Den rike mannens plågor

I VÅRT föregående nummer dryftade vi liknelsen om den rike mannen och Lasarus fram till första delen av Lukas 16:22. Därvid framlades bevis från Skriften, som ger vid handen att den gynnade rike mannen och tiggaren Lasarus symboliserade två klasser: den rike mannen det högt gynnade religiösa prästerskapet och övriga ”andliga ledare” bland dem som till bekännelsen är Guds folk; och tiggaren Lasarus de föraktade, försummade människor, som inser sitt andliga behov och som hungrar och törstar efter sanning och rättfärdighet från Gud. Liknelsen hade sin första tillämpning på judarna eller israeliterna, för vilka Jesus framställde liknelsen. Bland dem inbegrep den ”rike mannens” klass de förnämsta prästerna, de skriftlärda, fariséerna och sadducéerna och andra religiösa ledare, vilka motstod Jesus och hånade hans läror. Emedan Jesus och hans lärjungar predikade de goda nyheterna om Riket för de fattiga och hemsökta, som lyssnade till honom med välbehag, blevo dessa därigenom berikade med Guds sanning och med privilegier att tjäna honom på rätt sätt. Det betydde döden för deras tiggarlika, sjuka andliga tillstånd. Det befriade dem från att vara beroende av den ”rike mannens” klass i fråga om den religiösa undervisning de fick. Det försatte dem i en ställning av ynnest hos Jehova Gud, som representerades av Abraham, och där kunde de till fullo njuta vid ”Jehovas [andliga] bord”. På det sättet var det som, för att citera liknelsen, ”tiggaren dog, och han blev förd bort av änglarna till platsen invid Abrahams bröst”.

1. Vad drabbade den rike mannen vid döden? Vad var hans död en bild av?

DET SOM nu sker med den ”rike mannen” är motsatsen till den ynnest, som vederfares tiggaren Lasarus. Lukas 16:22, 23 säger oss: ”Också den rike mannen dog och blev begraven. Och i Hades lyfte han upp sina ögon, där han befann sig i plågor, och han såg Abraham långt borta och Lasarus på platsen invid hans bröst.” (NW) Den ”rike mannens” död betydde inte den fysiska döden för några medlemmar av denna klass. Den var en bild av deras död i förhållande till den privilegierade, förmånliga ställning som de ditintills hade åtnjutit och vari de hade behandlat Lasarusklassen som föraktade, sjuka tiggare. När och hur dog då den ”rike mannens” klass och blev begraven?

2, 3. a) När dog den ”rike mannens” klass? b) Hur klädde Jesus av dem deras linne och purpur och ödelade deras bord?

2. Det var vid samma tidpunkt som Lasarusklassen fick sitt tillstånd förändrat till det bättre. Det som inverkade så, att denna fattiga klass fick sitt oförmånliga tillstånd upphävt, hade också den verkan, att den ”rike mannens” klass dog i förhållande till sina särskilda privilegier såsom till synes föremål för Guds ynnest. Detta inträffade när Johannes döparen kom och predikade bättring, emedan Guds rike var nära. Han vände människorna till Jesus såsom ”Guds Lamm, som borttager världens synd”, den Smorde, Kristus. Johannes avslöjade deras egenrättfärdighet och kallade dem ”huggormars avkomma” och visade dem, att de stod i fara att bli döpta med glödande tillintetgörelse i Guds kommande vrede mot Israel. De behövde bättring lika mycket som de syndiga fattiga människorna, som var under fördömelse genom Mose lag. De behövde inte mena att de var den utlovade ”Abrahams säd” på grund av sin naturliga härstamning från denne trogne hebré. — Matt. 3:7—12, NW.

