Festlig illuminering
1. Hur kom det sig att Jerusalem under lövhyddohögtiden fick särskild illuminering, och vad hade judarna för sig i den kraftiga belysningen?
LÖVHYDDOHÖGTIDEN var ett tillfälle för särskild illuminering av ”den store Konungens”, Jehovas, ”stad”. (Matt. 5:35) Nattetid fanns det något ovanligt att beskåda i Herodes’ tempel, i kvinnornas förgård, som var belägen öster om altaret. Fyra ofantliga kandelabrar hade placerats där. På var och en fanns fyra stora skålar. För att man skulle kunna fylla skålarna med brännbar olja, måste man använda stegar för att nå upp till dem. Prästernas utslitna kläder användes som vekar i skålarna med olja. Det ljus som dessa 16 skålar med brinnande olja avgav var starkt nog att upplysa hela Jerusalem om natten. I denna oerhört kraftiga belysning brukade de israelitiska männen dansa eller utföra akrobatkonster i kvinnornas förgård, under det att kvinnorna såg på från sin läktare. Till ackompanjemang av leviterna stämde sångare upp de 15 psalmer som fått beteckningen ”vallfartssånger”, ”trapp-psalmer”. Den här glädjeyran pågick till dagbräckningen.
2. Var uppehöll sig på den tiden de hedningar som kom till högtiden?
2 Oomskurna hedningar som kom till högtiden fick bara uppehålla sig på hedningarnas förgård, som var skild från Israels förgård genom en stenmur och den så kallade yttre förgården. — Lägg märke till vad som sägs i Apostlagärningarna 21:28, 29, som vittnar om att hedningar inte fick röra sig fritt i templet.
3, 4. a) Under vilka omständigheter var Jesus med vid högtiden på hösten år 32, och vad sade han där som kunde påminna judarna om Siloas vatten? b) Vad syftade Jesus då på, enligt vad vi läser i Johannes 7:39?
3 Med tanke på de framträdande drag som fogades till firandet av lövhyddohögtiden kan vi förstå hur tillämpliga några av de yttranden var som Jesus Kristus fällde vid denna högtid. Han firade den här högtiden för sista gången på hösten år 32. På grund av att Jesus visste att det fanns judar i Jerusalem som var ute efter att döda honom, lämnade han Galileen ensam och kom till högtiden helt obemärkt. Ungefär mitt under högtiden, kanske var det den 18 Tischri, trädde han fram öppet och började undervisa folket, de stora skarorna av högtidsfirare i templet.
4 Högtidens sista dag, 21 Tischri, kallades ”den stora dagen i högtiden”. Den dagen påminde Jesus av allt att döma folket om hur Siloas vatten göts ut, då han sade: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka. Den som sätter tro till mig, alldeles som Skriften har sagt: ’Ut ur hans innersta skall flyta strömmar av levande vatten.’” Till det som Jesus här sade fogar aposteln Johannes följande kommentar: ”Detta sade han emellertid om anden, vilken de som satte tro till honom var på väg att få; för ännu fanns det ingen ande, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” — Joh. 7:37—39.
5. När började dessa förunderliga ord besannas, och hur?
5 Dessa förunderliga ord började besannas på pingstdagen följande år, när omkring 120 lärjungar, församlade i ett rum i en övervåning i Jerusalem, fick uppleva att den heliga anden utgöts över dem. Från dem började sannerligen strömmar av levande vatten flyta fram när de, på många mirakulöst givna språk, talade om ”Guds storslagna gärningar” inför de häpna judar som i tusental samlades för att bevittna skådespelet. — Apg. 2:1—41.
6. Vad sade Jesus på högtidens sista dag som kan ha påmint hans lärjungar om den särskilda illumineringen i templet?
6 På lövhyddohögtidens sjunde och sista dag sade Jesus något annat som kan ha påmint hans lärjungar om den särskilda illuminering som kännetecknade högtiden, nämligen den starka belysningen från de fyra höga kandelabrarna i kvinnornas förgård i templet. Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte alls vandra i mörker utan skall äga livets ljus.” — Joh. 8:12.
