Tänk inte högre om dig själv än nödvändigt
DEN kristne aposteln Paulus skrev: Jag ”tillsäger ... var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne”. — Rom. 12:3, NW.
På många ställen i Guds ord uppmanas den kristne att anlägga och bevara en balanserad syn på sig själv. En kristen måste visserligen tänka tillräckligt högt om sig själv för att ta god vård om sitt sinne och sin kropp och göra rätt bruk av dem, men det är mycket viktigt att han inte går längre. Han får inte tänka högre om sig själv än nödvändigt.
Om en människa tänker för högt om sig själv, riskerar hon att bli inbilsk, stolt, kärlekslös. Hon blir alltför upptagen av sina egna önskningar, och hon kommer inte att bry sig tillräckligt om andra. Detta leder till att hon får svårt att lyda den gudomliga befallningen att ”älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne” och att ”älska din nästa såsom dig själv”. — Matt. 22:37—39, NW.
Hur man odlar de rätta egenskaperna
Till de många egenskaper som hjälper en kristen att inte tänka högre om sig själv än nödvändigt hör undergivenhet och ödmjukhet. En undergiven kristen tillägnar sig ständigt mera kunskap från Guds ord och tillämpar vad han får lära i sitt eget liv. Han är mycket angelägen om att göra Guds vilja, allteftersom den uppenbaras genom Jehovas synliga organisation.
Om den kristne skall kunna underordna sig Jehova och hans föranstaltningar, behöver han ödmjukhet. Att vara ödmjuk är motsatsen till att vara stolt. En ödmjuk kristen har inte någon högfärdig uppfattning om sig själv. Han är inte alltför självsäker i sitt sätt eller väsen. Han är måttlig, inte för anspråksfull, inte egenkär eller inbilsk. Han är vänlig, mild till sinnes.
En person som har den rätta synen på sig själv, Guds syn, söker uppodla ödmjukheten, eftersom det är den egenskapen som gör att man villigt och glatt underordnar sig Jehova och hans anordningar. Det är den som är stolt och övermodig som inte vill underordna sig Jehovas rättfärdiga krav. Men ”en styggelse för HERREN är var högmodig man”. — Ords. 16:5.
Eftersom ödmjukhet och undergivenhet gemensamt bidrar till att en kristen kan behålla en balanserad syn på sig själv och inte tänka högre om sig själv än nödvändigt, är detta egenskaper som man allvarligt bör vinnlägga sig om att förvärva och förbättra. Och vilken tid kan väl vara lämpligare för detta än ungdomen?
Kristna ungdomar får lära sig att veta sin plats
Kristna föräldrar har storslagna möjligheter att forma sina barns sinnen enligt rätta normer i det här avseendet. Om de lär sina barn att inte tänka högre om sig själva än nödvändigt, kommer barnen helt visst att växa upp till mogna kristna vuxna med en balanserad syn på sig själva. I bibeln heter det: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” (Ords. 22:6) Eftersom ”oförnuft låder vid barnets hjärta”, måste barn få lära sig hur de skall kunna följa uppmaningen att inte tänka högre om sig själva än nödvändigt. Under det att de lär sig detta, kan man uppmuntra dem att tillämpa lärdomarna i det dagliga livet. — Ords. 22:15.
Ibland kan ungdomar, som har blivit undervisade om Guds uppsåt, få tillfälle att i skolan klarlägga bibelns syn på olika ämnen. Sådana kristna barn har Guds sanningar. De kan skilja mellan rätt och orätt i många frågor, tack vare den fostran de fått. De kan rätta till missuppfattningar som andra människor har, t. ex. skolkamrater och även lärare. Men de måste få lära sig att framlägga sin sak hövligt och respektfullt. Jehovas ord ger det här rådet: ”Håll Kristus helig såsom Herre i edra hjärtan, alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för hoppet i er, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt.” — 1 Petr. 3:15, NW.
Om en ung kristen svarar på ett sådant sätt, lägger andra märke till att hans större kunskaper inte har gjort honom stolt eller högfärdig, vilket ofta händer med dem som inte jämte sina kunskaper tillägnar sig gudaktiga principer. Både unga och gamla rättsinnade människor, som lägger märke till hur ödmjukt, allvarligt, respektfullt och hövligt kristna ungdomar uppträder, blir imponerade av dessa egenskaper och kan komma att få en fördelaktigare uppfattning om deras kristna tro.
