en del av det avfall från den sanna tron, som de endast till bekännelsen kristna gjorde sig skyldiga till och som aposteln Paulus hade förutsagt. — 2 Tess. 2:1—3.

23. Eftersom Jehova inte förändras, hur följer då de kristna Judas’ uppmaning och bevarar sin oskuld?

²³ Sedan Gud hade förutsagt att hans Son, Jesus Kristus, skulle komma till templet för att hålla dom, sade Gud: ”Jag, Jehova, förändras icke.” (Mal. 3:1—6, AS) Sanna, trogna kristna i våra dagar följer lärjungen Judas’ uppmaning ”att kämpa en hård kamp för den tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga”. (Jud. v. 3, NW) I överensstämmelse med denna tro bevarar de sin oskuld i förhållande till blodet. De undviker straffet för överträdelse av Guds oföränderliga, heliga lag angående blodets helgd. Gud kommer inte att utkräva någon människas liv eller själ av dem.

Hur man håller sig ”ren från alla människors blod”

1. Vad sade Paulus, som angav ett annat sätt, varpå de kristna måste hålla sig rena från blod?

UTOM vad det bokstavliga utgjutandet av blod av människor och djur beträffar, måste de som inte önskar misshaga Gud och göra sig förtjänta av straff från honom vara vaksamma i fråga om ett annat sätt, varpå de måste hålla sig rena från blod. Aposteln Paulus angav vad detta är, när han sade till de kristna tillsyningsmännen från staden Efesus i Mindre Asien: ”Och nu, se, jag vet att ingen av eder alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket [Guds rike, AV; Vg; Lamsa], någonsin mer skall se mitt ansikte. Därför uppfordrar jag eder att vittna här i dag, att jag är ren från alla människors blod.” (Apg. 20:25, 26, NW) Hur kunde just Paulus säga detta? Och hur utgör hans ord och exempel en varning för oss i våra dagar?

2. Hur började den man, som är känd såsom Paulus, en förföljelsekampanj?

² Paulus var en gång känd som Saulus från staden Tarsus i Mindre Asien. Han bar till en tid på en tung blodskuld. Då den judiska högsta domstolen i Jerusalem lät stena det trogna kristna vittnet Stefanus till döds, såg denne Saulus från Tarsus på och höll vakt över de mäns överklädnader, som verkställde avrättningen. På det sättet visade Saulus öppet att han gillade denna mordiska handling. En del av ansvaret för Stefanus’ blod vilade på honom. (Apg. 7:58; 8:1; 22:19, 20) Nu började han en förföljelsekampanj. ’”Saulus åter började begå övervåld mot församlingen. I det han trängde in i det ena huset efter det andra och släpade ut både män och kvinnor, överlämnade han dem till att fängslas.” Med undantag av apostlarna blev de kristna kringspridda från Jerusalem. — Apg. 8:3, NW.

3. Vilken bekännelse avgav Paulus inför Festus och Agrippa om sin förföljelsekampanj?

³ ”Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus [i Syrien], för att, om han funne några som voro på ’den vägen’, vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.” (Apg. 9:1, 2) Då han avgav vittnesbörd inför landshövdingen Festus och kung Herodes Agrippa II, sade han: ”Jag för min del menade alltså, att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn; så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade jag ock därför. Och överallt i synagogorna försökte jag gång på gång att genom straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer.” — Apg. 26:9—11.