Frågor från läsekretsen
● Kommer de som blir uppväckta till liv på jorden fortfarande att vara ofullkomliga och behäftade med den adamitiska synden, med tanke på att det i Romarna 6:7 (NW) heter att en person ”som har dött har blivit frikänd från sin synd”? — USA.
Romarna 6:7 lyder: ”Ty den som har dött har blivit frikänd från sin synd.” (NW) En begrundan av sammanhanget visar att det ämne aposteln Paulus dryftade var med anden smorda kristna som var vid liv vid den tiden. Medan de fortfarande levde hade de blivit döpta till Kristus Jesus och fått den välgrundade framtidsutsikten att få äga himmelskt liv. För att bli smorda med helig ande och bli godtagna som andliga söner till Gud måste de dö i förhållande till sitt tidigare levnadslopp som ofullkomliga människor, och de måste få sina synder förlåtna av Gud och få mänsklig fullkomlighet sig tillgodoräknad.
Men när Paulus gav denna förklaring med avseende på smorda kristna, utnyttjade han en naturlig och aktuell illustration. I den vidsträckta tillämpningen av den kan det med rätta sägas att den som har dött har blivit frikänd från synd.
Döden, inte dödsprocessen i sig själv, är den fullständiga lönen för synd. I bibeln heter det: ”Den lön, som synden giver, är döden.” (Rom. 6:23) Detta betyder att när en person har dött, så har han inte längre sitt syndaregister emot sig. Och om det inte vore för Jesu Kristi offer och Guds uppsåt att uppväcka honom, skulle han aldrig mera leva. Likväl skulle han förbli frikänd från synd, eftersom Gud inte gång på gång skulle pröva hans fall på nytt och sedan döma honom till andra slag av straff för hans synd.
Detta kan jämföras med situationen för en man som avtjänar fängelsestraff för någon brottslig handling. Sedan han suttit av sitt fängelsestraff, blir han inte om och om igen rannsakad på nytt och bestraffad för samma brott.
I fråga om den som blivit uppväckt från de döda till jordiskt liv, så har han inte längre emot sig det syndaregister för vilket han dömdes till döden. I likhet med en som blivit frigiven ur fängelse har han möjlighet att rätta sig efter lagen. Likväl är den uppväckte fortfarande samma människa. Hans död har inte åstadkommit någon förändring i honom när det gäller personlighet och syndiga benägenheter. Genom uppståndelsen har han inte blivit en fullkomlig människa, fri från alla verkningar av den synd och ofullkomlighet han ärvt från Adam. Han har inte blivit förklarad rättfärdig på grund av att han dött. Alldeles som det förhåller sig med en före detta fånge, måste han göra ihärdiga ansträngningar för att inte duka under för sina köttsliga svagheter. Han måste så att säga börja på nytt där han lämnade livet och helt och fullt utnyttja Guds anordningar för evigt liv på jorden.
Somliga människor kommer, på grund av det liv de levde före sin död, att ha en starkare benägenhet för orätta handlingar än andra. I bibeln heter det ju: ”De döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.” (Apg. 24:15) De som var orättfärdiga vid sin död kommer således att vara orättfärdiga vid sin uppståndelse till jordiskt liv.
Döden gör således att man blir frikänd från ett syndaregister, men den åstadkommer inte någon förändring av en som person. De som blir uppväckta till liv på jorden är samma personer, avkomlingar av syndaren Adam. De är ofullkomliga människor, alldeles som de som blev uppväckta av Elia, Elisa, Jesus Kristus, Petrus och Paulus för många hundra år sedan. När människor i forntiden dog och blev uppväckta, förvandlades de inte därigenom till fullkomliga människor som kunde leva för evigt. På samma sätt är det med dem som blir uppväckta på jorden i den nya ordningen — det är bara genom att de utnyttjar Jesu offers syndaförsonande föranstaltningar som de blir skyddade mot döden.
I Uppenbarelseboken framställs Guds föranstaltning för liv, i vilken den syndaförsonande anordningen ingår, symboliskt som en ström eller flod med livets vatten. (Upp. 22:1, 2) Det är alltså genom att dricka ur denna flod som de uppväckta undan för undan blir befriade från alla syndiga böjelser och blir fullkomliga människor.
Det är inte förrän de är fullkomliga människor som de i Jehova Guds ögon blir levande i hel och full bemärkelse. Det är uppenbarligen av detta skäl som det i bibeln heter att de som blir uppväckta till liv på jorden inte blir levande förrän vid slutet av de tusen åren av Kristi rikes styre, det styre under vilket gagnet av hans försoningsoffer skall tillämpas på mänskligheten. — Upp. 20:5.
● I Psalm 5:5 heter det om Jehova: ”Den som är ond får icke bo hos dig.” Varför tillät då Jehova att Satan stannade kvar i himmelen i millenier och till och med vid några tillfällen trädde fram inför Honom? — USA.
Sammanhanget visar att Satan inte ”bodde” hos Jehova Gud i den betydelse som psalmisten David lägger i ordet. I den femte psalmen gav David uttryck åt tillit till Jehovas villighet att lyssna till hans bön. Därpå framlägger David sitt skäl till detta, i det han framhåller Guds rättfärdighet och säger: ”Ty du är icke en Gud, som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig.” (Ps. 5:4, 5) Att ”bo” hos Gud på detta sätt betyder att vara en godkänd gäst i hans hus eller heliga tempel. (Jämför Psalm 15:1—5.) Detta framgår tydligt av det David därpå säger. I det han ställer sin egen situation i kontrast till deras som gör det som är ont och som inte tillåts ”bo” hos Jehova, säger han: ”Men jag får gå in i ditt hus genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel.” — Ps. 5:8.
Satan, djävulen, tilläts stanna kvar i himmelen under flera millenier, och vid vissa tillfällen (uppenbarligen av någon särskild orsak) tilläts han vara närvarande vid en sammankomst med Guds söner. (Job 1:6, 7; 2:1) Men det var bara på grund av att en moralisk stridsfråga behövde avgöras som Jehova Gud tolererade Satans närvaro i himlarna. Enligt vad som framgår av Jobs bok påstod Satan att alla förnuftsbegåvade skapelser i grunden var själviska och skulle visa sig vara trolösa och illojala mot Gud, om lydnaden mot honom inte längre föreföll vara ett handlingssätt som medförde materiell eller personlig vinning. (Job 2:4, 5) För att denna universellt betydelsefulla stridsfråga skulle bli avgjord tillät Jehova Gud att Satan fick försöka bevisa sitt påstående. Detta gjorde det möjligt för Satan att använda sitt inflytande för att försöka förmå andra änglasöner att hävda sitt oberoende och därigenom sätta dem på prov beträffande deras lojalitet mot Gud.
Många änglar blev verkligen illojala. Men alla sådana trolösa änglar förlorade sina ställningar av förtroende och ansvar, även om de fortfarande hade tillträde till himmelen. De blev degraderade, hölls bildligt talat inspärrade och berövades ytterligare upplysning från Gud. Denna situation omtalas symboliskt i Judas, vers 6: ”De änglar, som icke behöllo sin furstehöghet, utan övergåvo sin boning [tillbörliga boningsort, NW], hava av honom med eviga bojor blivit förvarade i mörker till den stora dagens dom.”
Således blev dessa trolösa änglar utdrivna ur Guds familj av lojala andevarelser. Varken de eller deras härskare, Satan, fick fortsatta att bo hos Jehova Gud på det sätt som de hade fått göra som hans lydiga söner. Fastän de hade tillträde till det himmelska området, var de nu utstötta.