Det händer ibland att en pojke eller flicka får undervisning i Guds ord bara av en av föräldrarna, därför att den andra parten inte är en överlämnad kristen. I ett sådant fall måste barnet få lära sig att inte visa vanvördnad för den icke troende fadern eller modern. Vad skulle väl en familjefar tänka om bibeln, ifall han lade märke till att barnen studerade den tillsammans med sin mor men samtidigt konstaterade att de började visa sig fientliga mot honom? En ung kristen bör tvärtom visa allt större respekt för sina föräldrar, även om de inte tror som han gör. I Guds ord heter det: ”Ni barn, lyd edra föräldrar i allt, ty Herren gläder sig över det.” (Kol. 3:20, Hd) Om barnet visar respekt för en icke troende far eller mor, kan detta påverka honom eller henne till att undersöka den tro barnet har, eftersom det märks att barnet håller på att ändra sig till det bättre.
De äldre förvärvar en ny personlighet
Äldre människor måste också ha klart för sig att Skaparen inte frikostigt tillhandahåller sitt ords sanningar för att de skall göra människor stolta eller upphöja dem över deras medmänniskor. Hans ords sanningar bör få rakt motsatt verkan. De bör göra människor ödmjuka, hänsynsfulla, undergivna, kärleksfulla. Det som vi talar om här, att man inte skall tänka högre om sig själv än nödvändigt, gäller alla kristna, oavsett åldern, ty om Guds ande är verksam i dem, kommer denna ande att frambringa frukt: ”kärlek, ... långmodighet, vänlighet, godhet, ... mildhet, självbehärskning”. — Gal. 5:22, 23, NW.
Denna frukt ändrar så småningom personligheten till det bättre. Därför kunde aposteln Paulus med tillförsikt uppmana de kristna: ”Avkläd er den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd er den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” Vidare ”bör ni”, sade han, ”ikläda er de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet. ... Men förutom allt detta ikläd er kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband.” — Kol. 3:9—14, NW.
De kristna som vinnlägger sig om att utveckla en sådan ny, gudaktig personlighet kommer inte att se ned på sina medmänniskor. De är inte ohövliga mot andra och förolämpar inte ens dem som motstår dem därför att de bär Jehovas namn. De kommer i stället att lyda maningen: ”Far alltid efter det som är gott gentemot varandra och mot alla andra.” (1 Tess. 5:14, 15, NW) De kommer att ta sig till vara för att bygga upp sig själva på andras bekostnad, antingen genom att tävla med dem eller genom att nedvärdera dem i andras ögon. Inte heller kommer de att sträva efter att bli framträdande eller ärade. I stället kommer de ödmjukt och påpassligt att utnyttja varje tillfälle att uppbygga andra. ”Må var och en fortsätta att söka, inte sin egen fördel, utan den andres.” — 1 Kor. 10:24, NW.
Hur man tar sig i akt för högfärd över rikedom
Somliga kristna har mera av denna världens materiella goda än andra kristna. Bör detta få dem att mena att de är bättre än sina kristna bröder som har mycket mindre än de?
En kristen som har det gott ställt måste inse att hans överflöd av materiella ägodelar inte är någon direkt gåva från Gud. Om rikedom vore en belöning för trohet, skulle det inte finnas några kristna någonstans i världen som hade det knappt i fråga om denna världens goda. Men de som är verksammast i att först söka Jehovas rikes intressen har vanligen alldeles lagom av denna världens goda för att kunna uppehålla livet dag för dag. — Matt. 6:9, 10.
Paulus framhåller hur man bör se på materiella ägodelar, då han säger: ”Bröder, den tid som återstår är förkortad. Hädanefter må de som ... köper [vara] såsom de som intet äger och de som begagnar sig av världen såsom de som inte gör fullt bruk av den; ty denna världens skådeplats förändras.” (1 Kor. 7:29—31, NW) Det är förståndigt att inte ägna för stort intresse åt materiella rikedomar, eftersom man inte vet om man är vid liv i morgon. Och i Harmageddonstriden skall den här världens alla kommersiella system upplösas. (Sef. 1:18) I Jehovas nya ordning kommer jordens rikedomar att användas enligt de anvisningar som utfärdas av Guds himmelska rike. Genom detta rike skall Jehova fördela de materiella tillgångarna såsom det behagar honom, till nytta för alla och inte bara för några få. Därför ger Paulus det här rådet: ”Bjud dem som är rika i den närvarande tingens ordning att inte vara högmodiga och att inte bygga sitt hopp på ovissa rikedomar, utan på Gud, ... att vara frikostiga, redo att dela med sig.” — 1 Tim. 6:17, 18, NW.
