Vad säger Bibeln?
Är religiös ”extas” ett tecken på Guds ande i våra dagar?
”LJUDEN kom bara ut, som om jag hela mitt liv hade vetat hur man gjorde”, förklarade en kvinna som nyligen började tala i ”tungor”. Hon tillade: ”Det var så naturligt och vackert. Jag kände stor frid, inre frid och närhet till Gud. Och jag grät. Man kunde inte låta bli att gråta, det var så vackert.”
Denna kvinna är en av hundratusentals ”karismatiker”, som hävdar att Guds ande har utrustat dem med ”gåvor” (grekiska: charisʹmata), till exempel att bota sjuka, profetera och tala okända tungomål. (Jämför 1 Korintierna 12:4, 9, 10.) Sådana tilldragelser åtföljs ofta av känslor av religiös ”extas”, som i The Encyclopædia Britannica (1974 års upplaga) definieras som ”att uppleva en inre syn av Gud eller av ens förhållande till eller förening med det gudomliga”.
De kraftiga känslor som åtföljer en sådan upplevelse har fått många att tro att de har fått del av Guds heliga ande. Är religiös extas verkligen ett tecken på Guds ande i våra dagar?
Människans hela historia igenom har oräkneliga personer som varit anslutna till alla slags religioner vittnat om att de haft extatiska upplevelser av övernaturligt slag. Sådana upplevelser var till exempel vanliga i de forntida hedniska ”mysteriereligionerna” och betraktades som tecken på ”återfödelse” i mystisk mening. Men även om dessa upplevelser kan ha varit angenäma, så kom de inte från Gud. Bibeln säger nämligen om sådana religiösa sedvänjor: ”Vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud.” — 1 Kor. 10:20.
Jobs bok i bibeln innehåller ett tal av temaniten Elifas, i vilket han beskriver följande övernaturliga upplevelse av religiös natur: ”En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp. Och något trädde inför mina ögon, en skepnad, vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst.” (Job 4:15, 16) Denna upplevelse, som framkallades av en ande, hade emellertid inte sitt ursprung hos Gud, vilket framgår av det förhållandet att Gud förebrådde Elifas att han inte hade talat om honom, ”vad rätt är”. — Job 42:7.
Hur förhåller det sig i våra dagar? Kan det vara så att upplevelser av religiös extas, som somliga anser vara ”framkallade av den heliga anden”, i själva verket inte kommer från Gud? Det tycks vara så, eftersom sådana angenäma känslor kan åtfölja sedvänjor som Gud ser med ogillande på. I sin bok Patterns of Prophecy säger till exempel författaren Alan Vaughan om hur han trädde in i ett ”parapsykiskt tillstånd”: ”Ett slags känsla av kärlek följer ofta med detta, och en inre känsla av välbefinnande väller upp och framkallar vad jag skulle kunna kalla en karismatisk känsla.” Men bibeln betraktar inte ”parapsykiska” förmågor som tecken på Guds ande, utan förbinder i stället sådana ockulta företeelser som klärvoajans och förutvetande med påverkan från demoner eller ”ondskans andemakter”. — Apg. 16:16; 5 Mos. 18:10—12; Ef. 6:12.
Upplevelser av religiös extas eller andra extraordinära förmågor är uppenbarligen inte i sig själva tecken på Guds ande. De kan faktiskt ha demoniskt ursprung. Hur kan man då veta om man verkligen har Guds heliga ande?
Tecknen på detta visar sig i första hand i hur man lever och uppför sig varje dag. Som aposteln Paulus uttryckte saken: ”Ni är emellertid inte i samklang med köttet utan med anden, om Guds ande verkligen bor i er.” (Rom. 8:9, NW) Guds ande blir drivkraften till ett gott kristet uppförande i motsats till det syndfulla ”köttets” dragning i negativ riktning. Theological Dictionary of the New Testament jämför denna tanke med Paulus’ omnämnande i Romarna 7:20 av ”synden, som bor i mig”.
