brev till paret framhöll: ”Det tycks ha framkommit från intervjuer och rapporter att ni båda då ni var barn hade få, om ens några, negativa erfarenheter, och ni tycks också ha ett gott äktenskapligt förhållande utan bråk och gräl.” Det besvikna paret sade enligt uppgift: ”Det är otroligt att någon kan säga att vi inte är lämpliga, därför att vi inte bråkar eller grälar.”

Måste verkligen barn utsättas för ”bråk och gräl” för att tillförsäkras ett balanserat liv? Bibelns visa råd att ”vänja den unge vid den väg han bör vandra” inbegriper sannerligen inte uppvisningar av kiv och käbbel i hemmet. Det finns helt visst tillräckligt med sådana ”negativa erfarenheter” utanför hemmet. De uppfattningar som några av dem har vilka menar sig veta hur den här världen skall byggas upp påminner oss om Jesajas varning till det forntida Israel: ”Ve dem som kalla det onda gott och det goda ont.” — Ords. 22:6; Jes. 5:20.

Frågor från läsekretsen

● Vilken innebörd lägger Vakttornets publikationer i ordet ”kristenheten”?

Oftast används ordet ”kristenheten” i Sällskapets publikationer i den mera begränsade innebörd som anges som första betydelse för motsvarande engelska ord i Websters engelska ordbok: ”kristendomen”; dvs. det som föreges vara kristendom, i kontrast till bibelns sanna kristendom. Detta gäller i första hand den religiösa sidan. Men ordet används ibland i våra publikationer i dess mera omfattande andra innebörd: ”den del av världen där kristendomen är förhärskande”.

Det framgår av sammanhanget om det som avses är den mera inskränkta religiösa innebörden i ordet eller den utvidgade, territoriella innebörden. Om det till exempel talas om kristenheten som en del av den falska religionens världsvälde (”det stora Babylon”) och om att detta den falska religionens världsvälde är det första som skall förintas i den ”stora vedermödan”, är det uppenbart för läsaren att ordets mera begränsade innebörd avses. Så måste det förhålla sig eftersom de politiska och kommersiella delarna av kristenhetens värld inte kommer att gå under på samma gång som den religiösa delen. — Upp., kap. 17; Matt. 24:21.

● Romarna 8:30 talar om att kristna blir ”förhärligade”. När sker detta, och vilket samband har detta förhärligande med att de blir ”kallade” och ”förklarade... rättfärdiga”?

I Romarna, kapitel 8, uttalade sig aposteln Paulus om hur Gud handlade med de med anden smorda kristna. Gud förverkligade sitt uppsåt genom att ära eller förhärliga dem genom att ge dem kunskap om hans sanningar, som inbegrep hans uppsåt att göra dem till ”Kristi medarvingar” i himmelen. (Rom. 8:14—17) Paulus skrev bland annat om detta:

”Dem som han [Gud] gav sitt första erkännande förutbestämde han också till att likformas med hans Sons bild, för att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. Vidare: dem som han förutbestämde, dem kallade han också; och dem som han kallade, dem förklarade han också vara rättfärdiga. Slutligen [eller: Och]: dem som han förklarade rättfärdiga, dem förhärligade han också.” — Rom. 8:29, 30.

Somliga har undrat över ordningsföljden: kallade, förklarade rättfärdiga, förhärligade. Detta skulle kunna betraktas som en rad steg som kulminerar i att de smorda kristna får härligt andligt liv i himmelen. Men lägg märke till i vilket tempus Paulus uttrycker det: ”Dem som han förklarade rättfärdiga, dem förhärligade han också.” Han tycks tala om någonting som redan hade skett, vilket han inte skulle ha gjort om han hade hänsyftat på ett förhärligande av kristna genom att de blir uppväckta till himmelskt liv i framtiden.

