Frågor från läsekretsen

● När Jesus talade om en kamel som skulle gå genom ett nålsöga, menade han då ett bokstavligt nålsöga, eller syftade uttrycket på en smärre port i en av Jerusalems stora portar? — N.R., Brittiska Guayana.

Vi minns att ”nålsögat” för många år sedan brukade förklaras som syftande på en liten port i en av Jerusalems stora portar, vilken kunde öppnas efter mörkrets inbrott och sedan portarna stängts, och att en kamel kunde krypa på knäna igenom den, sedan man hade lastat av honom, med andra ord med stor svårighet. År 1940 utgav så George M. Lamsa sin översättning (på engelska): Nya testamentet översatt från de ursprungliga arameiska källorna, och där återger han Matteus 19:24: ”Åter säger jag eder: Det är lättare för ett rep att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att ingå i Guds rike.”

Nya Världens översättning, som kom ut förra året, återger emellertid Matteus 19:24 så här: ”Återigen säger jag eder: Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.” Men Lukas 18:25 använder ett annat grekiskt ord i grundtexten, och därför återger Nya Världens översättning denna vers så här: ”Det är i själva verket lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.” Vi tror att Jesus menade en bokstavlig synål och en bokstavlig kamel, för att belysa hur omöjligt det var utan Guds särskilda hjälp.

● Är det vist av ett Jehovas vittne att säga, att han godtager såsom från Herren och såsom sanning allt som står i varje nummer av Vakttornet, redan innan han öppnat det? Eller bör han säga: Det kommer från den ”trogne och omdömesgille slaven”, men jag vill pröva allt, innan jag godtager det? — L.P., Montana.

Om den himmelske Fadern inte skulle ge en sten eller en orm eller en skorpion åt ett barn, som bad om bröd eller fisk eller ett ägg, och om Vakttornet är en gåva från Jehova genom Kristus, som kommer genom den ”trogne och omdömesgille slavens” förmedling, skall vi då taga varje nummer av Vakttornet i våra händer på ett sådant sätt, som om vi skulle bli krossade av en sten eller bitna av en orm eller stuckna av en skorpion? (Matt. 7:7—11; Luk. 11:9—13, NW) Skall vi vara tvivlande och misstänksamma inför varje nytt nummer? Bereanerna mottog först ”ordet med största redobogenhet i sinnet”, och sedan ägnade de sig åt att ”noggrant rannska skrifterna varje dag, för att se om detta förhöll sig så”. (Apg. 17:11, NW) Vi bör därför taga emot Vakttornet som ett redskap som alltid söker bibringa oss sanningen — såvida vår erfarenhet från den framfarna tiden bekräftar att det är så — och sedan bör vi på samma sätt som bereanerna, dvs. inte i stridslysten ande, undersöka Skriften för att finna bevis för vad det säger. Det är detta vi önskar att ni skall göra, så att ni kan bli övertygade och göra det framställda till er egen egendom.

● I Johannes 5:28, 29 och Apostlagärningarna 24:15 talas det om uppståndelse för dem som har gjort vad gott är, eller de rättfärdiga, och för dem som har gjort vad ont är, eller de orättfärdiga. Vilka avses med dessa båda olika klasser? — R.K., Pennsylvanien.

Nya Världens översättning återger dessa skriftställen på följande sätt: ”Den stund kommer, då alla som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut, de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo ondskefulla ting till en domens uppståndelse.” (Joh. 5:28, 29, NW) ”Det skall bliva en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apg. 24:15, NW) De som får del i den första uppståndelsen, i det de blir uppresta som andliga skapelser för att regera med Kristus, hör till den klassen som benämnes ”de rättfärdiga” ”som gjorde det goda”. Men jämte dem kan de trogna människorna i gamla tider och de av den stora skaran av andra får som kan komma att dö före Harmageddon betraktas som sådana ”som gjorde det goda” och räknas för rättfärdiga. Därför att de strävat efter att göra Guds vilja och inte har bedrivit ondskefulla ting, får de en uppståndelse som för dem in på det eviga livets väg. Men de som inte har levat under en domsperiod och som inte kände till Jehovas krav och i okunnighet bedrev ondskefulla ting skall komma tillbaka i uppståndelsen för mänskligheten under tusenårsrikets tid och kommer då in i sin domsperiod. Därför säges det om dem, att de kommer tillbaka till ”en domens uppståndelse”.

