Nitälskan för missionsarbete — ett kännetecken på sanna kristna

”DE HADE ingen ledig stund ens att äta ett mål mat.” Dessa ord sammanfattar det liv som Jesus Kristus levde och den nitälskan han visade då han fullgjorde det förordnande som missionär som han fått från sin himmelske Fader. (Mark. 6:31) Han arbetade av hela sin själ ända därhän att han kunde säga: ”Min mat är att jag skall göra hans vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” (Joh. 4:34) Från den ena ändan av landet till den andra gick Jesus och predikade de ”goda nyheterna”. (Luk. 8:1) Vilket exempel på nitälskan för missionsarbete!

För att påskynda detta arbete utvalde Jesus under bön 12 lärjungar och sände ut dem år 31 v.t. Han gav dem anvisningar och sade: ”Gå inte bort till nationernas väg ... utan gå i stället ständigt till de förlorade fåren av Israels hus. Medan ni går, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 10:5—7) Vid denna tid gav han inte bara fullständiga upplysningar om hur arbetet skulle utföras, utan begränsade också deras predikoområde. På dessa distrikt arbetade de och deras Herre nitiskt ända fram till år 33 v.t.

Med tanke på denna begränsning i fråga om distrikt kunde några av Jesu lärjungar ha blivit förbryllade över vad han sade alldeles före sin död. Jesus gav dem ett ”tecken” som skulle utmärka slutet på ”tingens ordning” och förutsade att de ”goda nyheterna” då skulle bli predikade på hela den bebodda jorden till ett ”vittnesbörd för alla nationerna” innan slutet skulle komma. Senare betonade den uppståndne Jesus för sina lärjungar att de skulle göra ”lärjungar av människor av alla nationerna”. Alldeles innan han for upp till himmelen sade han slutligen till sina lärjungar: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” — Matt. 24:3, 14; 28:19; Apg. 1:8.

Vid pingsten år 33 v.t. kom det utlovade utgjutandet av den heliga anden, och Petrus blev bemyndigad att använda den första av ”himmelrikets nycklar”. Som ett resultat av detta blev omkring 3.000 judar och proselyter kristna. (Matt. 16:18, 19; Apg. 2:1—4, 14—41) Under de efterföljande tre och ett halvt åren använde Petrus ytterligare två ”nycklar”, så att missionsarbetet verkligen nådde ut till människor av alla nationer. (Apg. 8:14—17; 10:23—48) Hur sant var det inte att den heliga anden hade gett dem ”kraft”, så att samma missionärsanda som Jesus visat återigen blev mycket uppenbar! Skildringen av dessa första kristnas missionsarbete, som vi finner i bibelboken Apostlagärningarna, ger ett klart och tydligt bevis för en oerhört stor nitälskan. Aposteln Paulus måste ha känt glädje när han kunde säga omkring år 61 v.t. att de ”goda nyheterna” hade ”predikats i hela skapelsen under himmelen”! — Kol. 1:23.

NITÄLSKAN FÖR MISSIONSARBETE ÅTERUPPLIVAD I MODERN TID

Men i och med det förutsagda avfallet och den därmed förbundna förlusten av Guds ande försvann nitälskan för missionsarbete nästan helt och hållet under en period av mer än 1.700 år. I stället tillgrep kristenheten krigets svärd, kolonialism och andra obibliska metoder för att få ”omvända”. Hade Kristi och hans sanna lärjungars nitälskan för missionsarbete försvunnit för alltid? Nej, det kunde inte vara så, för Jesus själv hade förutsagt att Rikets goda nyheter skulle predikas på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer under hans närvaro, vilken började år 1914.

På 1870-talet visade det sig tydligt att Guds heliga ande var med Charles T. Russell och ärliga bibelforskare som var förenade med honom. Sann nitälskan för missionsarbete blev återigen uppenbar. Snart började ecclesias (församlingar) av bibelforskare växa upp överallt på den nordamerikanska kontinenten. Sällskapet Vakttornets första avdelningskontor utanför Förenta staterna upprättades i London i England år 1900. Russell gjorde predikoresor till Europa, och på den andra av dessa resor, år 1903, blev ett avdelningskontor för Sällskapet upprättat i Tyskland. Följande år blev ett annat avdelningskontor upprättat, denna gång i Australien, där missionsarbetet hade börjat under föregående år. År 1911 och 1912 gjorde Russell och andra tillsammans med honom en jordenruntresa och predikade i Singapore och i sådana länder som Filippinerna, Kina och Japan. Den nitälskan för missionsarbete som Jesus gav exempel på blev åter mycket tydligt framträdande. Men alldeles som det var i Jesu fall uppväckte deras nitälskan i fråga om att vittna öppet motstånd från Satan. Missionsarbetet var därför inte utan problem och svårigheter.