Även om det är ett förhärligande att Gud uppväcker någon till att bli en härskare i andevärlden, skulle individer kunna bli ”förhärligade” på många andra sätt. (Se Romarna 8:17; Johannes 7:39.) Jesus blev ”förhärligad” på jorden genom sina underverk. (Joh. 11:4) Kristus talade om en ödmjuk man som blev ärad eller förhärligad genom att få främsta platsen vid en bröllopsfest. (Luk. 14:10) Mose erhöll ”härlighet” såsom Guds språkrör i samband med lagförbundet. (2 Kor. 3:7) Bibeln talar även om hur en kvinna får ”ära” eller blir förhärligad genom sitt långa hår. (1 Kor. 11:15) I alla dessa exempel använder grekiskan böjningsformer av samma grundord som används för att återge ”förhärligad” i Romarna 8:30. — Luk. 12:27; Rom. 2:10; 1 Tess. 2:6.

Det är intressant att så långt tillbaka som år 1904 framhöll ”Den nya skapelsen” (sjätte delen av Studier i Skriften) angående Romarna 8:28—30:

”Detta skriftställe blir vanligen missförstått, emedan det mestadels gör det intrycket på läsarna, att aposteln här på det vanliga sättet i ordningsföljd uppräknar den kristnes erfarenheter . ... Men här begynner aposteln i den motsatta änden . ... [Han] följer så tillbaka församlingens, den nya skapelsens, utveckling. Han visar, att inga andra komma att uppnå den utomordentligt höga ställningen såsom Guds förhärligade utvalda än de, vilka genom Guds nåd blivit kallade [godkända] till densamma och dessförinnan rättfärdiggjorda [eller förklarade rättfärdiga]. ... Och alla rättfärdiggjorda ha först, innan de rättfärdiggjordes, blivit hedrade [förhärligade, AV] ... i det Gud lät dem få kunskap om sig själv och sin käre Son.” — Sid. 215.

Att Paulus här behandlar saker och ting, som är förbundna med varandra, i omvänd ordning är inte något ovanligt. Han gjorde samma sak i Romarna 10:13—15.

I Romarna 8:28—30 förklarar Paulus att ”Gud låter alla sina gärningar samverka”. Detta är till nytta för dem som skall ha del i att förverkliga hans uppsåt. För så länge sedan som i Edens lustgård profeterade Jehova Gud om en kommande ”säd”. (1 Mos. 3:15) Jesus Kristus blev den förste och förnämste av denna ”säd” och av Abrahams säd. Men Gud utvalde också ett begränsat antal människor till att utgöra en andrahands-”säd”. (Gal. 3:16, 29) Från och med då i Edens lustgård gav Gud således sitt ”första erkännande” till dem som skulle utgöra denna ”säd”. Och han ”förutbestämde” att dessa utvalda människor skulle bli en kropp av Kristi bröder i himmelen och likformas med hans bild.

Sedan skildrar aposteln i stora drag i Romarna 8:30 vissa åtgärder som måste vidtas innan de blir förenade med Kristus i himmelen. Sådana människor måste ha blivit ”kallade” eller inbjudna till att bli en del av det himmelska riket. (Rom. 1:7; Fil. 3:14; 1 Tess. 2:12; Hebr. 3:1) Men hur kunde Gud kalla dem om de ännu var syndare, medlemmar av Adams ofullkomliga familj? Innan Gud kallar dem måste han förklara dem rättfärdiga i det att han förlåter dem deras synder på grundval av den tro de utövar på Kristus och hans offer. (Rom. 3:23—26; 4:25; 5:18) Och hur skulle de kunna få denna nödvändiga tro? Innan de kunde det måste de förvärva den kunskap om Jesus Kristus, vilken Paulus på ett annat ställe kallar ”de härliga goda nyheterna om den Smorde”. (2 Kor. 4:4; jämför 1 Timoteus 1:11.) Om dem som tar emot ”de härliga goda nyheterna” och som slår in på den väg som leder till himmelsk härlighet kan det helt visst sägas att de blir ”förhärligade” eller ärade genom att motta dem.