Lägg märke till att Johannes 5:28 begränsar uppståndelsen till att gälla dem som är ”i minnesgravarna”. Detta betyder att endast de, vilkas existens Jehova förvarar i sitt minne, kommer att uppväckas, och denna hågkomst av dem anges eller framställes symboliskt genom uttrycket ”minnesgravarna”. Det var därför som förbrytare, som ansågs ovärdiga en uppståndelse, utan ceremonier kastades ned i Hinnoms dal eller Gehenna, där deras kroppar förtärdes, obegråtna, obegravda, utan någon gravplats som kunde påminna om deras forna existens eller bringa denna i hågkomst. De som inte befinner sig ”i minnesgravarna”, eller som inte på det sättet symboliskt visas vara i Guds minne, kommer alltså inte att bli ihågkomna vid uppståndelsens tid. Vad detta innebär för oss i dag är att de som nu lever, i denna tid av dom, och som av en eller annan orsak underlåter att taga ståndpunkt för Jehova och följaktligen blir dräpta av honom i striden vid Harmageddon inte kommer att bevaras i hans minne för att få uppstå. Att denna klass kommer att omfatta flertalet av de människor som nu lever på jorden visas av Jeremia 25:33: ”De som bliva slagna av HERREN på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.” Dessa väldiga massor, som blir slagna av Jehova och liknas vid gödsel som är utspridd på jorden, kan knappast anses vara ”i minnesgravarna”, så att Kristus skulle komma ihåg dem och kalla dem fram under tusenårsrikets tid.

● Måste en kvinna hölja sitt huvud, när hon leder bibelstudium i ett hem? När det kräves att hölja sitt huvud och när det inte kräves vållar mycken diskussion i vår grupp. — P.W., Ohio.

Hon behöver inte hölja sitt huvud för att leda bibelstudium i ett hem, eftersom detta inte är något möte för församlingen, utan ett som hon själv har ordnat med. Det är inte fråga om att hon har blivit förordnad till att leda ett av församlingens möten. Men om hennes man är närvarande vid detta möte i ett hem (hennes eget eller någon annans hem), bör hon ha huvudet betäckt ifall hon beder vid början eller slutet av studiet. Detta blir då i överensstämmelse med föreskriften: ”Varje kvinna som beder eller profeterar med obeslöjat huvud drager skam över den som är hennes huvud.” — 1 Kor. 11:3—16, NW.

Vi anser att en huvudbeklädnad är nödvändig under två förutsättningar: 1) när en syster har fått förordnande genom församlingen eller den teokratiska organisationen att sörja för ordningen och leda gruppens möten; och 2) om hon är gift och måste visa undergivenhet under den som Gud har gjort till familjens huvud, den äkta mannen. Dessa båda principer sätter henne i stånd att själv avgöra, vad de skiftande situationerna kräver.

Några exempel kan bli till hjälp att fatta innebörden i dessa principer. I en grupp, som består uteslutande av systrar, förordnar Sällskapet systrar till de tjänareposter som i vanliga fall beklädes av bröder. När dessa systrar tjänar från plattformen vid gruppens möten, bör de visa att de inser mannens ledarställning i den teokratiska anordningen och att de tjänar i mannens ställe, endast därför att omständigheterna kräver det. Detta visar de genom att bära någonting på huvudet, en hatt, en scarf eller annat lämpligt föremål. Om en syster leder någon del av ett av gruppens möten bör hon göra likaså, vare sig hon är förordnad tjänare eller inte.

Medan de systrar, som leder tjänstemötet eller någon del av programmet vid detta eller Vakttornsstudiet eller gruppens bokstudium, bär någonting på huvudet, behöver andra systrar, som bara läser högt de stycken ur publikationen som sammanfattar det som studerats eller som deltar i demonstrationer eller berättar upplevelser eller svarar på frågor (från sin plats bland mötesdeltagarna), inte ha något att hölja sitt huvud med.

