Förutvetande förenligt med fri vilja

”Jag vet, vad deras temperament kommer att leda till, redan nu, innan jag för dem in i det land som jag med ed lovade dem.” — 5 Mos. 31:21, AT.

1. Hur förnekar de presbyterianska lärorna människans fria vilja?

DE SOM tror på predestinationen förnekar inte att människorna har moralisk handlingsfrihet, men deras egna läror förnekar det i sanning. Innebär inte följande uttalanden ur deras publikation, att deras påstående om människorna såsom fria till att vilja det goda berövas all verklig mening? ”Genom sitt fall i synd har människan förlorat all förmåga att vilja något andligt gott, som hör samman med frälsning.” Men när Gud ingriper för att omvända en i annat fall hjälplös syndare, ”sätter han honom i stånd till att fritt vilja och göra det som är andligen gott”.a Gud lovar att ”åt alla dem som är bestämda till liv giva sin Helige Ande för att göra dem villiga och i stånd att tro”.b De som inte är bestämda eller förordnade på detta sätt har ingen fri vilja eller förmåga att tro. Likaså säger de, att Gud ”förnyar och med kraft inriktar [människornas] viljor” för att göra dem ”villiga och i stånd” att hörsamma hans kallelse.c Till och med sedan vandringen på den rätta vägen har börjat, ”beror de heligas framhärdande inte på deras egen fria vilja, utan på oföränderligheten i utkorelsebeslutet”,d Och var finner man individens fria vilja i deras påstående, att Gud ”styr alla sina skapelser, i det han bestämmer över dem och alla deras handlingar”?e Om det verkligen vore så, att Gud har ”oföränderligt bestämt vadhelst som sker” och, för att visa sin suveräna makt över några, verkligen har ”förordnat dem till vanära och vrede” och, för att visa sin nåd mot andra, verkligen har predestinerat dem till liv ”utan något förutseende av tro eller goda gärningar” — hur kan det då påstås, att intet ”våld göres på skapelsernas vilja”? Likväl är predestinationslärans logik just av denna halt. Inte att undra på att de avstår från att resonera i denna sak och talar om sin lära som ”detta predestinationens höga mysterium”!f

2. I vilket avseende är presbyterianerna ett eko av fariséerna?

2. Gud förutsättes från all evighet ha beslutat vadhelst som sker och ha fastställt alla människors och änglars öde till antingen evigt liv eller evig död, och det påstås, att han varken gör bruk av sitt förutvetande för att göra detta eller våldför sig på någon skapelses fria vilja, när han gör det.g För att det hela skall gå ihop, måste Jehova i så fall skapa varenda individ på ett sådant sätt att den automatiskt skulle göra precis vad han hade predestinerat den till att göra. Detta placerar predestinationens förespråkare i lärohänseende i samma båt som fariséerna, om vilka Josefos skrev: ”När de göra gällande att allt sker enligt ödets beslut, taga de likväl icke ifrån människorna friheten att handla såsom de anse lämpligt, eftersom deras uppfattning är att det har behagat Gud att skapa ett temperament, varav det som han vill blir utfört, dock så att människans vilja kan handla dygdigt eller lastbart.”h Av det föregående är det tydligt att predestinationens anhängare endast med läpparna hyllar den individuella fria viljan, medan de i sin läroframställning förnekar den i alla praktiska avseenden.

Hur Jehova formar oss

3. Vad påstår somliga, och hur stöder de sitt påstående?

3. Några kommer att påstå, att Jehova Gud verkligen danar människan på ett sådant sätt att han kan tvinga henne till ett visst uppförande, i det han gör våld på skapelsens vilje- eller valfrihet, och alltså får förhållandena att utveckla sig i enlighet med den gudomliga predestinationen av saker och ting. De anför det skriftställe som talar om Jehova som den store krukmakaren och människorna som hjälplöst ler, som formas så som han anser lämpligt. De pekar också på den tid då Gud förhärdade eller förstockade Faraos hjärta och denna förhärdelse förde Farao till förintelse i Röda havet. Kan dessa fall bringas till överensstämmelse med individens fria vilja? Ja, det kan de, och låt oss, för att lägga en grund för vederhäftiga svar, betrakta några punkter som har att göra med det mänskliga sinnets förvandling eller omdaning.

4. Hur nås hjärnan av budskap från de olika sinnena, och vad händer då?

4. Människorna vet en hel del om sinnet, men det finns mycket mera som de inte vet. Likväl kan en framställning, byggd dels på sådant som verkligen konstaterats, dels på teorier som uppställts, ge denna grundläggande uppfattning av sinnets funktion. När ljus tränger in i ögat, förvandlas det till elektricitet i det ögonblick då det träffar hjärnbarkens grå substans. När ljud tränger in i örat, träffar det den grå substansen som elektriska impulser. På liknande sätt kommer budskap till hjärnan från lukt-, smak- och känselsinnena och når hjärnbarken som elektriska strömmar. Innanför barken av grå substans ligger hjärnans vita substans, och genom denna sänder den grå substansen elektriska budskap för att åstadkomma förbindelse med andra celler eller cellgrupper i andra sektioner av den grå substansen. När den sektion som mottager synintrycken ser en fara, sänder den skyndsamt bud till rörelsesektionen att inleda nödvändig muskelaktion, vare sig det gäller strid eller flykt. I alla andra mentala processer kommunicerar så den grå substansen med sina olika delar och gör detta genom att åstadkomma strömkretsar genom den vita substansen.