3. Men Jesus själv var ännu mera dödsbringande för den ”rike mannens” klass i dess linne- och purpurkläder och vid dess av kräsliga rätter dignande bord. Medlemmarna av denna klass förklarade sig själva rättfärdiga och tedde sig en gång höga i Lasarusklassens ögon, men de var i själva verket vämjeliga i Guds ögon. Jesus avslöjade dem såsom sådana för Lasarusklassen. (Luk. 16:15, NW) På detta sätt berövade han dem det linne, som deras egenrättfärdighet utgjorde. Han avklädde dem deras av purpurn symboliserade anspråk på konungslighet i Guds rike, när han förklarade att skökorna, syndarna och skatteindrivarna av tiggarklassen gick in i Riket före dem. Till råga på detta uttalade han den förfärande domen: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt en nation som frambringar dess frukter.” (Matt. 21:43, NW) Han ödelade deras religiösa bord för dem, när han vände sig ifrån dem och anförtrodde Rikets hemligheter och privilegiet att predika Riket åt de fattiga av Lasarusklassen och sade: ”Jag prisar dig offentligen, Fader, himmelens och jordens Herre, för att du har dolt dessa ting för de visa och intellektuella och har uppenbarat dem för barn. ... Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” (Matt. 11:25—30; Luk. 10:21—24; NW) När den ”rike mannens” klass uppsåtligt förkastade honom och åstadkom hans död, beseglade detta deras död såsom i andligt avseende privilegierade människor. Deras religiösa bord blev en snara och deras gästabud en dödsbringande fälla för dem. — Rom. 11:7—9.

4. Beskriver liknelsen Lasarus såsom begraven vid sin död och kommen till helvetet? Vad är orsaken?

4. Vi har redan lagt märke till, att liknelsen undviker att säga att Lasarus blev begraven och kom till helvetet, Hades eller Scheol. Men den säger verkligen om den rike mannen, att han ”dog och blev begraven” och befann sig ”i Hades”. Hans död konstaterades öppet på pingstdagen tio dagar efter det att Jesus hade farit upp till himmelen för att träda fram i Guds närvaro med värdet av sitt mänskliga offer. Då utgöts den heliga anden över de första medlemmarna av Lasarusklassen. Anden var ett bevis för att de hade blivit antagna av Gud och fått Kristi rättfärdighet sig tillräknad och hade blivit arvingar till Guds rike. Den andliga födan beträffande hans rike med Kristus som regent föll på denna pingstdag inte från den ”rike mannens” bord till det fattiga folket. Nej, den kom genom de lärjungar som hade blivit insatta på ”platsen invid Abrahams bröst”. Då började Petrus, och inte den ”rike mannens” klass, använda ”himmelrikets nycklar”. Omkring 3.000 judar vände sig till den större Abrahams bord och blev döpta och fick den utgjutna anden. På det sättet började Lasarusklassen lyftas upp ur det döda tillståndet i överträdelser och synder och sättas ”tillsammans i det himmelska i förening med Kristus Jesus”. (Apg. 2:1—42; Matt. 16:19; Ef. 2:1—6; NW) Hur skulle då liknelsen kunna beskriva Lasarus såsom varande i Hades, Scheol, helvetet eller mänsklighetens gemensamma grav? Det skulle den inte kunna.

5. På vilket sätt var den ”rike mannens” klass död och ändå levande?

5. Men nu till den ”rike mannens” klass. Genom att medlemmarna av denna klass visade ifrån sig Jesus och hårdnackat höll fast vid lagens gärningar för att genom dem göra sig rättfärdiga för liv, bevisade de sig vara förbannade av lagen. Därför dog de i förhållande till privilegiet att vara förbundna med Jesus Kristus såsom Abrahams utlovade säd. Till sin fysiska död levde de vidare i köttet, alldeles som dagdriverskan, om vilken aposteln skrev: ”Den som inriktar sig på vällustig tillfredsställelse är död, fastän hon lever.” (1 Tim. 5:6, NW) Lagen som de höll fast vid bevisade sig vara döden för dem, i det att den dömde dem till döden såsom förbannade syndare. (Rom. 7:9—11) Eftersom de alltjämt levde i köttet, fastän de var döda i Guds ögon, kunde de se vad som hände med Lasarusklassen och kunde bli harmsna däröver.a

