Frågor från läsekretsen

● I Apostlagärningarna 23:1—5 kallar Paulus översteprästen Ananias ”du vitmenade vägg”. Sedan ber han i själva verket om ursäkt med orden: ”Det är ju skrivet: ’Mot en hövding [styresman] i ditt folk skall du icke tala onda ord.’” Hur kan vi försvara Vakttornets svidande förkastelsedomar, som fälls över kristenhetens styresmän, ty de är ju folkets styresmän, även om vi, i likhet med Paulus, inser att de är falska präster? — F. W., USA.

Låt oss först och främst komma ihåg att Guds ord aldrig motsäger sig självt. Det är sant att i 2 Moseboken 22:28 förehölls Israels folk att inte uttala förbannelser över en hövding bland folket, men det är också sant att Guds profeter om och om igen blev befallda att uttala mycket stränga förkastelsedomar över Israels styresmän. Dessutom kan de ”svidande förkastelsedomarna” över kristenhetens styresmän, som förekommer i Vakttornets publikationer, försvaras när man tänker på vad Jesus själv säger om styresmän i Lukas 13:31—35, Matteus 23:1—37, Johannes 8:44, Uppenbarelseboken 1:1 och 13:1—18:9. Till dessa uttalanden kan läggas alla de som gjordes av de forntida, hebreiska profeterna.

När alltså Paulus, då han framförde sin ursäkt, citerade 2 Moseboken 22:28, måste han ha hänsyftat på Jehovas folks trogna styresmän. Onda styresmän bör inte få vara höjda över kritik och förkastelsedomar, i all synnerhet inte när folk behöver bli varnade för dem. Som Jesus en gång sade: ”De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.” (Matt. 15:14) Paulus stod inför judarnas Högsta domstol, och han ville inte göra sig skyldig till förargelseväckande beteende inför denna domstol. När han alltså fick klart för sig att han i själva verket hade kallat dess främste medlem, översteprästen Ananias, en vitmenad vägg, bad han om ursäkt, för att hans ord inte skulle inverka menligt på rättens handläggning av hans mål. Han kunde också senare vinna en del av domstolsledamöterna över på sin sida genom att ropa: ”Bröder, jag är farisé, son av fariséer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu håller på att dömas.” (NW) Paulus handlade alltså förståndigt, taktfullt och, det må tilläggas, även i överensstämmelse med den princip som framhålls i Predikaren 10:20 och som säger att man inte skall uttala förbannelser över en konung, på det att ens ord inte må nå fram till hans öron.

Närhelst vi blir förda inför landets styresmän och domare, önskar vi på liknande sätt uppträda hövligt gentemot dessa representanter för landet och för lagen. Vi skulle väl knappast använda sådana fördömande uttryck som brukas i olika skrifter vi sprider, när vi vänder oss till domstolsledamöter. Vi skulle i varje fall inte göra detta om vi inte ville dra över oss omedelbart martyrskap, såsom Stefanus gjorde då han enligt Apostlagärningarna 7; 51—53 (NW) sade till Högsta domstolen, Sanhedrin, i Jerusalem: ”Egensinniga människor, med oomskurna hjärtan och öron, ni stå alltid emot den heliga anden; liksom edra förfäder gjorde, så göra ni. Vilken av profeterna förföljde edra förfäder icke? Ja, de dödade dem som i förväg kungjorde att den Rättfärdige skulle komma, han vilkens förrädare och mördare ni nu hava blivit, ni som fingo lagen överlämnad förmedelst änglar, men icke hava hållit den.” Det som Stefanus sade kunde försvaras, vilket bevisades av det förhållandet att Jehova Gud gav honom en himmelsk syn just som han blev stenad till döds.

Som en sammanfattning kan man säga att befallningen i 2 Moseboken 22:28 riktade sig till enskilda israeliter, framhöll en allmän regel, som stämmer överens med Predikaren 10:20, och var tillämplig i första hand på trogna styresmän. Men denna befallning får inte omintetgöra de många andra bud som kräver att Jehovas vittnen — i lydnad för dessa bud — skall offentliggöra ”svidande förkastelsedomar” mot styresmän såsom en klass betraktade, vilka i denna tid innehar höga maktställningar i likhet med styresmännen i det forntida Israel. Likväl talar förståndet och en taktfull inställning för att vi inte bör göra oss skyldiga till ohövlighet mot sådana styresmän personligen, då vi blir förda inför dem för att framlägga vår sak. Vi kan alltid ge personen i fråga den förmånen att vi betvivlar ond avsikt hos honom, även om ibland en sådan kurs som Stefanus följde kan vara den som utpekas av Guds ande.