7. Varför var det mycket lämpligt att Jesus vid lövhyddohögtiden kallades sig ”världens” ljus?
7 Att Jesus kallade sig ”världens ljus” var mycket lämpligt här vid lövhyddohögtiden, eftersom denna högtid fick karaktär av världshögtid. Hur så? Därför att det framhölls i Guds lag att ”främlingen” inom israeliternas portar hade rätt att ta del i högtiden och skulle glädjas med Guds utvalda folk. — 5 Mos. 16:14.
8. a) Vad var säreget, när det gällde offret av tjurar vid lövhyddohögtiden? b) Hur överensstämmer det här talet med ett visst tal som förekommer i 1 Moseboken 10, och vad antyder detta?
8 Enligt 4 Moseboken 29:12—34 frambars ett ovanligt stort antal tjurar såsom offer. Första dagen skulle 13 ungtjurar offras, och de följande sex dagarna skulle en tjur mindre offras varje dag, vilket slutade med att sju tjurar offrades den sjunde och sista dagen, den dag då Jesus sade: ”Jag är världens ljus.” När högtidens sista dag var förbi hade således 70 tjurar offrats. Talet 70 är en multipel av både 7 och 10, och dessa båda tal representerar det som är fullständigt, fullkomligt: 7 betecknar andlig fullkomlighet och 10 världslig fullständighet. Den 10 Tischri, försoningsdagen, hade bara en enda tjur offrats som försoningsoffer. Men under lövhyddohögtidens sju dagar, 15—21 Tischri, offrades 70 tjurar. Såsom förebild kunde dessa ge tillräckligt med blod för att rena och frälsa hela människovärlden. Detta stämmer överens med skildringen i 1 Moseboken, kapitel 10. Här finner man benämningar på familjehuvuden och nationer uppräknade, med början från Noa och ner genom hans tre söner till namnen Mesa och Sefar. Det är allt som allt 70 benämningar, och de tycks omspänna världens befolkning vid den tiden, kort efter syndafloden.
9. För vilka, eller för vad, sade Jesus att han var ”ljus”, och vad är det som alla människor behöver för att vinna liv?
9 Vid den lämpliga tiden var det således mycket passande att Jesus Kristus tillkännagav: ”Jag är världens ljus”, inte bara sina smorda efterföljares ljus, deras som vandrar i hans fotspår. Vad nyttan med ljuset beträffar kan vi påminna oss att det var sedan Gud hade sagt: ”Varde ljus”, och sedan han hade skapat solen, månen och stjärnorna och hade gjort det möjligt för dem att med sina strålar nå ända ner på vår jord, ja, att det var först efter detta som han skapade djuren och slutligen det fullkomliga människoparet till att glädjas åt livets ljus. I dag, i denna värld som är så mörk till följd av synden och är så främmande för Gud, kan alla människor dra nytta av det ljus som strömmar ut från Jesus Kristus, ”världens ljus”. Alla är de i behov av ”livets ljus”. — Joh. 8:12; 1 Mos. 1:3.
DEN MOTBILDLIGA LÖVHYDDOHÖGTIDEN
10. I vilket avseende är lövhyddohögtiden lik de två föregående högtiderna, och vilka faktorer måste vi här begrunda?
10 I likhet med de båda föregående högtiderna, som Gud hade gett sitt utvalda folk föreskrifter om, bör lövhyddohögtiden ha en motbildlig innebörd i våra dagar. Glädjande nog har den en motbildlig uppfyllelse. När tog denna då sin början? Hur kan vi säkert veta något om detta? Med hjälp av olika faktorer, förebildliga och motbildliga, historiska.
11. Vilka historiska fakta utvisar om ”skörden”, som omtalas i Matteus 13:39, började år 1914 eller inte?
11 Enligt Matteus, kapitel 13, framställde Jesus Kristus för oss en liknelse, där det mest framträdande draget var inbärgandet av markens frukt. Det var liknelsen om vetet och ogräset (dårrepet). När Jesus förklarade liknelsens olika drag, sade han: ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning.” (Matt. 13:39) Bibelns profetior och tidsuppgifter, såväl som historiska händelser, fastslår att avslutningen på våra dagars tingens ordning började år 1914 v.t., för på hösten det året utlöpte perioden om ”sju tider” av hednisk dominans på jorden utan inblandning från Guds messianska rikes sida. (Dan. 4:20—22) Var det så att ”skörden” eller inbärgandet av ”vete”-klassen av sanna kristna började det året? Nej, för av historiska händelser framgår det att Jehovas överlämnade kristna tillbedjare var förskingrade under första världskriget som började år 1914. Deras världsvida organisation upplöstes av fiender till Jehovas messianska rike, himmelriket som nitiskt hade blivit förkunnat av dessa, av anden pånyttfödda, smorda lärjungar till Jesus Kristus, den regerande kungen. Upplösningen av organisationen nådde till sist också högkvarteret för Jehovas överlämnade folk i Brooklyn i New York i Förenta staterna år 1918.