6. När blev den ”rike mannens” klass begraven då på den tiden?

6. Vad judarna angår, blev den ”rike mannen” begraven tre och ett halvt år efter pingsten. Varför allra senast då? Därför att då blev de goda nyheterna om Guds rike för första gången predikade för de föraktade oomskurna hedningarna, i den italiske hövitsmannen Kornelius’ hem. Det var inte den ”rike mannens” klass bland judarna som predikade. Nej, det var inte de som bevisade sig vara en välsignelse för alla jordens nationer i överensstämmelse med Jehovas löfte till Abraham. Den som predikade för Kornelius var en medlem av den föraktade Lasarusklassen, aposteln Petrus, som var utrustad med ”himmelrikets nycklar”. (Apg. 10:1 till och med 11:18) Den ”rike mannens” klass hade inte något livgivande budskap och var overksam i Guds tjänst och var därför såsom död och begraven.

7. Om helvetet är graven, varför visas det då i bilden, att de talar där?

7. Men, frågar ni, hur kommer det sig, att den rike mannen framställes såsom talande i helvetet, om detta bara är människosläktets gemensamma grav? Det är därför att detta är en liknelse. Att dö, bli begraven och vara i helvetet är alltså uttryck som användes på symboliskt sätt. Detta förhållande visar att det är en liknelse, ty om de som utgör den ”rike mannens” klass verkligen vore i bibelns helvete, skulle de inte kunna tala eller se något. ”Låt de ogudaktiga komma på skam, låt dem vara tysta i Scheol” (AS) — ”vara tysta i graven” (KJ) — ”bliva förda ned i helvetet” (Dy). Så säger Psalm 31:18. (Ps. 31:17 i AS och KJ; 30:18, Dy) Och i Predikaren 9:5, 10 läser vi: ”Ty de levande veta, att de skola dö, men de döda veta ingenting mera ... Vadhelst din hand förmår göra, gör det med allvar; ty varken arbete eller förnuft eller vishet eller kunskap skola finnas i helvetet [i Scheol, AS; i graven, KJ], dit du hastar.” (Dy) Om någon befinner sig i det tillstånd som liknar Scheol, helvetet eller graven, är han inte verksam i Guds tjänst eller inhämtar något av sanningen. Där befinner sig den ”rike mannens” klass och kan se förändringen i Lasarusklassens tillstånd och kan tala och klaga. Det är som när psalmisten förtvivlat sade om sig själv: ”Mitt liv nalkas Scheol. Jag räknas bland dem som gå ned i gropen; jag är såsom en man som ingen hjälp har, bortkastad bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, vilka du icke mer kommer ihåg, och de äro avskurna från din hand. Du har lagt mig längst ned i gropen, på mörka platser, i djupen. Din vrede ligger hårt på mig.” — Ps. 88:3—7, AS.

Hur de befinner sig i plågor

8. Bevisar inte det, att han ”befann sig i plågor” där, att det finns eld och pina för medvetna människosjälar i helvetet? Motivera svaret.

8. Men om Hades, Scheol eller helvetet är människosläktets gemensamma grav, där det inte finns någon förnimmelse, kunskap eller verksamhet, hur kommer det sig då, att liknelsen säger om den rike mannen i Hades, att ”han befann sig i plågor”? I nästa vers säger han att det beror på en ”flammande eld”. Visar inte detta, att det finns eld och pina för medvetna människosjälar i Hades, Scheol eller helvetet? Inte alls. Detta är en liknelse, och Scheol eller Hades brukas till att visa en bild av tillståndet hos den ”rike mannens” klass, medan den ännu är här ibland oss på jorden. Därför kan denna klass i bilden framställas såsom varande i Scheol eller Hades eller helvetet och samtidigt hemsökt av plågor, orsakade av en flammande eld. Det kunde inte visas i bilden, att den rike mannen befann sig i Gehenna, ty då kunde han inte ha framställts såsom talande, ty Gehenna eller ”eldsjön, som brinner med svavel”, är en symbol av den ”andra döden”, fullständig tillintetgörelse, från vilken det inte finns någon uppståndelse. — Upp. 19:20, AS; 20:14. Se fotnoten.b

