:4, 5) Filippus var en av de sju män, som av apostlarna blivit förordnade att ha tillsyn över utdelningen av mat till behövande änkor. Eftersom Filippus av församlingen i Jerusalem ansågs vara en man full av ”ande och vishet”, är det uppenbart att han var en Jesu Kristi mogne lärjunge. (Apg. 6:1—6) Han var själv bemyndigad att genom helig ande driva ut demoner och bota sjukdomar. (Apg. 8:6, 7) Ändå kunde Filippus inte ge anden med dess mirakulösa gåvor åt andra. Apostlarna Petrus och Johannes måste bege sig till Samarien för att be för dessa nya lärjungar att de skulle ”få helig ande”. — Apg. 8:14—17.
Visst hade Guds ande redan varit verksam gentemot dessa samariter genom evangelieförkunnaren Filippus. Vad var det då som Petrus och Johannes åstadkom? De bad för de samaritiska lärjungarna om att Guds ande skulle ges dem. Särskilda manifestationer följde på detta. När den förre magikern Simon såg dessa manifestationer, erbjöd han apostlarna pengar för att få förmågan att ge andra helig ande, som apostlarna gjorde. Han sade: ”Ge också mig denna myndighet, för att vemhelst som jag lägger händerna på må få helig ande.” — Apg. 8:18—24.
Med tanke på gränserna för överbringandet av andens gåvor följer helt naturligt att sedan apostlarna hade dött, och likaså de som genom dem blivit bemyndigade att utföra underverk, tog dessa gåvor slut, försvann, alldeles som aposteln Paulus sade att de skulle göra. Därefter kunde man likväl fortfarande känna igen Jesu Kristi sanna lärjungar. Hur då? Guds Son gav oss svaret, då han sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) Denna kärlek är en självuppoffrande kärlek, och den inbegriper att en kristen är villig att dö för sina kristna bröder, såsom Kristus frivilligt gav ut sitt liv för människorna. — Joh. 13:34; 1 Joh. 3:16.
När det gäller en del anspråk, som människor i våra dagar gör, på att äga mirakulösa gåvor, kan man med fog fråga: Lägger de som gör dessa anspråk i dagen självuppoffrande kärlek? Kan de uppvisa alla andens frukter? (Gal. 5:22, 23) Eller avslöjar deras handlingar att de, när det gäller stridigheter och fördomar, inte är annorlunda än världen? (Gal. 5:19—21) Därtill kan ett skenbart utförande av kraftgärningar i Jesu namn faktiskt vara ett bedrägeri som en skrymtare gör sig skyldig till. Jesus sade: ”Många skall säga till mig ... ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl, skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matt. 7:22, 23.
Vad uppenbarar då såväl Skriftens som historiens vittnesbörd om andens gåvor? De mirakulösa gåvorna upphörde för länge sedan. Syftet med dem blev helt fullgjort genom att det blev bevisat att Kristi lärjungar utgjorde ”Guds Israel” och att det bara var de som ägnade sig åt för Gud välbehaglig helig tjänst. — Gal. 6:16.