12. När började församlandet som Jesus förutsade enligt Matteus 24:31, och vilken högtid inleddes på så sätt?
12 I sin profetia om ”tecknet” på sin närvaro och på avslutningen på denna tingens ordning sade Jesus, enligt Matteus 24:31: ”Och han skall sända ut sina änglar med starkt trumpetljud, och de skall samla ihop hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ytterkant till deras andra ytterkant.” Med de här orden förutsade han att Kristi ”utvalda” skulle församlas från alla de orter dit de hade blivit förskingrade eller där de var isolerade. Detta församlande tog sin början under efterkrigsåret 1919, omedelbart efter det att medlemmar av personalen vid högkvarteret i Brooklyn blivit frigivna, sedan de utstått nio månaders inspärrning i det federala fängelset i Atlanta i delstaten Georgia i USA, den 25 mars 1919. Således var det under detta minnesvärda år som den motbildliga bärgningshögtiden, också kallad lövhyddohögtiden, inleddes. Detta kom öppet till uttryck genom den mycket stora glädje som präglade den smorda kvarlevan av Kristi ”utvalda” världen utöver.
13. a) När Jesus talade om en skörd i Matteus 13:39, vad var det då för människor som skulle skördas? b) Vilka av dem har blivit inbärgade efter 1919?
13 För att få detta bekräftat måste vi påminna oss en del viktiga ting. När Jesus sade: ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning”, vad talade han då om? Om en inbärgning, ett församlande, av ”rikets söner”, dvs. de av anden pånyttfödda arvingarna till himmelriket. Detta är en andlig, smord klass, symboliskt framställd genom vetet, och inbärgningen av dem tog verkligen sin början på våren år 1919. Förutom de arvtagare till himmelriket, som blev förskingrade genom händelserna i samband med första världskriget, kom med tiden många fler att bli inbärgade, församlade. Under en tid från 1919 och framåt var det tusentals andra som tog ståndpunkt för Guds upprättade rike och överlämnade sig åt Jehova, blev döpta, blev pånyttfödda av anden och blev smorda med Guds ande, och dessa fogades till den ursprungliga kvarlevans led. Dessa som nyligen kommit till hade, som klass betraktade, blivit framställda i bild genom framträdande gestalter i förkristna bibliska dramer. Dessa mångomtalade gestalter var moabitiskan Rut, som blev lojal följeslagare till judinnan Noomi, hennes svärmor, och likaså drottning Ester, kusin till juden Mordokai, som blev det persiska världsväldets ledande minister under storkonungen Ahasveros, också kallad Xerxes.
14. Vad är det således som utmärker inledningen till den motbildliga bärgnings- eller lövhyddohögtiden?
14 Både Rut och Ester blev förbundna med Davids kungliga ätt och med att den bevarades fram till Jesu, ”Davids sons”, första ankomst. (Matt. 1:1, 5; Rut 4:18—22; Est. 4:13, 14) Inbärgningen, församlandet, av ”Rut”- och ”Ester”-klassen, jämte den ursprungliga smorda kvarlevan, utmärker inledningen till den motbildliga bärgningshögtiden, lövhyddohögtiden.
15. Vilkas högtid var höstens högtid, och vilka var befallda att bo i lövhyddor så länge högtiden varade?
15 En annan sak: I förkristen tid var det köttsliga judar som firade den förebildliga lövhyddohögtiden. Det var de som genom Mose hade blivit befallda av Jehova att hålla denna högtid. Vid höstens bärgningstid strömmade de därför i stora skaror till Jerusalem och bodde där i lövhyddor. Också människor som ständigt bodde i Jerusalem gjorde detta. Lövhyddohögtiden var en påminnelse om något som hänt tidigare. Vad då? Svaret ges i 3 Moseboken 23:42, 43, där det heter: ”Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro infödingar i Israel skola bo i lövhyddor, för att edra efterkommande må veta, huru jag lät Israels barn bo i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.” Infödda judar gjorde detta.