5. Vad är det mer som kastar ljus över hjärnans verksamhet och underbara funktion?

5. Varje tanke, varje handling registreras i den vita substansen, den blir till en elektrisk bana eller ledning genom den. Om det är en gammal tanke eller ofta upprepad handling, så använder den den tidigare åstadkomna banan eller ledningen och stärker och fördjupar den ytterligare. Det är därför som upprepning nitar fast tankar i sinnet och upprepade handlingar blir vanemässiga. De infinner sig lätt därefter och är svåra att avlägsna. Nya tankar och nya handlingar kräver att nya banor eller förbindelser upprättas, och detta är svårare. Vid människobarnets födelse är dess hjärna i det närmaste som ett oskrivet blad, endast några få ”banor” finns där, såsom för instinkten att suga och för några få ytterligare elementära beteenden, som är nödvändiga för att barnet skall leva. Men inom kort är den inte längre detta nästan oskrivna blad. De olika sinnena låter sina budskap strömma in, och allteftersom åren går, hopar sig en väldig mängd ”strömförande” banor eller ledningar, fler, anser vetenskapsmännen, än alla sammankopplingar av telefonledningar, växelstationer och mottagningsapparater som existerar. En vetenskapsman har beräknat, att ”människohjärnan har tillräcklig lagringskapacitet för att komma ihåg femtio gånger så mycket vetande som innehållet i de sju millionerna bokband i Kongressbiblioteket [i Washington]”. Människan är i sanning ”övermåttan underbart danad”! (Ps. 139:14, 1878) Hur noga bör vi inte vara med att tillägna oss de rätta tankarna, utföra de rätta handlingarna, anlägga de tillbörliga banorna, så att vi inte får vårt sinnes ledningstrådar korsade och hoptrasslade i ett ont tänke- och handlingssätt!

6. Hur är människor och djur olika i dessa avseenden, och vad gör en människa till det hon är?

6. Om vi inte ägde en fri vilja, utan vår kurs i stället vore bestämd för oss, så skulle vi inte ha förmåga att forma våra sinnen i enlighet med våra önskningar, i enlighet med det stoff som vi väljer att låta hjärnan inhämta. Vi skulle i så fall bli mer lika skapelser med instinkt, lika lägre animala skapelser. Deras hjärnor är inte så lika oskrivna blad, som människornas är vid födelsen; de flesta av deras banor eller strömkretsar finns där redan, och de kan ytterligare få endast ett ringa antal. Beträffande dem kan det — snarare än när det gäller människorna — talas om predestination vid födelsen. De följer i första hand sin av Gud givna instinkt. Människan å andra sidan beslutar sig själv för hur hon skall handla. Och eftersom var och en gör det på ett sätt som är olikt de andras, är var och en en individ för sig, en särskild och tydligt urskiljbar personlighet. Det är en persons tankar och handlingar som gör honom till det han är. Jehova Gud säger att det är så: ”Alldeles så som han har tänkt i sitt eget sinne, så är han.” (Ords. 23:7, Ro) Från hjärtat, som ofta står som symbol för sinnet, kommer ord och handlingar. (Matt. 12:34; 15:19) Vad en person tänker, säger och gör bestämmes därför till stor del av sinnet. För att kunna förvandla sig, kunna forma om sig, måste han förvandla sitt sätt att tänka; ty så som han tänker, sådan är han.

7. Vilken befallning ges åt människorna, och varför, och hur kan de rätta sig efter den?

7. Emedan människorna i denna gamla döende värld tänker, talar och handlar orätt, emedan dessa som inte tror är vredens kärl, som är på väg att drabbas av tillintetgörelse, och emedan de måste bli omformade till kärl, genom vilka Jehova blir förhärligad, om de skall undgå att i Harmageddonstriden bli sönderslagna som lerkärl av Konungens järnspira, utfärdas denna livsviktiga befallning till dem: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne.” (Joh. 3:36; Rom. 12:2, NW) Om de gör om sitt sinne, blir de förvandlade eller förändrade personer, ty så som de tänker, sådana är de. De måste låta de gamla tankebanor, som den gamla världens projekt och propagandaverksamhet, dess lustar och omoraliska förehavanden har åstadkommit i deras hjärnor, så småningom utplånas genom att inte brukas och ersätta dem med nya banor, som byggts upp genom det rätta tänkande och handlande som anbefalles av Jehovas nya värld. Om de gör det, kommer de att bli omformade till en ny personlighet: ”Ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begärelser, ... ni skulle förnyas i den kraft som påverkar edert sinne och skulle ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och nåd.” ”Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” — Ef. 4:22—24; Kol. 3:9, 10; NW.