Abraham sedd långt borta

9. Vad såg den rike mannen långt borta? Vad innebar detta för honom?

9. Fastän den ”rike mannens” klass levde i sitt religiösa maktområde, var den död för Gud och var såsom begraven i Hades eller helvetet, vad hans aktiva tjänst för honom angår. Fördenskull kunde de i bilden framställas såsom döda och begravna i Hades eller graven och ändå vara vid liv och i stånd till att blicka upp och se långt bort och att också känna pina. Vad de såg hjälpte till att vålla dem plåga: ”Han såg Abraham långt borta och Lasarus på platsen invid hans bröst.” Detta betyder att medlemmarna av den ”rike mannens” klass såg, att de inte fick välsignelsen såsom Abrahams naturliga säd. De såg den större Abraham, Jehova Gud, långt borta från dem och såg hans ynnest övergå till den judiska kvarleva och de hedningar, som trodde på Jesus och följde honom. Långt ifrån att vara Abrahams utlovade säd, som skulle vara till välsignelse för alla jordens släkter och nationer, var de en förbannelse för dem. Paulus sade: ”De behaga icke Gud, utan äro emot alla människors intressen, i det att de försöka hindra oss från att tala till nationerna, för att dessa må bliva frälsta, med den påföljd att de alltid uppfylla sina synders mått.” (1 Tess. 2:15, 16, NW) Både Paulus och Barnabas sade till dem: ”Det var nödvändigt, att Guds ord först skulle talas till eder. Eftersom ni stöta bort det ifrån eder och icke anse eder själva värdiga evigt liv, se, då vända vi oss till nationerna! Jehova har nämligen lagt ett bud på oss i dessa ord: ’Jag har satt dig till ett ljus för nationer, för att du skall bliva till frälsning för jordens mest avlägsna trakt.’” — Apg. 13:46, 47, NW.

10. Vad innebar det för Lasarusklassen, att den befann sig på platsen invid Abrahams bröst? Vad innebar det för den ”rike mannens” klass, att den inte var där?

10. Därför ser de Lasarusklassen på platsen invid Abrahams bröst, alltså vid matbordet eller vid en festmåltid med Abraham och på den främsta vilobädden tillsammans med honom, varigenom det angavs att den befann sig i hans särskilda kärlek och ynnest. (Joh. 13:23, 25; 5 Mos. 13:6; 28:54, 56; 2 Sam. 12:3, 8; Mika 7:5) Detta betyder att de befinner sig vid den större Abrahams, Jehova Guds, bröst, dvs. är föremål för hans ynnest, och har gemenskap med honom. De har blivit adopterade som Guds söner till att vara förbundna med Jesus Kristus, Abrahams sanna säd; och därför håller de festmåltid vid ”Jehovas bord”, där födan består av Rikets hemligheter och sanningar och Guds rena tillbedjan och tjänst. (1 Joh. 1:3, 7; Joh. 4:34; Jak. 1:27) Men den ”rike mannens” klass är utanför all denna ynnest, långt borta. Lasarusklassen är lik Isak, Abrahams son med hans älskade hustru Sara, den son som gjordes till Abrahams arvinge. Såsom Gud sade: ”Det är i Isak som din säd skall kallas.” (Rom. 9:7; Gal. 4:28; NW) Men den ”rike mannens” klass är lik Ismael, Abrahams son med slavinnan Hagar. Gud försmådde Ismael såsom säden, och denne blev därför förkastad och bortskickad, för att han inte skulle hota Isaks liv. Om också de som hörde till den ”rike mannens” klass var Abrahams naturliga avkomlingar, blev de därför likväl förkastade från Guds ynnest. Fördenskull förföljer de Lasarusklassen i avund och hämndlystnad, såsom Ismael gjorde. — Gal. 4:22—30, NW.

11, 12. Hur befann de sig i plågor på Jesu tid? Hur i apostlarnas dagar?

