Barnabas — lojal förfäktare av sann gudsdyrkan
ÅTERIGEN är himmelriket likt en resande köpman som sökte efter fina pärlor. Sedan han hade funnit en enda mycket värdefull pärla, gick han bort och sålde utan dröjsmål allting, så mycket han hade, och köpte den.” (Matt. 13:45, 46) Dessa Jesu Kristi ord belyser utmärkt väl den livliga uppskattning av andliga ting som krävdes av Jesu lärjungar. En människa som insåg hur verkligt värdefullt det var att vinna himmelriket skulle vara villig att avstå från vad som helst för att komma i besittning av det dyrbaraste av alla arv. En sådan man var Josef, som bar tillnamnet Barnabas. Denne infödde cypriot var israelit och tillhörde Levi stam, och han blev en av den kristna församlingens första medlemmar.
Barnabas hade en mycket varm önskan att medtroende skulle kunna dra nytta av apostlarnas undervisning. Många judar och till judendomen omvända proselyter hade kommit till Jerusalem från avlägsna orter för att fira pingsten år 33 v.t. Sedan de hört Petrus vittna ingående och peka ut Jesus som den utlovade Messias eller Kristus, ändrade de sinne och blev döpta lärjungar. Men de hade fortfarande mycket att lära. För att de skulle kunna stanna längre i Jerusalem gjorde de troende sammanskott av sina ekonomiska resurser. Barnabas till exempel sålde självmant en åker och gav penningsumman till apostlarna, för att medlen skulle delas ut till dem som behövde något. — Apg. 4:34—37.
Vilken fin ande Barnabas lade i dagen! Det stannade inte vid att han värdesatte privilegiet att ha utsikt att få del i himmelriket, utan han var också villig att göra sig av med materiella ägodelar, så att andra kunde bli styrkta i andligt avseende.
Dessutom måste Barnabas på ett föredömligt sätt ha gett uppmuntran och personligt bistånd. Det var otvivelaktigt på grund av hans osjälviska intresse för andra som apostlarna gav honom tillnamnet Barnabas, som betyder ”tröstens son”. (Apg. 4:36) När man tänker på hur lojalt han förfäktade sann gudsdyrkan, var detta tillnamn synnerligen lämpligt.
När den förre förföljaren Saulus (Paulus) återvände till Jerusalem som en döpt Jesu Kristi lärjunge, var bröderna där rädda för att umgås med honom. De kunde inte tro att han verkligen hade blivit en lärjunge. Att Paulus således blev hindrad från att få träffa den kristna församlingens äldste kan säkert ha slagit ned hans mod. ”Tröstens son”, Barnabas, kom lyckligtvis till hans hjälp. Han presenterade Paulus för Petrus och Jakob, Jesu halvbror, och detta gjorde det möjligt för Paulus att bli helt och fullt accepterad av församlingen. — Apg. 9:26, 27; Gal. 1:18, 19.
MÖDOSAMT ARBETE I ANTIOKIA
Längre fram sändes Barnabas ut av församlingen i Jerusalem för att vidareutveckla andliga intressen i Antiokia. Några bröder från den ö där han själv var född, Cypern, såväl som bröder från Cyrene hade förkunnat de ”goda nyheterna” bland de grekisktalande i Antiokia. Detta ledde till att många blev troende. Barnabas gladde sig mycket åt att få se att så många hade fått nytta av Jehovas oförtjänta omtanke och blivit Jesu Kristi lärjungar. Han uppmuntrade dem också ”att med hjärtats föresats förbli i Herren”. När de nu hade blivit kristna, gällde det för dem att bevara sin trohet. Att de ”med hjärtats föresats [sökte] förbli i Herren” innebar att de måste förbli fästa vid honom med hela sitt hjärta, all sin tillgivenhet. Med hjärtat som drivkraft skulle hela deras uppsåt i livet nu vara att fortsätta att helt och fullt hänge sig åt sin Herre. — Apg. 11:19—23.
Den uppmuntran som Barnabas gav måste ha påverkat dem gynnsamt, särskilt med tanke på att ”han var en god man och full av helig ande och av tro”. Han var klanderfri och rättrådig, och han gav ut sig osjälviskt. Hans uppförande var det inget fel på. Barnabas lät sig helt komma under Guds heliga andes inflytande. Han hade också en mycket fast tro, som understöddes av förträffliga gärningars frukt. När församlingen i Antiokia hade ett så gediget föredöme ibland sig, fortsatte den att växa. — Apg. 11:24.
Barnabas önskade tydligen att den allra bästa andliga hjälp skulle vara tillgänglig för bröderna. Eftersom han insåg att han behövde bistånd för att kunna ta vård om den växande församlingen, begav han sig till Tarsus för att söka efter Paulus. Därefter tog sig Barnabas, tillsammans med Paulus, ytterligare an de andliga intressena i Antiokia under omkring ett år. Under denna tid begav sig de båda männen till Jerusalem med penningbidrag till understöd åt bröderna i Judeen. — Apg. 11:25—30.