8. Varför kan det sägas, att Jehova kan förvandla människor utan att tvinga dem?

8. Det är alltså genom att tillägna sig exakt kunskap om Jehova och Kristus som människor, gjorda av stoft eller ler, kan bli omformade, förvandlade från vredens kärl till kärl som ägnar sig för att få barmhärtighet. (Joh. 17:3) Å andra sidan händer det, att denna upplysning, i stället för att forma om människor, som är födda under vrede och fördömelse, till härlighetens kärl, kommer några av dem att ytterligare hårdna till som vredens kärl, ja, så att de till och med drives till mord. (Joh. 8:37—45; Apg. 7:54—60; 2 Tim. 3:8) Och detta vittnesbörd, som antingen kommer vredens kärl att hårdna eller formar om dem till kärl, som ägnar sig för att få barmhärtighet, var finner man det? I Gud ord, bibeln. Alltså ser vi att Jehova genom sitt ord antingen gör människor mera hårdnackat onda eller förvandlar dem till sina härliga tjänare, och detta utan att öva något tvång mot människan; det sker i stället så som människan själv genom sin reaktion visar sig vilja. Det är som när en person får ett brev från en viss man, ett brev som kommer personen i fråga att ändra åsikt eller beslut, och han som följd därav säger: ”Den där mannen har fått mig på andra tankar.” Likväl var det inte fråga om något tvång; vederbörande ändrade sig av egen fri vilja.

9. Hur bör Romarna 9: 21—24 förstås, och vilket annat skriftställe visar att denna uppfattning är riktig?

9. Det är med denna syn på saken som Romarna 9:21—24 (NW) bör betraktas: ”Vad, har icke krukmakaren myndighet över leret till att av samma lerklump göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till vanhedrande bruk? Om nu Gud, fastän han ville ådagalägga sin vrede och göra sin makt känd, med mycken långmodighet tolererade vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, vilka han i förväg beredde för härlighet, nämligen oss, som han kallade, icke endast från judarna, utan också från nationerna, vad betyder väl det?” Har inte Jehova rätt att kungöra sitt budskap för alla människor, tagna från samma ställe, nämligen från jordens stoft, och tillstädja budskapet att forma dem för eller emot honom, i enlighet med deras egna frivilliga reaktioner gentemot dess kungörande? Naturligtvis, och i förväg angav han i sitt ord, att en klass människor skulle göras hårda såsom vredens kärl och att en annan klass skulle bestå av sådana som skulle vara böjliga och medgörliga i sitt tänkande, när de hörde sanningen, och skulle välkomna den och göra om sina sinnen i överensstämmelse med det intryck, som den gjorde på dem, och att de därigenom skulle bli barmhärtighetens kärl. Att individen själv, genom sitt eget handlingssätt i harmoni med Jehovas vilja, kan göra sig till ett ”kärl till hedersamt bruk”, det ges särskilt till känna i 2 Timoteus 2:20—22 (NW): ”Nu finnes det i ett stort hus kärl icke endast av guld och silver, utan också av trä och lera och några för ett hedersamt ändamål, men andra för ett ändamål som saknar heder. Om därför någon håller sig fjärran från dessa senare, kommer han att vara ett kärl för ett hedersamt ändamål, helgat, nyttigt för sin ägare, berett till allt gott verk. Fly därför från de begärelser, som bruka åtfölja ungdomen, och sträva i stället efter rättfärdighet, tro, kärlek, frid tillsammans med dem som åkalla Herren av ett rent hjärta.” Att säga att Jehova tvingar människor till att bli endera ett gott eller dåligt kärl är i strid med Skriften. Men han formar oss genom sitt ord, till det goda, om vi låter honom göra det.

10. Hur förhärdade Jehova Faraos hjärta utan att öva våld mot den fria viljan?

10. Nu skall vi undersöka det omstridda skriftställe, vari Jehova säger: ”Jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken och under i Egyptens land. Farao skall icke höra på eder.” (2 Mos. 7: 3, 4) Nu var det inte så, att Jehova verkligen förhärdade Faraos hjärta, så att Farao förlorade sin fria vilja i denna sak. Hans hjärta blev förhärdat på grund av det budskap som förkunnades för honom av Mose och Aron. Det var detta som kom honom att reagera i hård genstörtighet och vrede. Men då det budskap som Mose och Aron kungjorde i verkligheten var Jehovas budskap, säger berättelsen att Jehova förhärdade Faraos hjärta. Den egyptiske härskaren blev inte uppmjukad av att Guds barmhärtighet gång på gång vederfors honom genom att den ena plågan efter den andra avlyftes, utan såsom det brukar vara med översittare och tyranner, blev Farao endast mera outhärdlig genom detta tålamod som visades honom, i det att så många fler av hans tyranniska egenskaper därigenom bragtes i dagen. I 2 Moseboken 8:15 visas följden av den lättnad som hade inträtt: ”När Farao såg, att han hade fått andrum, förhärdade han sitt hjärta.” (1878) Och återigen, sedan en av plågorna hade blivit avlyft: ”Farao förhärdade sitt hjärta även denna gången.” (2 Mos. 8:32, 1878) Också i 1 Samuelsboken 6:6 heter det: ”Egyptierna och Farao förhärdade sina hjärtan.” (1878) Säges det inte här att Farao själv förhärdade sitt hjärta? Jo, ty detta var verkligen vad som hände. När det säges att Jehova gjorde det, beror det endast på att det var Jehovas budskap som kom Farao att reagera på det sättet. Barmhärtighet som visas mot sådana övermodiga människor kommer dem endast att samla över sig mer vrede. (Rom. 2:4, 5) Det är inte ovanligt, att onda människor tolkar Jehovas långmodighet som ett tecken på svaghet och således blir ännu mer styvsinta och avgjorda i sitt ondskefulla handlingssätt, i det de tänker att räkenskapens dag aldrig skall komma: ”Emedan dom icke strax fälles över ondskans gärning, därför bliver människobarnens hjärta fullt i dem till att göra ont.” (Pred. 8:11, 1878) Faraos hjärta var på detta sätt fullt i honom.