16. a) Hur förenade sig en ”hop folk av allahanda slag” med israeliterna på vandringen till det utlovade landet? b) Hur fortsatte man, i Herodes’ tempel på Jesu tid, att göra en viss åtskillnad mellan hedningarna och israeliterna?
16 Den ”hop folk av allahanda slag”, icke-israeliter, som förenade sitt öde med israeliterna och ”drog ... åstad med dem”, måste också bo i tält på vandringen till det utlovade landet. (2 Mos. 12:38) Men befallningen att hålla lövhyddohögtiden var inte riktad till denna ”hop folk av allahanda slag”, utan den gavs åt Israel. Inte heller gavs det utlovade landet åt denna ”hop folk av allahanda slag” att odla, utan det fördelades på Israels 12 icke-levitiska stammar, och lagen om att landområden skulle återlämnas under jubelåret gällde israeliterna. Bärgningshögtiden skulle alltså vara något speciellt för israeliterna. Nådigt och barmhärtigt tilläts ”främlingen” vara med. När högtiden firades i Jesu Kristi dagar, fick icke-judarna, hedningarna, endast uppehålla sig på hedningarnas förgård; stenmuren och den yttre förgården låg således mellan dem och Israels förgård. Den plats som var avsedd för dem låg på det lägsta planet i Herodes’ tempels hela byggnad.
HÖGTIDSFIRARNA SOM BAR KVISTAR AV GRÖNA TRÄD
17, 18. Vilka var det som bar sin ”lulab”, och från vilket bibelställe påstås idén till detta ha hämtats?
17 Under firandet av själva högtiden var det israeliterna som bar var sin så kallad ”lulab” och var sin ”etrog” (en citronlik frukt). För att få en uppfattning om hur det kan ha sett ut på Jesu tid kan man läsa skildringen av det judiska högtidsfirandet sådant det beskrivs i Nehemja 8:14—18. ”Lulab” var en knippa eller bukett av kvistar från olika träd, och den judiske högtidsfiraren bar den i handen. Idén till den påstås ha hämtats från 3 Moseboken 23:40:
18 ”Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS, eder Guds, ansikte.”
19. a) Vad bestod ”lulab” av? b) I vilken procession bar israeliterna var sin ”lulab”, och vad reciterade man samtidigt?
19 ”Lulab” bestod av 1) ett nytt palmblad som ännu inte vecklat ut sig, 2) tre myrtenkvistar, med hela kransar av löv, och 3) två grenar av ett pilträd, vars trä är rödaktigt, vars grenar är långa och vars blad är helbräddade. De israeliter, som bar var sin ”lulab”, viftade med dessa buketter och slängde dem då högtiden var slut. Både ”lulab” och ”etrog” (en citrusfrukt som påminner om citronen men saknar den kraftiga ansvällning citronen har i ena änden) bars i procession runt altaret på prästernas förgård, en gång varje dag de sex första dagarna och sju gånger på den sjunde och sista dagen. Därefter åt man upp sin ”etrog”, citrusfrukten. Under processionen reciterade man orden i Psalm 118:25: ”O Jehovah, fräls; o Jehovah, låt väl gå!” (Myrberg) Hedningarna kunde inte, i sin egen förgård, ha del i allt detta.
20. Vilken sinnesstämning uppmanade ståthållaren Nehemja på sin tid israeliterna i Jerusalem att vinnlägga sig om i samband med lövhyddohögtiden?
20 Under lövhyddohögtiden i Nehemjas dagar sade Nehemja, i sin egenskap av ståthållare, till de israeliter som hade återvänt från landsförvisningen i Babylon: ”Denna dag är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i HERREN [Jehova] är eder starkhet.” (Neh. 8:10) De andliga israeliterna i våra dagar bör präglas av samma sinnesstämning, sedan de blivit befriade från det stora Babylon år 1919 v.t.
21. a) Varför gladde sig kvarlevan av andliga israeliter mycket på våren år 1919? b) Vad slags arbete trodde de då att det var som väntade dem, men vad visade det sig vara?