DEN FÖRSTA EVANGELISERINGSFÄRDEN TILLSAMMANS MED PAULUS
Åtföljda av Barnabas’ syskonbarn Markus återvände de båda männen till Antiokia. Under ett möte som den lokala församlingen höll antydde Guds ande, otvivelaktigt på så sätt att den verkade genom en av profeterna i församlingen, att Barnabas och Paulus skulle avskiljas för att utföra speciell tjänst. Med Markus som sin medhjälpare for Barnabas och Paulus ut på sin första evangeliseringsfärd, som omfattade Cypern och vissa städer i Mindre Asien. När de väl var framme i den första staden i Mindre Asien, Perge, beslutade sig Markus för att lämna dem och återvända till Jerusalem. Paulus menade att det var oursäktligt att Markus gjorde så, men Barnabas var inte så sträng i sin bedömning av sin släktings avfärd. Det förefaller ha varit så att Paulus under färden var den som tog ledningen i att tala. Men båda männen blev utsatta för förföljelse av vredgade pöbelhopar. I Lystra blev Paulus till och med stenad, och man släpade bort honom och lät honom ligga, i tron att han var död. Oförskräckta begav de båda männen sig tillbaka till de städer, där det hade uppstått svårigheter, och de styrkte de troende. De tillsatte också äldste i de nybildade församlingarna. — Apg. 13:1—14:26.
FRÅGAN OM OMSKÄRELSE
Sedan Barnabas och Paulus hade återkommit till Antiokia, varifrån de hade blivit utsända genom helig ande, berättade de för församlingen om sin verksamhet. Men då uppstod ett problem i församlingen i Antiokia. Vissa män, som hade kommit från Judeen, vidhöll att hednatroende inte kunde bli frälsta, om de inte blev omskurna och började rätta sig efter Mose lag. För att man skulle få denna fråga avgjord begav sig Paulus och Barnabas till Jerusalem för att lägga fram saken för apostlarna och andra äldste i församlingen där. — Apg. 15:1, 2.
Vid det tillfället avgav båda männen vittnesbörd om det sätt, på vilket Jehova hade använt dem till att förkunna de ”goda nyheterna” för oomskurna hedningar. På grundval av alla de vittnesbörd som avgavs och de bevis man hämtade från Skriften sammanställde apostlarna och andra äldste i Jerusalemförsamlingen ett brev, vars innehåll påvisade att omskärelse och efterlevnad av den mosaiska lagen inte krävdes av hednatroende. I brevet hette det: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt. Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!” När Barnabas och Paulus kom tillbaka med detta brev till Antiokia, blev det stor glädje i församlingen. — Apg. 15:3—31.
Det kan ha varit efter denna händelse som Petrus hälsade på i Antiokiaförsamlingen och fritt umgicks med oomskurna hednatroende. Men när så vissa judiska bröder kom ner från Jerusalem, drog Petrus sig undan från samvaro med omvända hedningar och tillbringade sin tid uteslutande tillsammans med judiska bröder. Även Barnabas råkade ur jämvikt och gjorde detsamma. Men alla reagerade på rätt sätt, då Paulus tillrättavisade Petrus och framhöll hur orätt det var att handla så. — Gal. 2:11—14.
TROGEN TJÄNST TILLSAMMANS MED MARKUS
Ett annat problem som uppstod gällde Paulus och Barnabas personligen. Paulus hade planer på att bege sig ut för att åter besöka de bröder, som de hade träffat på sin första evangeliseringsfärd. Men på grund av att Barnabas absolut ville att man skulle ta med Markus, råkade de båda männen ihop sig ordentligt. Eftersom Markus hade gett sig av, lämnat dem, första gången, tvivlade Paulus på att man kunde lita på honom och ville inte ha honom till reskamrat. Därför drog Barnabas och Paulus skilda vägar. Åtföljd av Markus vände Barnabas tillbaka till Cypern. (Apg. 15:36—39) Tydligen arbetade Markus troget tillsammans med Barnabas, eftersom till och med Paulus längre fram erkände att Markus var en god kamrat. I sitt andra brev till Timoteus skrev Paulus: ”Tag Markus och för honom med dig, ty han är mig till nytta för att göra tjänst.” (2 Tim. 4:11) Barnabas, tillsammans med Markus, måste således ha utfört en hel del utmärkt arbete med att bygga upp bröderna på Cypern och göra nya lärjungar.
Även om Barnabas, i likhet med vilken som helst annan människa, hade svagheter, levde han upp till sitt tillnamn: ”Tröstens son”. Han hade en viktig uppgift i att bygga upp och uppmuntra bröderna. Genom att han så lojalt förfäktade den sanna gudsdyrkan har han föregått andra kristna med gott exempel i att ”med hjärtats föresats förbli i Herren”. — Apg. 11:23.