11. Hur uttyder bibeln själv en liknande situation, vilket bevisar att den här framställda uppfattningen inte är en uttydning i egen kraft?

11. Den anklagelsen, att om man hyser en sådan uppfattning beträffande förhärdandet av Faraos hjärta, så är det att i egen kraft uttyda Skriften, har intet fog för sig, ty bibeln själv uttyder på detta sätt ett liknande uttryck. I Jesaja 6:10 säger Jehova till Jesaja: ”Förstocka detta folks hjärta [gör detta folks hjärta fett, AV], och tillslut dess öron och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och bliva helat.” Nu menade ju inte Gud, att Jesaja skulle gå och bokstavligen göra deras hjärtan feta och täppa till deras öron och sluta deras ögon för att förekomma en bättring, utan han förutsade att detta skulle bli verkan av det budskap som Jesaja hade blivit befalld att gå och bära fram till folket. Denna verkan skulle bestå i att människorna själva skulle visa sig ha tillslutna ögon, öron som inte hörde och fetthjärtan, att de inte skulle göra bättring och vända sig till Jehova för att bli andligen helade. Det budskap som frambars gjorde dessa upproriska människor oemottagliga, därför att det inte behagade dem, och då det var Jesaja som bar fram det till dem, sades han ha gjort dessa saker mot dem. Men att det i stället var de själva som åstadkom de nämnda verkningarna, det visas av ingen mindre auktoritet än Jesus själv, ty när han citerade denna profetia och framhöll, att den gick i uppfyllelse på sådana som var upproriska på hans tid, sade han: ”Detta folks hjärta har blivit fett, och med sina öron hava de hört med obehag; och de hava tillslutit sina ögon.” Åratal senare citerade Paulus profetian med samma ord. Fastän det i Jesajas profetia talas om Jesaja såsom den som gjorde det, visar både Jesus och Paulus, att människorna själva gjorde det och i verkligheten inte Jesaja. — Matt. 13:14, 15; Apg. 28:25—27; NW.

12. Vem gör människors stigar räta, människorna eller Gud?

12. Ett annat sådant exempel är detta, när Guds tjänare får denna befallning: ”Fortsätt med att göra räta stigar för edra fötter”, och det likväl på ett annat ställe säges om Jehova: ”Han skall göra dina stigar räta.” (Ords. 3:6, AT; Hebr. 12:13, NW) Vem gör stigarna räta? Predestinationslärans förkämpar säger att det är Gud, inte människorna, och försöker bevisa det genom att citera Jeremia 10:23: ”Det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” Människan själv kan inte göra det, men Jehova kommer att göra det åt henne, inte genom predestination, utan genom sitt ord : ”Huru kan en yngling bevara sin väg ren? När han håller sig efter ditt ord.” ”Ditt ord är en lykta för min fot och ett ljus på min vandringsstig.” (Ps. 119:9, 105, 1878) Det är ni själva som måste ”fortsätta med att göra räta stigar för edra fötter”, men då ni kan göra det endast genom att hålla er till Guds ord, är det också riktigt att säga, att Jehova ”skall göra dina stigar räta”, förmedelst sitt ord.

Förutvetande inget övergrepp mot den fria viljan

13. Vad visar att Jehova har förmåga till förutvetande?

13. Jehova Gud kan tränga in i sinnets allra innersta tankar och förutse, vilken kurs som kommer att följas, inte endast av individer utan också av klasser. (1 Sam. 16:7; Ef. 3:20; Hebr. 4:12) Han skapade det sinne som dirigerar människan, han känner dess invecklade sätt att fungera och kan ögonblickligen upptäcka människans sinnesinriktning och veta vad denna sinnesinriktning slutligen kommer att leda till. Han genomskådade just på detta sätt människornas sinnen före floden, på Noas tid, och fann dem oförbätterliga. (1 Mos. 6:5) Innan israeliterna kom in i Kanaan, avgav Jehova ett vittnesbörd emot dem, för att han i framtiden skulle kunna hänvisa till detta och visa, att han i förväg hade vetat vad deras sinnes benägenhet skulle leda dem till och att de hade blivit varnade på förhand: ”Jag vet, vad deras temperament kommer att leda till, redan nu, innan jag för dem in i det land som jag med ed lovade dem.” (5 Mos. 31:21, AT) Han visste också och beskrev på förhand till en varning för oss, vilken ondska som skulle utmärka människorna i dessa den gamla världens yttersta dagar, men omtalade också att det skulle finnas en ”stor skara”, som skulle tjäna honom. (2 Tim. 3:1—5, 13; Upp. 7:9) Således vet Jehova i förväg, att de flesta av människorna i våra dagar kommer att förgås med Satan i striden vid Harmageddon och att endast ett fåtal kommer att ställa sig på Guds sida och få leva. (Jes. 24:6; Jer. 25:33) Därför vet han i förväg, vilket öde som kommer att drabba millioner människor såsom en klass betraktade, och alltså är det inte så märkvärdigt, om han förutser slutet för en individ. Likväl begränsar han i allmänhet sitt förutvetande till klasser i stället för att låta det gälla de individer som dessa klasser består av.