Systrar som leder i bön vid församlingsmöten bör ha sitt huvud betäckt. Kvinnans hår är inte tillräckligt som en sådan betäckning. Om det förhölle sig så, skulle frågan aldrig ha behövt komma upp.

Men när en syster träffar på intresse ute på fältet, gör återbesök och småningom börjar ett eget bibelstudium i det hemmet, blir hon inte därigenom studieledare för ett av församlingen anordnat möte. Endast om hennes man är närvarande behöver hon ha huvudet betäckt, när hon beder, ty hans närvaro gör att den andra principen, den om att kvinnan måste visa att hon underordnar sig sitt familjehuvud, kommer i betraktande. Om mannen är i sanningen, bör ju han bedja, och om detta sker, då kan systern, hans hustru, leda mötet utan att ha huvudet betäckt.

När det gäller bön vid måltider, bör mannen i huset bedja. Om han av något skäl inte önskar göra detta och uppmanar sin hustru att göra det, bör hon betäcka sitt huvud för att visa att hon erkänner den teokratiska principen om mannens ledarställning i familjeförhållandet. Om hennes man inte är tillstädes kan hon bedja med obetäckt huvud, alldeles som hon gör när hon beder för egen del, i det privata. Om den systern, som beder vid måltiden, är ogift och inte har någon man som sitt huvud, behöver hon inte bära någonting på huvudet, vare sig hon befinner sig i sitt eget hem eller i en väns hem eller i ett missionärshem. Om det finns någon broder närvarande bör han naturligtvis bedja, var det än är i de nämnda situationerna.

Problemet upplöser sig alltså i följande: Är det fråga om ett möte för församlingen, där systern leder eller beder? I så fall bör hon ha huvudet betäckt. Om det inte är något möte för församlingen blir frågan: står hon i äktenskapligt förhållande, så att hon måste visa att hon erkänner männen som sitt huvud, om han är närvarande? Om det är så, då bör hon ha sitt huvud betäckt. Hon behöver inte visa detta tecken på undergivenhet gentemot en annan kvinnas man. Inte heller behöver en ogift syster eller en änka visa detta tecken på undergivenhet gentemot en annan kvinnas man. Sådana ogifta systrar har inte någon man som sitt huvud, som en gift kvinna har. Det enda tillfälle, då en ogift syster behöver tänka på huvudbeklädnad, är när hon står i sådan situation i förhållande till gruppen, att detta kräves.

Vi har svarat på detta rätt utförligt, därför att frågan ofta kommer upp i Förenta staterna. Det är inte någon fråga alls i många länder, där kvinnorna har för sed att gå med huvudet betäckt eller rentav med en slöja. I betraktande av allt vad som har yttrats i ämnet föreslår vi, att varje syster hädanefter själv avgör, när en huvudbeklädnad erfordras, och gör vad hon i sitt samvete anser vara rätt i sådana situationer som inte direkt berörts här, men som kan avgöras med ledning av de principer som vi här har framställt. Om hon är i tvivel och känner sig oviss beträffande en viss situation, bör hon bära huvudet betäckt för att vara på säkra sidan och ha samvetet rent.

När vi nu känner till de principer det rör sig om, så låt oss visa kristlig mognad och tillämpa dessa för egen del, efter samvetets krav, och inte behöva fråga någon annan om varje tänkbar situation. Sällskapet skulle snart få en samling regler och föreskrifter, lika omfångsrik som Talmud, om vi skulle försöka föreskriva bestämda regler för alla skiftande fall. Hos den fallna människan, som står under Satans inflytande, råder alltid den tendensen att sätta bestämda regler i principernas ställe. Det är så mycket lättare att rätta sitt uppförande efter en regel än att låta en princip påverka hela ens liv. Mose förordnade om regler; Kristus gjorde sina lärjungar delaktiga av principer. Regler är för barn, principer för män och kvinnor som hunnit till mogenhet i sin kristliga tillväxt. Visa nu mogenhet i att tillämpa de principer som uppdragits här beträffande huvudbeklädnad, i det ni gör edra beslut enligt samvetets röst, och då kommer ni inte att med rätta bli kritiserade av andra.