och en som blir ett av Jehovas vittnen eller önskar förbli en godtagbar medlem av deras församlingar slutar med vanan att bruka tobak. En liknande restriktion vilar på dem som har sitt levebröd inom tobakshanteringen.

Varför är Jehovas vittnen så angelägna om att göra sina församlingar helt och hållet fria från allt som har med tobak att göra? De inser vilka faror för hälsan som tobaksbruket medför. Till detta kommer för dem en livsviktig moralisk fråga: Använder vi våra kroppar på ett sätt som visar uppskattning av vår Skapare genom att vi renar oss ”från allt som befläckar vare sig kött eller ande”? (2 Kor. 7:1) De menar också att arbete som har med tobak att göra står i strid med kärleken till nästan. Deras önskan att vinna Guds ynnest ger dem motiv att vinna frihet från tobak.

Det främsta hoppet om fred

● Vad uppmanar världens religiösa ledare människorna att sätta sitt hopp till? Guds rike? Svaret kom vid tjugofemårsjubileet för den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I en gemensam kyrkokommuniké förklarades det: ”Kyrkornas världsråd och den romersk-katolska kyrkan har ofta framhållit att Förenta nationerna är det främsta världsliga hoppet om världsfred.” — ”L’Osservatore Romano”.

Det är uppenbart att de inte har lärt av gångna misstag. Den 12 december 1918 fick FN:s föregångare, Nationernas förbund, ett liknande religiöst stöd. Då kallades Nationernas förbund av Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Men visade sig detta förbund verkligen vara Guds anordning för att bevara freden?

För dem som inte visste svaret tidigare blev förhållandena klargjorda genom andra världskriget. Gud hade ingenting med Nationernas förbund att göra. Förenta nationerna är inte heller hans angelägenhet.

De katolska och protestantiska kyrkorna påstår sig förkunna Guds ord, inte sant? Borde de då inte avstå från att ”spela med i politiken” och i stället förespråka Guds rike som det främsta hoppet om fred, det rike som Guds Son, Jesus Kristus, lärde sina efterföljare att bedja om? (Matt. 6:9, 10) Är det inte kyrkornas ansvar att från bibeln visa människorna att Guds rikes makt ”icke skall bliva överlämnad åt något annat folk”, FN:s medlemsnationer inbegripna? (Dan. 2:44) Är det inte nu tid för hela mänskligheten att inse att mänskliga styresmän aldrig kan införa bestående fred? Endast mänsklighetens Skapare kan göra detta.

Frågor från läsekretsen

● Hur ser Jehovas vittnen på äktenskap mellan människor av olika raser? — Frankrike.

Jehovas vittnen söker att vid alla tillfällen återspegla den bibliska synen på saker och ting. Bibeln dryftar inte uttryckligen äktenskap mellan människor av olika raser. Den visar emellertid hur Jehova Gud betraktar mänskligheten, och den ger vägledande principer för dem som överväger äktenskap.

Bibeln lär eller antyder inte på något ställe att någon viss ras skulle vara överlägsen andra raser. Jehova Gud tar utan diskriminering emot människor från alla raser såsom godkända tjänare åt honom. I bibeln får vi veta: ”[Gud] har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta, och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle känna sig för efter honom och faktiskt finna honom.” (Apg. 17:26, 27, NW) ”Gud ... är [inte] partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och övar rättfärdighet godtagbar för honom.” — Apg. 10:34, 35, NW.

Bibeln antyder således inte på något ställe att rasskillnader i sig själva har någonting att göra med att ett äktenskap är tillbörligt. Beträffande omgifte för änkor skrev aposteln Paulus: ”En hustru är bunden, så länge hennes man lever; men när hennes man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren.” (1 Kor. 7:39) Den kristne är sålunda fri att gifta sig med vem som helst som enligt Skriften och lagen är fri att göra detta, förutsatt att den personen verkligen är en medtroende.

Finns det då några andra faktorer som är värda att begrunda? Ja, ty de kristna söker göra bruk av gott omdöme och vishet i allt de gör. Bland annat uppmanas de att fortsätta ”att vandra i vishet gentemot dem som är utanför”, dem som är utanför den kristna församlingen. — Kol. 4:5, NW.

I många områden blir det allt vanligare med äktenskap mellan människor av olika raser. Människor reser mera och finner ofta att de vanor och sedvänjor som människor i andra länder har är tilldragande. Krig har också haft en viss betydelse, och många europeiska och nordamerikanska soldater har gift sig med asiatiska kvinnor. Många människor har därför fått en mera vidsynt uppfattning om äktenskap mellan människor av olika raser.