Man kan inte förvänta att Gud skall förlåta en person hans synder, när han vägrar att bli medveten om sin synd och inte söker Guds förlåtelse. Det är detsamma som självbedrägeri att förneka att det finns synd. För att en person vägrar att erkänna Guds lagar blir de inte såsom funnes de inte till; därigenom blir inte den som bryter mot dem skuldlös. Liksom mänskliga domare inte kommer att förklara en person icke skyldig, därför att han vägrar att erkänna de lagar han överträder, så kommer inte heller Gud att förklara honom icke skyldig, när han bryter mot Guds lagar. Det är skrivet: ”Om vi säga, att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — 1 Joh. 1:8, 9.

Förlåtelse ges åt den människa, som inser att hon har syndat och ångerfullt bekänner sin synd för Gud och ber om förlåtelse. En sådan människa ådagalägger den rätta inställningen till frågan om att lyda Guds lagar. Därför att hon ådagalägger den rätta hjärteinställningen, leder inte hennes synd till att hon blir utplånad. Även om hon skulle dö en ”naturlig” död på grund av arvsynden från Adam, har hon hopp om uppståndelse. Men det kan inte sägas om den människa, som är laglös med avseende på Guds lagar och som har djävulens inställning till synden. Därför att hon inte känner någon skuld för att hon bryter mot Guds lagar, är hon inte ångerfull och gör ingen ansträngning för att söka förlåtelse. Bedrivandet av synd har förstockat hennes samvete, så att hon har blivit förhärdad i att göra orätt. Gud bevarar inte en sådan människa i sitt minne. ”Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.” — Ords. 10:7.

Så vare sig det gäller Freuds psykologiska uppfattningar eller något annat sedefördärvande tänkesätt, som avlägsnar de moraliska banden, är det förbundet med stor fara att lystra till sådant. Det är syndens och dödens väg, inte livets väg. ”Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.” — Gal. 6:7.

Frågor från läsekretsen

● I vilken utsträckning beskyddar Jehova verkligen sina tjänare på jorden i våra dagar? När man med knapp nöd har undgått att bli dödad i en olyckshändelse eller blir befriad från förföljare, är det då rätt att säga att Jehova beskyddade en, fastän andra trogna kristna kanske inte har blivit räddade på det sättet? — M. B., Förenta staterna.

Jehovas arm är inte kort. Han kan beskydda, rädda och uppehålla dem som älskar honom. ”Se”, sade Jesaja, ”HERRENS arm är icke för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är icke tillslutet, så att han ej kan höra.” (Jes. 59:1) Tänk bara på vad som hände, när den onde konung Herodes fängslade Petrus för nitton hundra år sedan. Vilken storslagen räddning eller befrielse aposteln fick erfara! Apostlagärningarna 12:6—11 berättar i livfulla ordalag om händelsen, och en del av dessa verser lyder så här: ”Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: ’Stå nu strax upp’; och kedjorna föllo ifrån hans händer.” Den förvånade aposteln hörsammade de anvisningar han fick och följde den ängel som besökte honom. Berättelsen fortsätter: ”När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till järnporten, som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i detsamma försvann ängeln ifrån honom. När sedan Petrus kom” till sig igen, sade han: ’Nu vet jag och är förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur Herodes’ hand och undan allt det som det judiska folket hade väntat sig.’” Det var ingen tvekan om saken. Genom sin ängel hade Jehova åvägabragt Petrus’ befrielse ur fängelset.

Vad skall vi då dra för slutsats? Jo, att Jehova sannerligen kan åvägabringa räddning och att han också kan skona någon, om det är hans vilja. Orden i Jakob 4:15 är sålunda värda att lägga märke till: ”I borden fastmer säga: ’Om Herren vill och vi få leva, skola vi göra det eller det.’” Även om Jehova sannerligen kan åvägabringa beskydd och räddning, kan han tillåta vissa saker att ske. Fastän t. ex. Petrus fick erfara en underbar befrielse ur fängelset, säger skildringen litet tidigare om Herodes: ”Och Jakob, Johannes’ broder, lät han avrätta med svärd.” (Apg. 12:2) Var Jakob mindre värd att bli räddad än Petrus? Bibeln anger inte det. I detta fall liksom i andra var det i stället så att saker och ting utföll såsom Jehova ville eller tillät.

Är det med tanke på det sagda tillbörligt att bedja om att Jehova skall beskydda våra älskade nu, om vi och de är kristna? Ja. Som kristna kan vi göra alla angelägenheter i livet till lämpliga böneämnen. Låt oss illustrera detta. Vi tackar dagligen Jehova