11. Det är inte att undra på att medlemmarna av den ”rike mannens” klass befinner sig i plågor. På Jesu tid plågade hans budskap dem. Sedan han hade avslöjat deras religiösa traditioner och stadgar såsom varande i strid med Guds ord och bud, sade lärjungarna: ”Vet du att fariséerna togo anstöt, då de hörde, vad du sade?” När han gång på gång uttalade sitt ve över dem för deras religiösa skrymteri och egenrättfärdighet, sade en av dem: ”Lärare, när du säger detta, skymfar du Också oss.” Detta bragte inte Jesus till tystnad, utan han fortfor och sade ytterligare till dem, att de hade tagit bort kunskapens nyckel från folket. Plågade av ryktet om att Jesus höll på med att undervisa i templet, sände de åstad rättstjänare för att arrestera honom, men rättstjänarna vägrade att göra det och korn tillbaka med denna bekännelse, som också utgjorde en plåga: ”Aldrig har någon annan man talat på detta sätt.” När han framställde sin liknelse om vingården, och de insåg att mördarna i den betecknade dem, försökte de i sitt sinnes plåga gripa honom, men satte det inte i verket, emedan de fruktade för folket där. — Matt. 15:12—14; Luk. 11:45; Joh. 7:32, 45, 46; Matt. 21:45, 46; NW.

12. Till slut fick de honom dödad och menade att de därigenom skulle minska sin plåga. Men deras plågor endast förnyades genom Lasarusklassen alltifrån pingsten. Så till exempel kände sig prästerna, tempelvaktens befälhavare och sadducéerna oroade och besvärade av att Petrus och Johannes förkunnade för folket i templet om Jesus och hans uppståndelse. Men arresteringar och inspärrning i fängelse skrämde inte apostlarna och lyckades inte tysta ned dem. De blev frimodigare, och predikoverksamheten i Jerusalem gjordes mera intensiv, så att de religiösa ledarna blev ännu ursinnigare. När Stefanus avgav sitt vittnesbörd inför dem, kände de sig sårade i sitt innersta. De skar tänder och skrek högt, när de rusade på honom hela hopen, drev ut honom utanför staden och stenade honom till döds. Saulus av Tarsus, som var vittne till detta, förföljde Lasarus, de kristna, som en rasande. Då han var till ytterlighet upphetsad emot dem, andades han hotelser och mord emot dem. Men för honom var det som när en oxe spjärnar mot udden, dvs. sparkar mot pådrivarens pikstav och får djupa stick. När Saulus ändrade sig och blev aposteln Paulus och han och Barnabas predikade för stora människoskaror, blev de religiösa ledarna uppfyllda av avund och motsade hädiskt det som dessa sade till folket och förföljde dem därpå, för att de vände sig med budskapet till dem som inte var judar. Gång på gång berättas det om hur de i raseri uppreste sig mot Paulus och hans missionärskamrater. Hur plågades de inte! Hur blev de inte brända och svedda av hettan från det flammande budskapet, som fördömde och avslöjade dem!c

Den nutida motsvarigheten

13, 14. Vilka har uppträtt som den rike mannens nutida motsvarighet?

13. Judenhetens religiösa ämbetsmän och ledare, som utgjorde den ”rike mannens” klass då i det första århundradet, finner sin nutida motsvarighet i kristenhetens präster och predikanter och religiösa ledare och anhängare i våra dagar. De representerar system som har fått fast fot inom det mänskliga samhället och är till hög ålder komna och har sekelgamla traditioner. Med sin rikedom och sitt inflytande över denna världens styresmän har de tillvunnit sig en plats av mycken bemärkhet och respekt och stort inflytande och välde över folket. I det yttre har de förefallit mycket rättfärdiga och okränkbara för människor, så att det framstått som ett helgerån, en hädelse och gudlöshet att kritisera dem. De har solat sig i de rikas och de styrandes ynnest och har utövat ett mäktigt politiskt inflytande. De har tillskansat sig de löften i samband med Riket, som är uttalade i Guds ord, och inbillat sig stå högst i Guds ynnest, hans som är den större Abraham, och att Guds rike skulle upprättas över jorden genom dem. De har inriktat sig på att skaffa sig fördelar i fråga om utbildning och i socialt och politiskt avseende och har sett ner på folket i allmänhet såsom lekmannaklassen, olärd och ytterligt beroende av de betitlade, utbildade prästerna och predikanterna och deras religiösa system, när det har gällt att få upplysningar angående Skriften.