Även om rikedomar i den här tiden kan användas på ett rätt och tillbörligt sätt för att främja Guds rikes intressen, kan de följaktligen också vara en söndrande faktor. Men om en kristen som har det gott ställt också har den rätta synpunkten, inser han att han inte är bättre än sina kristna bröder, som har det mindre gott ställt, och att ”även när en person har överflöd, härrör hans liv inte från de ting han äger”. — Luk. 12:15, NW.
Tjänare i den kristna församlingen
I var och en av de mer än 25.000 församlingarna av Jehovas vittnen jorden utöver finns det män som har andliga kvalifikationer och som har blivit förordnade till ansvarsfulla poster. De kallas ”biträdande tjänare” (NW). (1 Tim. 3:8—10, 12, 13) Dessa kristna i synnerhet måste ständigt vara på sin vakt, så att de inte tänker högre om sig själva än nödvändigt, eftersom de genom sitt uppförande kan påverka många andra.
En persons bakgrund, uppfostran eller utbildning kan medverka till att han gör snabba framsteg. Han blir kanske fördenskull förordnad till tjänare fortare än en annan broder, som behöver längre tid för att mogna andligen. Men en sådan biträdande tjänare får aldrig tycka att han är bättre än den ödmjuke, långsammare brodern, som kanske inte har fått en så omfattande skolutbildning. Det är nödvändigt med exakt kunskap, men om denna inte kan förmå en kristen att uppträda rätt mot sina trosbröder, då är kunskapen värdelös. ”Insikten föder högmod, men kärleken bygger upp. Om någon gör anspråk på att veta någonting, då har han ännu ingen insikt i det ordets rätta mening. Men om någon älskar Gud, är han känd av honom.” — 1 Kor. 8:1—3, Hd.
Ni som tar ledningen såsom ”biträdande tjänare” bör i själva verket hålla före ”att de andra är er överlägsna”. (Fil. 2:3, NW) Jesus sade: ”Ni vet att nationernas styresmän spelar herrar över dem och de stora männen utövar myndighet över dem. Så skall det inte vara bland er; utan vemhelst som vill bli stor bland er skall vara er tjänare.” (Matt. 20:25—27, NW) De biträdande tjänarna måste alltså vara föredömen i att omgjorda sig ”med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt godhet åt de ödmjuka”. — 1 Petr. 5:5, NW.
Om du är biträdande tjänare, har du underbara tillfällen att hjälpa andra att öka sin kunskap om Gud, i synnerhet om du har goda förmågor att undervisa och god bildning. Detta gäller också utanför församlingen, då du gör bruk av dina förmågor för att delge andra människor det livsfrälsande budskapet från Guds ord. Men du får aldrig låta dina kunskaper och förmågor leda dig till att se ned på dem som inte har någon tro, och du får inte vara snar att fördöma dem. Hys i stället samma känslor som Jesus hyste till den stora allmänheten: ”När han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, ’lika får, som icke hava någon herde’.” (Matt. 9:36) Det är en sådan inställning som bör prägla Jehovas ödmjuka ”biträdande tjänare” i vår tid.
”Tillsyningsmännen” tar ledningen
Den allra största förpliktelsen att avhålla sig från att tänka högre om sig själva än nödvändigt har tillsyningsmännen i Jehovas synliga organisation. Vare sig de är tillsyningsmän i en ortsförsamling eller över en krets eller ett område, ja, vilken deras uppgift att öva tillsyn än må vara inom Jehovas organisation, bör de vara föredömen i fråga om att inte tänka högre om sig själva än nödvändigt.
Tillsyningsmännen skall handla likt en herde. Men den hjord han tar vård om är inte hans egen. Den är Guds. (1 Petr. 5:2) Gud har betalat ett pris för den; det har inte tillsyningsmännen gjort. Den är ”Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son”. (Apg. 20:28, NW) Hjorden tillhör alltså Jehova, den är köpt med hans egen Sons blod, och den har bara lämnats åt underherdar, tillsyningsmän, såsom anförtrott gods.