14. Nämn några påståenden angående förutvetande. Vad visar emellertid att individernas fria vilja bevaras?

14. Ett förutvetande som utövas, utan att det existerar vissa föregående förhållanden, med ledning av vilka man kan avgöra vilket logiskt resultat som kan förväntas, är faktiskt detsamma som predestination. Predestinationslärans anhängare är av annan mening, ty de säger att predestinationen inte är grundad på några förutsedda gärningar av de berörda individerna, eftersom detta skulle göra ett fastslående av ödet beroende av framtida gärningar, och detta vill de inte gå med på. Likväl finns det andra som gör gällande, att Guds förutvetskap om att några individer på grund av vissa inre betingelser skulle komma att svika tvingar dem till att avfalla, för att det gudomliga förutvetandet skall bevisas vara riktigt. Eller, vad den saken angår, att Guds förutvetskap om att flertalet kommer att förgås i striden vid Harmageddon omöjliggör någon mera vittomfattande omvändelse till gudaktighet. Deras analys når inte in till sakens kärna. Det vi måste förstå, är att enbart ett utövande av hans förutvetande, som grundar sig på vissa existerande förhållanden, inte är vad som kommer det förutsedda att inträffa. Genom att utöva detta förutvetande gör han människorna en nådefull tjänst, ty detta möjliggör varningarna i hans ord. Då dessa varningar i första hand har avseende på klasser, utan att fastslå några individers öde, blir det möjligt för individer att placera sig i den överlevande minoritetens klass och att undvika majoritetsgruppen, som kommer att förgås. För att bli frälsta måste individerna vara, inte såsom det står i vissa äldre översättningar, t. ex. Konung Jakobs bibel och 1878 års svenska översättning, ”bestämda till evigd liv”, utan — enligt modern översättning — ”rätt sinnade för evigt liv”, och denna personliga sinnesinställning påverkas inte av förutvetande. (Apg. 13:48, NW; Ro; ED) Individens innersta tankar, hans hjärtetillstånd och hans gärningar är den grund, varpå dom och öde vilar. (Upp. 2:23) Varför skulle Jehova annars sätta människor på prov, och varför skulle djävulen rasa likt ett lejon för att söka uppsluka de trogna? Stridsfrågan om ostraffligheten skulle bli meningslös, overklig.

15. Vilka illustrationer beträffande livlösa ting visar, att förutvetande inte är anledningen till att saker och ting inträffar?

15. För att illustrera hur blotta utövandet av detta på vissa betingelser vilande förutvetande inte i och för sig omintetgör ett självständigt handlande, kan vi betrakta några exempel på det begränsade bruk som människor gör av det. En astronom kan förutsäga, när en viss komet skall genomkorsa rymden eller när det kommer att bli en sol- eller månförmörkelse. Är det hans förutvetande om kometens uppträdande eller om förmörkelsen som kommer dessa ting att inträffa? En ingenjör kan förstå sig på broar och se ett svagt stöd och veta, att när ett tungt godståg kommer över bron, kommer det svaga stödet att brista och bron att störta samman. Är det hans blotta kännedom om den svaga punkten som kommer bron att falla? En maskinist kanske använder röntgenstrålar för att upptäcka en dold spricka inuti någon maskindel av stål och vet fördenskull, att denna del kommer att brista under den påfrestning som uppstår, då maskinen är i gång. Men skulle inte den där delen brista, alldeles oavsett om maskinisten kände till svagheten eller inte? Vi vet att solen kommer att gå upp i morgon, men det är inte vår vetskap om detta förhållande som får den att gå upp.

16. Vilka illustrationer med avseende på levande skapelser klargör samma förhållande?

16. Eller låt oss hämta illustrationer från de levande skapelsernas värld. Vi vet att en katt kommer att leka med en råtta och en hund kommer att jaga en hare. Vi vet det på grund av vår kännedom om katter och hundar. Men bara det att vi vet detta, vållar inte att det sker. Om vi vore fullständigt ovetande om katters och hundars beteende, när de har råttor och harar framför sig skulle i alla fall den plågsamma leken och den vilda jakten äga rum. Du kanske känner någon, som är alkoholist, och vet att när han tigger pengar av en person, så kommer han att använda dem till sprit. Men det är inte ditt förutvetande om detta som kommer honom att göra det. När du har nära vänner och lär känna deras maner eller böjelser eller egenheter, så vet du ofta på förhand, vad de kommer att göra under vissa omständigheter. Men ditt förutvetande, som beror på din inblick i deras personligheter, tvingar dem inte till att handla så, eller hur? De handlar fortfarande av egen fri vilja, utan att manövreras eller tvingas av ditt förutvetande, är det inte så? Du kan veta, hur öst- och västblockets tvistande nationer kommer att reagera under vissa förhållanden, men det skulle inte falla dig in att tänka, att du, därför att du vet detta, med rätta borde klandras för deras käbbel, eller hur?