21 Det är uppenbart att uppfyllelsen av lövhyddohögtiden började under det efterkrigsåret. På grund av att ”rikets [andliga] söner” hade haft vissa förväntningar före det året var de i någon mån förbryllade över att få komma in i efterkrigsperioden. Men de gladde sig oerhört när befrielsen från det stora Babylon kom på våren 1919. De tog omedelbart itu med den inbärgning som nu låg framför dem. Först trodde de att det bara var fråga om en ”efterskörd”, ett ”axplockande”. Detta bekräftas av vad som sägs i The Watch Tower för 1 maj 1919 i en artikel med rubriken ”Skörden till ända — vad skall följa?”, sidan 138, första stycket. Men i stället för en efterskörd, bara ett axplockande, blev det en mycket omfattande skörd.
22. Förväntade den smorda kvarlevan att för alltid få slå sig ner på den paradisiska jorden, och hur betraktar de sig under sin ”vandringstid” i denna tingens ordning?
22 Den smorda kvarlevan av skördearbetare bodde i tillfälligt uppförda ”hyddor” så att säga, för de hade ingen tillgivenhet för jordiska ting. De väntade sig inte att få leva i ett jordiskt paradis i all framtid. De förväntade att få ta sitt himmelska arv i besittning tillsammans med den förhärligade Herren, Jesus Kristus. Deras syn på saker och ting stämde således med de ord vi finner i Hebréerna 13:13, 14: ”Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och bära den smälek han bar, ty här har vi inte en stad som består, utan vi söker ivrigt den kommande.” När det förhåller sig så, betraktar de sig såsom pilgrimer, ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” under sin ”vandringstid” i denna tingens ordning, i likhet med vad Abraham, Isak och Jakob gjorde. — 1 Petr. 2:11; 1 Mos. 47:9; 2 Mos. 6:4; Hebr. 11:13; Ps. 119:54, Åkeson; 1878 års sv. övers.
23. a) Blev kvarlevans högtidlighållande av den motbildliga lövhyddohögtiden upplyst tack vare andlig illuminering år 1923? b) Hur fick man då veta att liknelsen i Matteus 25:31—46 skulle tillämpas?
23 Till förmån för den smorda kvarlevan, som hade börjat komma in i lövhyddohögtidens nutida motbild, strålade det nu fram andlig illuminering från Jehovas himmelska tempel. Det var under den tid, då den andliga av Rut och Ester förebildade klassen blev inbärgad eller församlad, som Jesu liknelse om fåren och getterna, återgiven i Matteus 25:31—46, blev speciellt belyst, varigenom kvarlevans insikt blev ytterligare upplyst. Vid det allmänna konvent som hölls år 1923 i Los Angeles i Kalifornien i USA talade presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society, som nu sedan fyra år tillbaka var frigiven från inspärrningen i fängelset i Atlanta (i staten Georgia), utförligt om liknelsen om fåren och getterna. Uppfyllelsen av den behövde inte vänta på Jesu Kristi tusenårsregering för att ta sin början. Klassen av fårlika människor hade redan då börjat bildas. Medlemmar av den fanns redan på skådeplatsen och gjorde gott mot kvarlevan av den förhärligade Jesu Kristi andliga ”bröder”. Det offentliga föredraget med temat ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” hade man en tid tillämpat på dem. De tillhörde de ”andra får”, som Jesus talade om enligt Johannes 10:16.
24. Gjorde man på den tiden några särskilda ansträngningar att inbärga eller församla dessa som gjorde gott mot Kristi andliga ”bröder”?
24 Vid den tid, då liknelsen i Matteus 25:31—46 blev förklarad, gjorde man inga särskilda ansträngningar att inbärga eller församla dessa ”andra får”. Men man gav uttryck åt uppskattning av de uttryck för välvilja som dessa visade kvarlevan av Kristi andliga ”bröder”. Ytterligare andlig illuminering, klarare upplysning, under den motbildliga lövhyddohögtiden skulle komma i läglig tid.
[Diagram på sidan 20]
(För formaterad text, se publikationen)
Port
Pelargångar
Port
Port
Kungliga pelarhallen
Salomos pelargång
Port
Norra pelargången
Hedningarnas förgård
Yttre förgården
Stenmur
Kvinnornas förgård
Israels förgård
Prästernas förgård
Templet