År 1915 uttryckte broder Russell den uppfattningen att det ännu var mycket missionsarbete att utföra. Men år 1916 fullbordade han sitt jordiska lopp. Skulle denna lilla grupp av förföljda kristna fortsätta att visa nitälskan för missionsarbete? Ja, detta gjorde de verkligen. J. F. Rutherford, Sällskapets andre president, uppmuntrade kraftigt alla dessa kristna (i dag kända som Jehovas vittnen) att nitiskt ta del i missionsverksamheten. De som kunde flytta till främmande länder inbjöds att göra så, och på så sätt kom små grupper att resa till Afrika, Indien, Burma, Thailand och Kina och till många öar i havet. När andra världskriget bröt ut utfördes åtminstone en begränsad mängd missionsarbete i mer än 60 länder. Några av dem som då reste till dessa långt avlägsna platser tjänar fortfarande där efter 40 eller 50 år!

EN NY ANORDNING BEFRÄMJAR MISSIONSARBETET I FRÄMMANDE LÄNDER

Andra världskriget begränsade i hög grad missionsarbetet som utfördes i många av dessa länder. Skulle detta krig leda till Harmageddon? (Upp. 16:14, 16, 1917) Höll missionsarbetet som påbörjats av Jesus på att bli slutfört? Dessa frågor besvarades genom den klarare förståelsen av Uppenbarelseboken 17:8, vilken framfördes i det offentliga föredraget ”Blir freden varaktig?” vid Jehovas vittnens konvent år 1942. I detta tal fick vittnena reda på att det skulle bli en efterkrigsperiod av fred. Med tanke på detta planerade N. H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president, tillsammans med de övriga av Sällskapet Vakttornets styrelseledamöter att dra fördel av den fredsperiod som de nu förväntade.

En skola särskilt avsedd för att utbilda kristna för missionärstjänst i främmande länder planerades, och dessutom igångsattes en utvidgad församlingsutbildning för lokalt missionsarbete. Den 1 februari 1943 började den första klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead sin studiekurs. Vilken tro detta representerade! Det fanns praktiskt taget inga länder till vilka dessa missionärer kunde sändas. Men de blev utbildade med den tillförsikten att det skulle bli en fredsperiod som skulle kunna utnyttjas.

Så småningom kunde de flesta av missionärerna från de första klasserna av Gileadskolan komma in i länder i Central- och Sydamerika och till öar i Karibiska havet, där de använde sin utbildning till att hjälpa andra. På den tiden fanns det många problem att övervinna. Dessa nya missionärer hade svårighet att finna bostad, svårigheter med språket, med seder och bruk och med mat samt mötte ofta motstånd från präster och vidskepliga trosuppfattningar förutom alla andra svårigheter som de måste ta itu med. I de flesta av dessa länder fanns det bara en eller två personer som var intresserade eller verksamma i det kristna predikoarbetet då missionärerna kom dit. Men trots alla dessa hinder tjänar fortfarande många av dessa första missionärer i dessa länder. Vilken glädje känner de inte över att det nu finns mer än 380.000 vittnen som tjänar tillsammans med dem i Central- och Sydamerika och på öarna i Karibiska havet!

Hur förberedde Gileadskolan dessa missionärer? En missionär som har tjänat mer än 24 år i Österlandet ger följande kommentar: ”Eftersom vårt viktigaste hjälpmedel på missionsfältet skulle vara bibeln, var studiet av bibeln bok för bok och ofta vers för vers tillsammans med kurser i historia, geografi och livsstilen på bibelns tid den viktigaste delen av min utbildning. Vi hade dessutom övningar för att skärpa vår förmåga att samtala med människor och att undervisa dem. Vi fick hjälp att förstå hur vi skulle kunna anpassa oss för att finna glädje i livet i en ny omgivning. En annan sak som hjälpte mig mycket var att jag på Gilead i fem månader bodde tillsammans med en stor ’familj’ från alla slags bakgrunder. Detta hjälpte mig att anpassa mig till att leva med en ’missionärsfamilj’ som inbegriper medlemmar från olika miljöer.” Allteftersom åren har gått har Gileads lärokurs moderniserats för att den skall vara ännu mer praktisk och effektiv i att hjälpa nya missionärer att förbereda sig för sina förordnanden i främmande länder.