17. Varför är det ologiskt att ge Gud skulden för det som han läser i ett människosinne?

17. Varför då ge Gud skulden för det som hans förutvetande uppenbarar för honom? Han vet vad som finns i människosinnet, hur detta verkar, och är medveten om dess inriktning på gott eller ont. Men detta, att han kan läsa vad som bor i människans sinne och se den väg som det kommer att följa, gör honom inte ansvarig för vad som bor i detta sinne, liksom vi inte på något sätt är ansvariga för det som vi kan läsa i en bok. Det är den som har skrivit boken som är ansvarig för dess innehåll, och det är likaså den individ, som hyser otillbörliga tankar, som är ansvarig för dem. Gud har lika litet fört in tanken i individens sinne, som vi har kommit tanken i den bok vi läser att stå där i tryck. Och alldeles som vi kan antingen läsa eller låta bli att läsa boken, så kan Jehova antingen se in i eller låta bli att se in i vårt sinne, antingen förutse det handlingssätt som vårt sinne kommer att leda oss in på eller undanhålla denna kunskap från sig. I vilket fall som helst är vi skapade med moralisk handlingsfrihet och brukar denna frihet så som vi själva väljer att göra.

Adam ett skapat verk, som var ”mycket gott”

18. Varför skapade Jehova människan, och vilken illustration visar, att detta uppsåt kunde förverkligas bättre, om människan hade moralisk handlingsfrihet?

18. Några, som fortfarande envist försöker skjuta skulden på Gud, kritiserar honom för att han har utrustat människan med moralisk handlingsfrihet och säger, att om han inte hade gjort det, så kunde människan aldrig ha kommit in på orätt väg. Deras resonemang är mycket kortsynt. Jehova skapade människan till sitt behag, och trogna människor är också till glädje och behag för Gud. (Ps. 35:27; 147:11; 149:4; Upp. 4:11, AV: ”Till ditt behag äro och blevo de skapade.”) Och det är den fria viljans egenskap hos människan som till stor del bidrar till Jehovas glädje och behag. En illustration härtill finner vi i de mänskliga förhållandena. Människan fick sig givet att utöva välde över jorden, liksom Gud gör det över universum. Människan kan göra en mekanisk hund, dra upp den och se den skutta omkring och veta precis vad den kommer att göra. Den saknar vilja, dess beteende regleras av mekanismen i dess inre. Den kan vara underhållande en tid, men den bereder inte på långt när så mycken glädje som en levande hund. Den levande hunden har ett visst mått av valfrihet, och när vi utövar herravälde över den och uppfostrar den, har vi glädje och nöje av den. Hunden kan läras att göra konster eller utföra värdefull tjänst, som t. ex. en fårhund. Det behagar oss att hunden inte lyder oss bara av den orsaken att den måste göra det, att den inte kan handla annorlunda. Den gläder oss, när den lyder oss av fritt val och således visar tillgivenhet för oss. Men om den gör uppror mot vår fostran, som fårhundar ibland gör genom att börja riva ihjäl får, har vi ingen glädje av den och tvingas att avliva den, därför att den har missbrukat sin förmåga att välja.

19. a) Varför fick människan alltså moralisk handlingsfrihet, och hur blev hon skyddad? b) Hur uteslutes den kalvinistiska predestinationsläran helt av det förhållandet, ätt Gud skapade till sitt behag?

19. På samma sätt framkallar det glädje och välbehag hos Gud, om människan brukar sin fria vilja på rätt sätt. Jehova hade många skapade verk utan någon fri vilja, som t. ex. stjärnorna och planeterna, vilka mekaniskt lyder hans rörelselagar och håller sig inom sina givna banor; och även de lägre djuren och i synnerhet insekterna är tämligen mekaniska i sitt handlingssätt, eftersom de till stor del ledes av instinkt i stället för av förnuft. Människan skulle bli någonting annat, någonting högre, någonting som passade att sättas över resten av den jordiska skapelsen till att utöva ett tillbörligt herravälde över den såsom en Jehovas trogne tjänare. För att göra människan till någonting ”mycket gott” och lämpligt för en sådan uppgift skapade Jehova henne till Guds avbild, utrustad med sådana egenskaper som rättvisa, kärlek, vishet och makt. (1 Mos. 1:26—31) En mekanisk människa, vilket just är vad en människa utan fri vilja skulle vara, kunde kanske ha makt, men skulle sakna de andra gudomliga egenskaperna. Rättvisa innesluter i sig förmåga att välja mellan rätt och orätt. Vishet inbegriper bland annat den intelligens som behövs för ett rätt val. Kärlek visas genom lydnad för Skaparen och måste ges fritt och med glädje för att vara äkta och till behag för mottagaren. (1 Joh. 5:3) Gud gav människan dessa egenskaper och instruktioner om hur de på rätt sätt skulle brukas, och han lade därtill också ett samvete till vägledning, när tvekan uppstode om vad som var rätt och orätt. (Rom. 2:12—16) Men om människan gör uppror, blir hon bragt om livet, liksom fårhunden blir, när den ger sig till att döda. Visst kunde Jehova ha gjort en robot i stället för en människa, men den skulle inte ha skänkt honom mer glädje än en mekanisk hund skänker oss. Alldeles ha levande människor med moralisk handlingsfrihet i stället för mekaniska människor. Och i förbigående vill vi säga det, att då Jehova skapade allting, människorna inbegripna, till sitt behag och då han inte har lust eller behag till människors död, skulle han knappast ha predestinerat många till att dö, och gjort detta innan han skapade dem. Sådana skapelser skulle inte ha berett honom någon glädje eller något välbehag, och att frambringa sådana skulle ha varit ett brott mot hans tillkännagivna princip att skapa endast till sitt behag. — Hes. 18:23, 32; 33:11.