14. De har givit folket endast föga av Guds ord och tillfällen till tjänst för honom och har bedragit det med de sekteriska traditionerna och hedniska filosofiska tänkesätten och lämnat det i dess andliga hunger och sårsjukdom. De har tagit bort kunskapens nyckel, som upplåter innebörden i Guds ord. De har vänt människorna bort från Guds rike såsom mänsklighetens enda botemedel och vänt dem till världsliga styresmäns politiska planer och beräkningar och välsignat dem för att de tagit del i nationernas blodiga strider. Nu vid världens ände har de inget frälsande budskap till de svårt betryckta människorna, utan lämnar dem andligen fattiga, svältande och sjuka med endast ett sådant hjälplöst företag som Nationernas förbunds eller Förenta nationernas organisation som sitt förnämsta hopp i fråga om världens fred, stabilitet och välgång.

15. Hur visas de vara döda och begravna?

15. Nu befinner sig dessa representanter för religionen i ett andligen dött tillstånd, liksom den ”rike mannen” i liknelsen. Förvisso är de inte ”levande” eller vakna för det förhållandet, att ”nationernas fastställda tider” slutade år 1914 (e. Kr.) och att Guds rike då fick makten över jorden överlämnad åt sig, med Abrahams utlovade säd, Kristus Jesus, på tronen. De föraktar kvarlevan av Lasarusklassen, Jehovas nutida vittnen, för att dessa predikar ett sådant budskap. I betraktande av att tecknet på denna tingens ordnings fullständigande och Jesu Kristi närvaro eller parusía i konungslig makt nu är synligt, borde de ha trott budskapet, åtminstone vid det första världskrigets slut år 1918. Likväl kom de inte till liv och verksamhet och tog inte upp och förkunnade detta budskap om Riket för mänskligheten. De som utgjorde kvarlevan av Lasarusklassen gjorde det, sedan de hade hämtat sig från det förtryck som deras fiender hade övat mot dem under detta världskrig. De reorganiserade sig åt 1919 och blev levande och mer och mer aktiva i att predika ”dessa goda nyheter om Riket” för alla nationer till ett vittnesbörd, innan slutet på denna värld kommer i striden vid Harmageddon. Men medlemmarna av den religiösa ”rike mannens” klass hånade tanken, att världshändelserna skulle ha profetisk innebörd. De tillbakavisade det budskap, som den nutida ”Lasarus” hade tagit upp, och sökte tillflykt i ett mänskligt surrogat för Riket, den gagnlösa företeelse som kallades Nationernas förbund. Alltså ådagalade de ingen verksamhet för att kungöra och befrämja Riket. De visade att de var döda och begravna i förhållande till Gud; och hans dom, som fordom blivit nedskriven i hans ord, tillkännager att de är det.

De som söker Teokratien

16. När når Lukas 13:27—30 en höjdpunkt? Vilka är det som kommer?

16. Genom hela den kristna eran har profetian i Lukas 13:27—30 skridit fram emot sin höjdpunkt nu. I denna profetia talade Jesus om den tid, då dörren skulle vara stängd för människor som en gång varit privilegierade i religiöst avseende, och sade: ”Han skall tala och säga till eder: ’Jag vet icke, varifrån ni äro. Gå bort från mig, alla ni som göra vad orättfärdigt är!’ Det är där eder gråt och eder tandagnisslan skall vara, när ni se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike, men eder själva kastade utanför. Vidare skola människor komma från östliga trakter och västliga och från norr och söder och skola ligga till bords i Guds rike. Och se, det finns de som äro sist som skola bliva först, och det finns de som äro först som skola bliva sist.” (NW) Sedan Jerusalem hade blivit förstört av Roms kejserliga härar år 70 e. Kr., var dessa som kom från öster, väster, norr och söder mest icke-judar eller hedningar från alla de nationer som nåddes av de goda nyheterna.