”Att synden bor i människan betecknar dess makt över henne. ... [Den] är ingen tillfällig gäst, utan blir genom sin ständiga närvaro herre i huset. ... Paulus kan emellertid tala på precis samma sätt om Andens herravälde. ... Detta ’boende’ är något mera än extatisk hänryckning.”
Hur kan man underordna sig Guds andes ”herravälde” i sitt liv? Sannerligen inte genom att utveckla en ”transcendental känsla” genom att medvetet ignorera ”sinnesorganens budskap”, som en bok om ”mystik” uppmuntrar till. Bibeln ger rådet: ”Sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning, och bli i stället förvandlade genom att göra om ert sinne, för att ni må kunna för er själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” (Rom. 12:2, NW) Vi läser likaså i Kolosserna 3:9—11 (NW): ”Avkläd er den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd er den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.”
För att få del av Guds ande måste man alltså först och främst ”göra om sitt sinne” genom ”exakt kunskap” om vad som är välbehagligt för Gud. Detta betyder att man noggrant måste studera bibeln. Sedan måste man bli en ”ordets görare” genom att rätta sitt liv efter de gudaktiga principer man har fått lära sig. — Jak. 1:22—25.
Men gjordes inte Guds ande över det första århundradets kristna uppenbar genom underverk, som de fick makt att utföra? Gud förlänade de kristna på den tiden särskilda förmågor. Men dessa tjänade ett särskilt syfte. På detta sätt bar Gud vittnesbörd ”genom tecken och under och allahanda kraftgärningar” om att det ”folk, som kunde kallas efter hans namn” på jorden, inte längre var den judiska församlingen, utan den kristna församlingen. (Hebr. 2:4; Apg. 15:14) Så snart detta hade blivit ordentligt fastslaget, rådde det inte längre något behov av sådana mirakulösa förmågor. De var ett kännetecken på den kristna församlingen endast i dess begynnelse och skulle sedan ”försvinna”. (1 Kor. 13:8) Jesus sade därför att hans sanna efterföljare inte skulle identifieras genom känslor av extas eller genom att de utförde underverk, utan genom att de hade kärlek till varandra. — 1 Kor. 12:29, 30; 13:2; Joh. 13:35.
Guds ande med dess främsta frukt, ”kärlek”, skulle i sanning verka för endräkten bland Jesu Kristi sanna efterföljare. (Gal. 5:22; Ef. 4:3—6; 1 Joh. 3:23, 24; 4:12, 13) Men personer som betraktar religiös extas eller andra ”upplevelser” som tecken på Guds ande har ofta vållat ytterligare splittring i en redan starkt splittrad kristenhet. Den evangeliske prästmannen Donald G. Miller skriver om detta i sin bok The Authority of the Bible (Bibelns auktoritet):
”Pingströrelsen säger sig vara grundad på upplevelsen. Nutida tungomålstalande rörelser och rörelser som sysslar med helbrägdagörelse hävdar sig genom sina upplevelser. Christian Science är grundad på upplevelsen. Var skall det hela sluta? Om enskilda upplevelser är den slutgiltiga auktoriteten, ... kommer varje människa till slut att bara göra det som är rätt i hennes egna ögon. ... Till och med när upplevelsen framkallar samtycke från gruppen som helhet, har den en tendens att till slut sönderdela gruppen i talrika utbrytargrupper, vilka var och en kräver självbestämmande på grundval av upplevelsens särdrag.”
Religiös extas eller mirakulösa ”gåvor” är inte tecken på Guds ande i våra dagar. Sådana upplevelser kan till och med vara förbundna med sedvänjor som bibeln fördömer. Alla som vill bli påverkade av Guds ande måste ”göra om sitt sinne” genom exakt kunskap i Guds ord och låta sina gärningar återspegla den kristna ”nya personligheten”. — Rom. 12:2; Kol. 3:9, 10; NW.