20. Vad visar, trots allt vad några kroniskt knotande påstår, att människan inte skulle önska vara något annat än en skapelse med fri vilja?

20. De som klagar över att de har blivit skapade med fri vilja skulle inte vilja ha det annorlunda. De vill inte vara någon maskin eller ens en levande insekt, som ledes endast av instinkten och på ett mekaniskt sätt reagerar för sin omgivning, i avsaknad av intelligens, ur stånd att fatta beslut eller bemästra oförutsedda förändringar i situationen. Som människor skulle de inte vara glada åt om en del av deras fria vilja toges ifrån dem, såsom det händer när folk kommer i fängelse och därvid har föga att säga till om beträffande vart de blir förda, vad de skall göra, hur de får leva osv. Till och med personer i Satans värld är omgivna av vissa skrankor och deras fria vilja är begränsad i viss mån. De är förslavade av ett ruttet system, har fått sina sinnen formade av demonisk propaganda, är andligen förblindade av falska religioner, är i fysiskt avseende fjättrade vid en kontorspulpet eller ett löpande band i en fabrik och får slita en hund för att uppfylla fordringarna för den timlön de får och för att fullgöra andra hopade förpliktelser under ett system som enrollerar och organiserar mänskligheten för att lättare kunna utnyttja den. Människor kämpar och dör för friheten. De vill nu ha frihet i fråga om gudsdyrkan, men några har invändningar att göra, därför att Gud gav sådan frihet åt Adam och Eva. Detta par missbrukade sin frihet, och fördenskull säger somliga att de aldrig borde ha fått den. Många människor missbrukar trosfriheten i våra dagar, men är detta något skäl till att förvägra den åt alla?

21. För vad bör vi vara tacksamma, och vad bör vi beflita oss om att göra?

21. Vi har moralisk handlingsfrihet, för vilket vi bör tacka Jehova. Vi är inte automobiler, där Gud sitter vid ratten och styr dem in på rätt eller orätt väg, i det han leder oss på ett sätt som vi inte kan råda över. Han styr oss inte genom något himmelskt fjärrkontrollsystem, så som människor kan köra bilar eller föra fartyg eller flyga plan genom fjärrkontroll. Vi är inte predestinerade till att gå den här eller den där vägen, likt marionetter, med trådar som Gud sitter och drar i, så som det faller honom in. Han har gjort oss till människor, inte till marionetter, inte till maskiner. I stället för att gräma oss över detta förhållande och föra ordstrider med Gud om det bör vi sysselsätta oss med att göra ett rätt bruk av det, i harmoni med Guds krav, och därigenom försäkra oss om evigt liv.

22. Vad säger några kritiker, men vilken illustration visar att de har orätt?

22. När Jehova om sitt jordiska skapade verk, människan inbegripen, uttalade att det var ”mycket gott”, så betydde det fullkomligt: ”Fullkomligt är hans verk.” (5 Mos. 32:4, 1878) Likväl säger några: Om Adam och Eva hade varit fullkomliga, skulle de inte på orätt sätt ha brukat sin vilje- och valfrihet. Men det behöver inte förhålla sig så. En maskin kan vara utförd efter en förträfflig ritning, av felfritt material; den kan vara av utomordentlig tillverkning och vara åtföljd av tydliga instruktioner med avseende på det bränsle, som den lämpligen kan drivas med, samt varningar för att använda mindervärdigt bränsle. Nåväl, om man nu medvetet använder fel bränsle, i trots mot tillverkarens noggranna instruktioner, och maskinen blir förorenad och förstörd, kan då den som har gjort den få skuld för att ha åstadkommit en mindre god maskin? Inte med rätta. Det var detsamma med Adam och Eva. Deras sinnen var fullkomliga. Deras kroppar var fullkomliga. Den föda som var beredd för deras sinne och kropp var fullkomlig. De hade fått klara och fullkomliga instruktioner om vad för ”bränsle” de skulle använda och vad de skulle förkasta. Då föreslog Satan genom ormen ett ombyte av bränsle och sade, att det skulle ge dem mera kraft, hjälpa dem framåt, göra dem lika gudar. Därför tog Eva in fel bränsle och blev förorenad. Hon gav något åt Adam, och han blev också förorenad. Ingen av dem kunde repareras; de hade med berått mod varit olydiga mot instruktionerna. Om dem gäller dessa ord: ”Gud gjorde människosläktet rätt, men de hava tänkt ut många illdåd!” — 1 Mos. 2:16, 17; 3:1—6; Pred. 7:30, Fenton.

