Frågor från läsekretsen
● Var aposteln Paulus en av de tolv apostlarna?
Vittnesbörden uppenbarar att Paulus visserligen var en Jesu Kristi apostel men att han inte i bibeln omtalas som en av de ”tolv apostlarna”.
Det grekiska ordet apóstolos betyder ”en som är utsänd”. Vines Expository Dictionary of New Testament Words (Förklarande lexikon till Nya testamentets ord) framhåller under ordet ”Apostel”: ”Paulus hade visserligen sett Herren Jesus, 1 Kor. 9:1; 15:8, men hade inte varit förbunden med de tolv hela tiden under hans jordiska förkunnartjänst och var följaktligen inte behörig att inta en plats bland dem, enligt Petrus’ beskrivning av de nödvändiga kvalifikationerna, Apg. 1:22. Paulus blev förordnad direkt, av Herren själv, sedan denne farit upp till himmelen, till att bära fram evangeliet till hedningarna.”
Judas Iskariot var en av de tolv som av Jesus ursprungligen utvaldes till apostlar. (Matt. 10:2—5; Luk. 6:13—16) Men han blev en tjuv och därpå en förrädare, som förrådde Jesus och till sist dödade sig själv, varefter elva trogna apostlar återstod. — Joh. 12:4—6; 18:1—5.
Efter Kristi död men före pingsten år 33 v.t. framlade Petrus vid ett kristet möte behovet av en ersättare för Judas, i överensstämmelse med de profetiska orden i Psalm 109:8. ”Därefter ställde de [uppenbarligen de kristna män som var närvarande] fram två: Josef (som kallades Barsabbas och hade tillnamnet Justus) och Mattias.” De församlade kristna bad Jehova utse ersättaren. Därpå ”kastade de lott om dem [de två], och lotten föll på Mattias; och han blev räknad tillsammans med de elva apostlarna”. — Apg. 1:15—26, v. 26 enl. NW.
Jakobs tolv söner existerade såsom grundvalar till det naturliga Israel vid nationens begynnelse, och därför var det i överensstämmelse med förebilden att de tolv grundvalarna till det andliga Israel (som är uppbyggt på den främsta grundvalen, Jesus Kristus) var närvarande vid den tid då den kristna församlingen grundades, vid pingsten. När omkring 120 av lärjungarna var församlade i ett rum i övre våningen på pingstdagen, förväntade de att bli döpta i helig ande, eftersom Jesus strax innan han farit upp till himmelen tio dagar tidigare hade sagt dem att det inte skulle dröja ”många dagar”. (Apg. 1:5, 8, NW) Där fick den kristna församlingen sin begynnelse, och omkring 3.000 blev uppbyggda på grundvalen just den dagen. Nu är det så att ingen grundsten förs in i en byggnad efter det att man börjat uppföra överbyggnaden. Därför förefaller det inte som om Gud skulle låta den plats som Judas hade lämnat vara obesatt i väntan på att Saulus (Paulus) skulle bli omvänd. Gud handlade uppenbarligen då i enlighet med de församlade lärjungarnas bön. Följaktligen utvisade lotten Jehovas val av Mattias. — Ords. 16:33.
Ådagalade Mattias efteråt en apostels kvalifikationer? Skriftens redogörelse visar att apostlarna bland andra gåvor hade förmågan att förmedla andens mirakulösa gåvor. (Apg. 8:14—18; 10:44) Om Mattias i verkligheten inte hade varit utvald av Gud, skulle hans oförmåga att göra detta ha varit uppenbar för alla. Men bibeln säger ingenting om att Mattias var underlägsen i detta avseende.
Någon tid efter pingsten år 33 v.t., men innan Paulus blev omvänd, avgjorde ”de tolv” en fråga som inbegrep utdelande av mat, i det man utsåg en kommitté av sju män som skulle ha hand om detta. ”Apostlarna” verkställde förordnandet genom att lägga händerna på de sju. Mattias var utan tvivel en av ”de tolv”, ”apostlarna”, som gjorde detta. — Apg. 6:1—6.
Det var sannolikt omkring år 34 eller 35 v.t. som Paulus blev omvänd till kristendomen. Vid den tiden förklarade den uppväckte Jesus för Paulus att han skulle sändas att bära fram Jesu namn till de icke-judiska nationerna. Således skulle Paulus vara en ”apostel [inte bara i en församling, utan en Herren Jesu Kristi apostel eller en som var utsänd av honom] för nationerna”. (Apg. 9:15; 26:14—18; Gal. 1:15, 16; Rom. 1:5, 11:13, NW; 1 Tim. 2:7) Det var inte förrän omkring år 44 v.t. som Herodes lät döda aposteln Jakob, och därför tycks det som om alla de tolv fortfarande levde, då Paulus fick sitt uppdrag. (Apg. 12:1, 2) Det bör emellertid framhållas att inga apostlar ersattes på grund av dödsfall; det var bara Judas som ersattes på grund av trolöshet. Det finns inga ”efterträdare” till de tolv apostlarna. Det finns ingenting i bibeln som antyder att Paulus undanträngde Mattias eller att han ersatte någon av de andra apostlarna.
Fastän Paulus erkände sitt apostlaskap och hade alla förmågor och kvalifikationer som tillhör en Jesu Kristi apostel, i det han av Jehova var insatt i denna ställning i den kristna ”kroppen”, inbegrep han aldrig sig själv bland de tolv. (Gal. 1:1; 2:8; 1 Kor. 9:1, 2; 12:27, 28) I stället nämnde Paulus, då han gjorde en förteckning över dem som den uppståndne Kristus hade visat sig för, sig själv skild från ”alla apostlarna” och ”de tolv”, (1 Kor. 15:5, 7, 8) I Första Korintierna 15:5 syftar benämningen ”de tolv” på apostlarna vid ett tillfälle innan Mattias blivit utvald, men enligt Apostlagärningarna 1:21, 22 skulle den inbegripa Mattias, som då var förbunden med de elva.
I beskrivningen av det nya Jerusalem, den himmelska stad där Jehova och Jesus Kristus visas bo, läser vi: ”Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv namn: namnen på Lammets tolv apostlar.” (Upp. 21:2, 14) De vittnesbörd som redovisats leder till slutsatsen att Mattias’ namn, inte Paulus’, fanns på en av de tolv stenarna. Mattias var en apostel ända från grundläggandet (vid pingsten år 33 v.t.) av den andliga nationen av de 144.000 som utgör det nya Jerusalem, Kristi ”brud”. (2 Kor. 11:2; Upp. 21:2) Det är sant att Paulus skrev många inspirerade brev. Men det första av dessa kom till omkring sjutton år efter det att den andliga nationen blivit grundad, vid en tid då nationen redan hade växt upp till att inbegripa tusentals människor.
Därför tyder vittnesbörden på att Paulus inte var en av de tolv apostlarna, det nya Jerusalems andrahandsgrundvalar. Han var emellertid en särskild Kristi apostel för nationerna eller hedningarna, och han fullgjorde nitiskt detta förordnande. — 2 Tim. 4:7, 8.