17. Vad betyder det att se Abraham, Isak, Jakob och alla profeterna i Guds rike?

17. I vårt föregående nummer av Vakttornet såg vi hur Abraham, vilkens namn betyder ”fader till många”, var en bild av Jehova Gud, Fadern till Abrahams utlovade säd. Abrahams son, Isak, som frambars som offer, var en bild av Guds Son, Jesus Kristus, vilken är den som i första hand fyller uppgiften som Abrahams säd, genom vilken hela människosläktet skall välsignas. Jakob, Isak son och Abrahams sonson, var en bild av ’församlingen av Kristi efterföljare, ty Gud adopterar dem som sina andliga söner och gör dem till en del av Abrahams utlovade säd. Jakobs namn ändrades till Israel, och de är andliga israeliter, ”Guds Israel”. (Gal. 4:28; 3:26—29; 6:16; NW) Uttrycket ”alla profeterna” betecknar också det andliga Israels församling, lemmarna i ”Kristi kropp”. I profetiorna brukades dessa forntida profeter till att utgöra en skuggbild av dessa av anden pånyttfödda kristna och till att förutsäga deras uppgift eller handlingssätt. Tillsammans är alltså Abraham, Isak, Jakob och alla profeterna en bild av det teokratiska herradömet. Att vi ser dem ”i Guds rike” betyder att vi med förståndets ögon ser, att Jehova, Jesus Kristus och hans församling av genom anden pånyttfödda efterföljare utgör Guds rike och är de som befinner sig i detta himmelska rike.

18. Vad betyder det således att komma och ligga till bords med dem i Riket?

18. När det säges att människor från alla håll kommer och ligger till bords i detta rike, betyder det således att dessa troende blir upptagna i den klass som består av medarvingar till Riket och får hålla festmåltid på sanningar om Riket och privilegier i samband med det vid ”Jehovas bord”. Vi behöver alltså inte vänta, till dess Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna uppstår från de döda, för att få se denna profetia uppfyllas.

[Fotnot]

En mera omfattande undersökning, som vilken som helst ärlig och modig individ kan göra, kommer att uppenbara för honom, att där Douay-översättningen har ordet ”helvete” i de hebreiska skrifterna, där har Konung Jakobs bibel ordet ”grav”. Amerikanska standardöversättningen uppenbarar att den hebreiska grundtextens ord på alla dessa ställen är ”Scheol”, medan den grekiska Septuaginta-översättningen brukar ordet ”Hades”. Ingen av dem som skriar om ett brinnande helvete kan vederlägga detta. Nu kan ni förstå, varför Amos 9:2 säger: ”De gräva sig ned i helvetet.” — KJ.

Detta förklarar, varför den profetiska 116 :e psalmen i fortsättningen säger: ”Då åkallade jag Jehovas namn: O Jehova, jag bönfaller dig, rädda min själ. Vänd åter till din ro, o min själ, ty Jehova har gjort väl mot dig. Ty du har räddat min själ från döden [icke från evig pina], mina ögon från tårar och mina fötter från att falla. Dyrbar i Jehovas ögon är hans helgons död.” (Ps. 116:4, 7, 8, 15, AS) Liksom Jona kom ut ur ”helvetets buk”, fiskens buk, på den tredje dagen, så kom Jesus ut ur det bokstavliga bibliska helvetet. Jona i valens buk var inte någon bild av Jesus i någon plåga i helvetet. (Jona 2:1—3, KJ) ”Jonas tecken”, som Jesus sade skulle ges israeliterna, den ”rike mannens” klass inbegripen, var Jesu egen uppståndelse från döden och helvetet på den tredje dagen. — Matt. 12:38—41; 16:1—4.

Oemotsagd, orubbad, står därför bibelns harmoniska sanning, att Scheol, Hades eller helvetet är människosläktets gemensamma grav och att människosjälar inte där blir pinade i eld.