är ett straff, som man inte kan undgå om man har gjort sig förtjänt av det. — Hes. 18: 31, 32.

Den rätta innebörden av orden i Romarna 5:18 framgår av uttryckssättet i Nya Världens översättning: ”Därför, såsom genom en enda försyndelse resultatet för människor av alla slag blev fördömelse, likaså har även genom en enda handling av rättfärdiggörelse resultatet för människor av alla slag blivit att de hava förklarats rättfärdiga för liv.” Gång på gång när uttrycket ”alla” används i de grekiska skrifterna avses ”alla slag”, inte ”alla” rent bokstavligen. Låt oss t. ex. undersöka Apostlagärningarna 2:17. Enligt de flesta översättningar lyder Guds ord där: ”Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött.” Nu vet vi väl, att Guds ande vid pingsten inte blev utgjuten över allt kött bokstavligen, utan endast i över jämförelsevis få människor. Men Gud lät den utgjutas över söner och döttrar, ynglingar och gamla män, över tjänare och tjänarinnor, enligt sitt ord. Därför heter det i Nya Världens översättning: Jag skall ”utgjuta något av min ande över varje slag av kött”. På liknande sätt förhåller det sig med 1 Timoteus 2:3, 4 (NW); det är Guds vilja ”att människor av alla slag skola bliva frälsta”.

Den skada som läran har vållat

Kan denna lära — att alla förnuftsbegåvade skapelser, som någonsin har levat, slutligen skall bli försonade med Gud — vålla skada? Ja, ty först och främst berövar den Gud den ära som tillkommer honom såsom den som är värd att bli tillbedd av individer med hel och full handlingsfrihet. Vidare blir genom den just den stridsfråga fullständigt betydelselös, som låg till grund för att Gud tillät mänskligheten att leva kvar, en stridsfråga vars avgörande Gud finner det högsta välbehag i, nämligen denna: Kan förnuftsbegåvade varelser bevara sin ostrafflighet, trots allt vad Satan kan göra för att vända dem bort genom frestelser och förföljelse? Varför riktade Jehova Satans uppmärksamhet på Jobs ostraffliga liv, om hela mänskligheten, och till och med Satan själv, slutligen skall bli försonad med Gud och vinna evigt liv?

Läran om universell frälsning är en djävulens snara, varigenom kristna människor invaggas i säkerhet och erbjuds löfte om frälsning oberoende av vad de gör eller underlåter att göra. Den omfattas ofta av sådana som en gång har ägt det sanningens ljus, som Gud riktar mot sitt ord i denna tid, men som av en eller annan orsak har tagit anstöt och separerat och organiserat egna små grupper. Genom att anamma läran om universell frälsning bereder dessa, tydligtvis omedvetet, en plats åt sig, trots att de brister i ostrafflighet. Men för sådana finns inte mera hopp om frälsning än det fanns för Judas, som Jesus kallade ”tillintetgörelsens son”. Och både Petrus och Paulus framhåller att dessa, som en gång har varit upplysta och som sedan har avfallit, är det ”omöjligt... att återuppliva ... till bättring”. — Joh. 17:12; Hebr. 6:4—6; NW; 2 Petr. 2:4—22.

Även om många välmenande till bekännelsen kristna från 100-talet till 1900-talet har förkunnat läran om universell frälsning, så lär inte bibeln den. Gud är kärlek, men han är också rättvis. I kärlek erbjuder han evigt liv åt dem som uppfyller hans villkor, och i rättvisa har han bestämt att de som med förakt visar ifrån sig hans gåva gör sig förtjänta av evig död.

Ännu ett erkännande av kristenhetens försumlighet

● I en artikel om Jehovas vittnen kallad ”De häpnadsväckande vittnena”, som var införd i The Christian Century för 13 februari 1957, skriver artikelförfattaren, Marcus Bach, till avslutning: ”Hur skall vi behandla dem? Vad skall vi göra? Vad skall vi svara dem som yrkar på att ’man borde sätta stopp för dem’? Vad skall vi säga prästerna i sina svarta skrudar som antastar dem på gatan? Det finns bara en sak att säga: Jehovas vittnen är inte ett hot, men de utgör en utmaning, som än en gång kallar den traditionsbundna kyrkan att — vittna!”