Frågor från läsekretsen
● Hur gammal var Timoteus, när Paulus gav honom detta råd: ”Låt ingen någonsin se ned på din ungdom”? (1 Tim. 4:12, NW) — C. S., USA.
Den allmänna uppfattningen tycks vara att Timoteus vid denna tid var helt ung, kanske bara i tonåren, men så var det inte. Skriftens skildring anger visserligen inte direkt hans ålder vid denna tid, men det finns tillräckligt med fakta för att man skall få ett ungefärligt begrepp om hans ålder.
Enligt de mest tillförlitliga uppgifter som finns påbörjade Paulus sin andra missionsresa omkring år 49 e. Kr. I början av denna resa träffade han Timoteus, som redan vid den tiden var en mogen kristen och inte bara en gosse, vilket framgår av Lukas’ skildring: ”Där fanns en lärjunge vid namn Timoteus, son till en troende judisk kvinna men av en grekisk fader, och han var väl omtalad bland bröderna i Lystra och Ikonium. Paulus uttryckte sin önskan att denne man skulle resa ut med honom, och han tog honom och omskar honom för de judars skull, som funnos på dessa orter, ty alla och envar visste att hans fader var grek.” Det är rimligt att tänka att Timoteus, för att kunna ha ett sådant rykte, åtminstone måste ha befunnit sig i de sena tonåren, om han inte rentav var några och tjugo år gammal. — Apg. 16:1—3, NW.
Paulus’ ord i 1 Timoteus 4:12, som manar Timoteus att inte låta någon se ned på hans ungdom, skrevs tolv à femton år senare, mellan åren 61 och 64. Härav följer att Timoteus måste ha varit några och trettio år gammal vid den tiden. Men även vid den åldern kunde Timoteus känna sig relativt ung i jämförelse med de äldre män, som han hade bemyndigande att förordna till tillsyningsmän i de olika församlingarna; och dessutom var han utom allt tvivel en ganska blyg och försagd ung man. — 1 Kor. 16:10, 11; 1 Tim. 1:3; 3:1—15.
På den tiden och i dessa trakter var det vanligt att man kallade en man i Timoteus’ ålder för en yngling eller rentav för en gosse. Det heter nämligen: ”Ordet pais (’gosse’) ... används stundom om en senare period i livet. Eusebios till exempel kallar Origenes en gosse, när denne var lärare i teologi och förvisso över aderton år ... och Constantius talar om sig själv på samma sätt vid utbrottet av förföljelserna under Diocletianus’ regering, då han var nästan trettio år.” Vi finner även att en skribent, när han talar om sina ”tidiga år”, åsyftar vilken ålder som helst mellan aderton och fyrtio år. — Schaaf-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge, sid. 1117.
I de hebreiska skrifterna finner vi också orden ”barn” och ”gosse” använda i relativ bemärkelse. Ruben kallade till exempel Josef för ”barnet” (NW) eller ”gossen” (1917), fastän han var sjutton år gammal. (1 Mos. 37:2, 30) I 1 Moseboken 44:20, 22 (NW) kallar Juda Benjamin, som vid den tiden måste ha varit trettio år gammal, för ett ”barn” och för ”gossen”. När Jeremia sade: ”Jag är bara en gosse”, kan han också mycket väl ha varit detta endast i sitt eget tycke. Ja, det kan ifrågasättas om Jeremia skulle ha bemyndigats att utföra sitt maktpåliggande uppdrag, om han bokstavligen hade varit en gosse, som ännu inte nått tonåren. — Jer. 1:6, NW.
Av det här sagda får vi emellertid inte dra den slutsatsen att Jehova Gud inte använder människor som är mycket unga till åren att tjäna honom. Samuel var helt ung, när han tjänade i tabernaklet och Jehovas ängel uppenbarade sig för honom och gav honom det varningsbudskap som gällde Jehovas domar mot sitt folk. Enligt Josefos var Samuel tolv år gammal vid den tiden, och det kan mycket väl ha förhållit sig så. Vi vet att Jesus var vid den åldern, när han gjorde lärarna i templet så förundrade genom sina frågor och svar. — 1 Sam. 1:24; 3:1—18; Luk. 2:42—47.
Flera år senare, under tiden för Jesu förkunnargärning, ja, när hans verksamhet led mot sitt slut, var det gossar i templet som hälsade Jesus med jubelrop och sade: ”Fräls, det bedja vi, Davids Son!” När översteprästerna och de skriftlärda gjorde invändningar häremot, svarade Jesus dem: ”Hava ni aldrig läst detta: ’Av barns och spenabarns mun har du berett lovprisning’?” (I förbigående sagt används orden barn och spenabarn här också i relativ bemärkelse.) — Matt. 21:15, 16, NW.
Det är uppenbart att man, när man läser sådana ord som dem Paulus använde om Timoteus, måste tänka på sammanhanget, för att man skall få klart för sig om de skall fattas rent bokstavligt eller om de används i relativ bemärkelse.
● Eftersom Logos, den föremänsklige Jesus, inte befann sig bland de änglar som Jehova använde för att överbringa Guds lag till Mose, hur skall vi då förstå 2 Moseboken 23:20—23, där det talas om en ängel med Jehovas namn i sig? — A. M., USA.
Att Logos, Guds Son, inte befann sig bland de änglar, som Gud använde vid den tid då han överbringade sin lag till Mose, framgår klart av Paulus’ ord i Hebréerna 2:2, 3: ”Om det ord, som talades genom änglar, blev beståndande och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön, huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning? — en frälsning, som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom.” Därav följer att det var änglar som användes vid den tiden och att Guds Son, den föremänsklige Jesus, inte blev använd.
Detta utesluter emellertid inte den möjligheten att Logos blev använd i en eller annan särskild förbindelse i samband med Guds handlande med Israel. I 2 Moseboken 23:20—23 heter det: ”Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett. Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke gensträvig mot honom; han skall icke hava fördrag med edra överträdelser, ty mitt namn är i honom. Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner. Ty min ängel skall gå framför dig.” Det är rimligt att dra den slutsatsen att denne ängel, om vilken Jehova säger: ”mitt namn är i honom”, var Jesus Kristus i hans föremänskliga tillvaro såsom en ande. (1 Kor. 10:1—4) Jesus, vars namn betyder ”Jehova är frälsning”, är den som förnämligast hävdar och rättfärdigar sin Faders härliga namn.
Ängeln med Guds namn i sig sägs inte vara den som gav Israel dess lagsamling, utan i stället den som ledde israeliterna på vägen till det utlovade landet. Paulus’ ord i Hebréerna 2:2, 3 utesluter sålunda inte den stora sannolikheten för att den ängel, som omtalas i 2 Moseboken 23:20—23, var Jesus Kristus i hans föremänskliga tillvaro såsom en ande.