Vilka är då kvalificerade att få en sådan specialutbildning? I stort sett är fordringarna för dem som ansöker att de måste vara mellan 21 och 40 år gamla och att de inte har någon som är beroende av dem eller har andra förpliktelser som skulle kunna hindra dem från att tjäna någon annanstans i världen. De kan vara ogifta eller ha varit gifta åtminstone två år och måste ha god hälsa. Det måste ha gått åtminstone tre år sedan deras dop, och de måste vara i heltidstjänst och ha tjänat åtminstone två år utan avbrott som heltidsförkunnare av Riket. De som ansöker måste också ha den verkliga missionärsandan — inte motiveras av en äventyrsanda utan i stället ha en önskan att utföra det arbete de förordnats till. Detta fordrar att de motiveras av djup kärlek till Jehova Gud och sina medmänniskor i sitt framtida förordnande. Om detta slag av kärlek motiverar dem, kan de verkligen känna sig tillfredsställda på sitt tilldelade missionärsdistrikt, även om saker och ting inte är så bekväma och komfortabla som de har varit vana vid förut. — Luk. 10:27.

HAR DU VERKLIG NITÄLSKAN FÖR MISSIONSARBETE?

Det är uppenbart att bara jämförelsevis få Jehovas vittnen kan tjäna som missionärer i andra länder. Men alla överlämnade tjänare åt Jehova Gud bör ha samma nitälskan som en missionär. Det måste dock erkännas att det kräver uthållighet att bevara denna nitälskan, eftersom det finns så många ting som distraherar.

Ibland ger unga vittnen som går i gymnasiet uttryck åt en önskan att göra heltidstjänsten som missionär till sitt mål antingen hemma eller i ett annat land. Men när tiden kommer då de skulle kunna vara kvalificerade för att utföra sådan speciell tjänst har deras ursprungliga nitälskan försvunnit. Vad har inträffat? Har de tillåtit världens ande att föra in dem på ett annat spår? Världens ande är självsvåldig; den strävar efter nöjen och föraktar hårt arbete och ansvar. Denna ande har påverkat somliga i så hög grad att de inte finner tillfredsställelse enbart i ett väl utfört arbete. För många i världen måste en karriär vara ”rolig”, ”spännande” eller ”glamorös”, annars tilltalas de inte av den. Unga kristna män och kvinnor måste därför fråga sig själva: Har ett visst mått av denna kärlek till det lättare och slappare livet påverkat mig? Har världens ande — eller någonting annat — försvagat min nitälskan för missionsarbetet?

Vilken ålder du än befinner dig i och även om du inte kan ta del i missionsverksamheten hela din tid antingen hemma eller i ett annat land, skulle det vara nyttigt att du granskade dig själv för att utrannsaka om du har en verklig nitälskan för missionsarbete eller inte. Om du känner det som om du av någon anledning brister i nitälskan för missionsarbete, vad kan du då göra åt det?

Genom att undersöka Apostlagärningarna, kapitel fyra, kanske du kommer att få hjälp till att precisera områden som behöver särskild uppmärksamhet, så att du mera helt och fullt kan efterlikna de första kristnas nitälskan för missionsarbete. Lägg märke till att enligt vers 13 kände motståndarna igen apostlarna som sådana som ”brukade vara med Jesus”. De många olika strävandena efter saker och ting i detta livet har kanske gjort att du blivit begränsad i att ”vara med Jesus” genom bibelstudier, varigenom du har förlorat en del av din ursprungliga nitälskan.

Vers 23 visar att även efter det att apostlarna ställts inför en prövning träffade de så snart som möjligt samman med sina medtroende för att få andlig uppmuntran och för att bygga upp varandras nitälskan. I motsats härtill kommer den som låter avkoppling och andra verksamheter, som i sig själva inte är felaktiga, hindra honom från att regelbundet komma tillsammans med medkristna så småningom att förlora den sanna nitälskan för missionsarbetet. Den fina bön som finns nedtecknad i verserna 24—30 ger ytterligare vägledning till dem som försöker öka sin nitälskan. Lägg märke till hur Jesu lärjungar bad om dristighet att tala. Söker du Guds andes kraft lika ivrigt som dessa troende som bad denna bön för att få hjälp att öka din nitälskan? I så fall kan du förvänta resultat som liknar det som finns nedtecknat i vers 31. Jehova besvarade deras bön, och de blev uppfyllda av helig ande och ”talade Guds ord med dristighet”.

Jesus sade att de ”goda nyheterna” skulle bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd. Genom att utföra detta privilegierade arbete visar somliga kristna nitälskan för missionsarbete på sitt hemmadistrikt eller i tjänsten på fältet i andra länder. De talar entusiastiskt ”Guds ord med dristighet”.

Genom Jehovas oförtjänta omtanke kan nu Rikets budskap ljuda i mer än 200 länder, i jämförelse med 54 då Gileadskolan upprättades. Hurdant är livet som missionär? Hur tillgodoses deras materiella behov? Var bor de? Hur tar de itu med språkproblemen? Om du överväger att tjäna som missionär i ett annat land, kommer den följande framställningen att vara av särskilt intresse och uppmuntrande.