23. Vad skulle provet i Eden mäta eller utröna?

23. Om Adam och Eva inte kunde ha begagnat sin moraliska handlingsfrihet på orätt sätt, så skulle den inte ha varit en verklig frihet. Gud satte dem på ett enkelt prov för att se, hur de skulle bruka den, för att utröna deras helighet. Det var en fråga om helighet, inte om fysisk fullkomlighet. Gud visste, att de var fullkomliga, och om detta betydde att de var ur stånd att avfalla, skulle han aldrig ha anställt provet, då han ju i så fall vetat, att de på grund av sin fullkomlighet inte kunde misslyckas. Den överskyggande keruben var fullkomlig, till dess orättfärdighet blev funnen hos honom. (Hes. 28:15, AV) Hans fullkomlighet förhindrade inte hans fall. Hans brist på helighet orsakade hans fall. I denna tid väljer några människor att göra rätt och tjäna Gud i helighet, men detta gör dem inte fullkomliga. Omvänt valde Adam och Eva att handla orätt och vara oheliga, men detta innebar inte att de var ofullkomliga till att börja med. Det betyder bara att människor har moralisk handlingsfrihet, är i stånd till att själva välja, och deras rätta bruk av denna förmåga är inte en fråga om fullkomlighet utan om helighet. Provet i Eden gick alltså inte ut på att mäta fullkomlighet eller ofullkomlighet, utan var avsett att bringa helighet eller ohelighet i dagen.

24. Hur måste Jehovas folk nu ådagalägga helighet?

24. I dessa ondskans sista dagar måste Jehovas folk ådagalägga helighet. De får inte förorena sina sinnen med den smutsiga föda för sinnet som denna gamla värld genom all sin propaganda sätter fram på borden, utan måste livnära sig av de feta och märgfulla rätter som Jehova bjuder på vid sitt gästabud. (Jes. 25:6; 28:8) Sinnena måste renas och göras om, tankebanor som bildats genom den gamla världens sätt att tänka och handla måste utplånas och nya banor öppnas i överensstämmelse med den nya världens detaljerade anvisningar. Genom att vi regelbundet studerar för oss själva, genom att vi regelbundet är med vid alla möten och genom att vi regelbundet tar del i alla grenar av predikoarbetet, fördjupas dessa tankebanor och dessa goda förehavanden blir en vana för oss, inte alls förbundna med den kamp som de vållar oss, när tankebanorna är svaga och otydliga, därför att de endast tillfälligt tas i bruk. Låt oss göra dem starka till nytta för oss själva och för andra! — 1 Tim. 4:16.

25. Vilka olika verkningar har budskapet, när det predikas på distrikten, och varför är lera en passande symbol för människor?

25. De andra, för vilkas skull vi flitigt måste predika, är de människor som finns ute på distrikten. När budskapet når dem, hur kommer de då att reagera? Kommer deras sinne, likt mjuk och böjlig lera, att ta intryck av sanningen, låta sig omformas av den, bringas i överensstämmelse med rättfärdiga bibliska principer, danas till att följa de vägar som hör samman med helighet åt Jehova? Eller kommer budskapet att stöta mot ett sinne, som gör motstånd mot det, förhärdar sig emot det, bekämpar det, förlöjligar och hånar det i ett fåfängt ådagaläggande av världslig överlägsenhet? Lera är en god symbol, ty för att den skall låta forma sig till fina kärl, måste den vara av det rätta slaget, väl slammad, så att alla grova korn och hårda klumpar avlägsnats, genomdränkt med vatten, lättformad, i stånd till att behålla sin form och inte sjunka ihop, smidig, så att den inte spricker i ugnen. På liknande sätt måste människor vara av det rätta slaget ”jord”, de får inte vara barska eller ohyfsade i sitt uppförande, inte ha hårda eller gensträviga karaktärsdrag, utan måste vara genomdränkta med sanningens vatten, av fin struktur liksom slät och jämn lera, böjliga, ödmjuka, lättformade, så att de låter sig grundligt omdanas efter Kristi förebild och sedan aldrig glider tillbaka eller faller ihop och intar sin förra skapnad eller spricker i de förföljelsens eldprov, som med säkerhet kommer. (Matt. 13: 23; Hebr. 10:39; 1 Petr. 2:21; 4:12) Jehova kommer att genom sitt ord, som förkunnas av hans vittnen, forma både vredens kärl och kärl till härlighet. När ett vittne talar om för en person, till vars dörr han kommer, att det inte finns någon evig pina, så kan det hända att personen i fråga svarar: ”Å, så glad ni gör mig!” Vid nästa dörr kanske någon ropar: ”Jag blir rasande, när jag hör på er!” Det är i verkligheten budskapet som kommer dem att reagera, den ene så helt annorlunda än den andre. Det är budskapet som gör vittnena till en ljuv vällukt för en och till en vidrig lukt för en annan, som formar den ene till ett vredens kärl och den andre till ett barmhärtighetens kärl. — 2 Kor. 2:14—16.

26. Vad kan vi vara säkra på, och vilken fråga ställes varje individ inför?

26. Detta kan alla vara säkra på. Vi kommer att tillåta Gud att antingen forma om oss eller göra oss formlösa. Vi kommer att bli barmhärtighetens kärl och rätta oss efter hans ords omdanande inflytande, eller också kommer vi att hårdna som vredens kärl och bli förvandlade av Konungens järnspira till en hop formlösa skärvor. (Ps. 2:6—9) Den fråga som varje individ ställes inför är denna: Väljer vi att förbli vredens kärl eller att omdanas till barmhärtighetens kärl? Vi har moralisk handlingsfrihet och är bemyndigade att svara som vi själva väljer, utan att hindras genom predestination, utan att tvingas genom ett förutvetande.

[Fotnot]

(Från en eng. övers.)

(The Watchtower, 1 juni 1953)