Jesus framhöll den här principen för tillsyningsmännen: ”Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.” ”Den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng.” (Matt. 23:11; 20:27) Jehova kräver alltså av tillsyningsmännen att de skall vara föregångsmän i fråga om att tjäna eller bistå sina kristna bröder. För att kunna göra detta krävs det stor ödmjukhet, eftersom det inte är vanligt i den här tingens ordning att förena stor myndighet med ringa tjänares sysslor. Men ödmjuka kristna tillsyningsmän, som har fostrats av den vishet som kommer från Jehova, gör det. De är inte lika världens människor, som låter andra känna sin makt och trampar dem under fötterna. De står inte efter att bli ärade av andra eller efter att kunna behärska dem, såsom prästerskapet gör.
Genom att tillsyningsmännen framför alla andra är anspråkslös i sinnet, är det möjligt för honom att hålla före att de andra är honom överlägsna. (Fil. 2:3) Han vinnlägger sig också om att göra såsom Paulus sade i Romarna 12:10 (NW): ”Hys i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder.” Eftersom tillsyningsmännen tar ledningen i församlingen, måste han också ta ledningen i att bevisa dem heder som han har i sin vård såsom herde och hålla före att de är honom överlägsna. Genom att han tar ledningen på det sättet, byggs den broderliga kärlekens ande upp. Alla kommer att se de ord förverkligade som Jesus yttrade, då han sade: ”Ni är alla bröder.” (Matt. 23:8, Hd) En ung man som var kristen tillsyningsman fick följande lämpliga förmaning av aposteln Paulus: ”En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, i all renhet. Änkor må du bevisa ära, om de äro rätta, värnlösa änkor.” — 1 Tim. 5:1—3.
Genom att vara herdar för sina kristna bröder, tjäna dem och bevisa dem heder, efterliknar tillsyningsmännen Mästaren, Jesus, som sade: ”Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat edra fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett föredöme: ni skall göra, som jag har gjort mot er.” (Joh. 13:14, 15, Hd) Även om seden att tvätta andras fötter är bortlagd, är det nu lika viktigt och betydelsefullt som någonsin att tjäna andra, att bevisa dem heder utan partiskhet, att hålla före att de är överlägsna en själv.
Inställningen till tjänarna
Vilken inställning bör alla församlingens medlemmar ha till tillsyningsmännen och de biträdande tjänarna? Guds ord säger: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var undergivna, ty de håller vakt över edra själar såsom de som skall avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och inte med suckan.” — Hebr. 13:17, NW.
Att ta ledningen i församlingen kräver mycket hårt arbete och många och långa timmar för att fullgöra olika uppgifter och reda ut problem. Om några inte vill samarbeta utan handlar tvärtemot gudaktiga principer, kan tjänarna börja tycka att de blir berövade en del av sin glädje, eftersom det inte är något nöje att ha med överträdare av Jehovas lagar att göra. Men om samarbetet är gott och var och en gör sitt, kan tjänarna fullgöra sitt arbete med glädje.
Ibland begår tjänare misstag, eftersom de är ofullkomliga såsom alla andra. Därför bör de inte mena att de inte behöver någon tillrättavisning, att de inte behöver lyssna till några förslag till förbättringar. De får inte ha den känslan att endast de förslag som de ger andra kan betraktas som goda råd och att de förslag som andra ger dem bara är kritik. Det är en oerhörd skillnad mellan konstruktiva förslag och ogrundad kritik eller ständigt knot.
Trots sina egna ofullkomligheter bemödar sig tjänarna på allt sätt om att fullgöra sina förpliktelser. Detta inbegriper att de strängt måste hålla på vad som är rätt. Ibland händer det att framför allt tillsyningsmännen måste ”förmana dem som vandrar oordentligt”. Ja, det blir kanske nödvändigt för dem att ”hålla i med att tillrättavisa dem med stränghet, för att de må vara vid god hälsa i fråga om tron”. Och vid andra tillfällen kan de till och med bli tvungna att ”tillrättavisa inför alla åskådare de personer som bedriver synd, på det att de övriga också må hysa fruktan”. Även om tillsyningsmän och biträdande tjänare inte får tänka högre om sig själva än nödvändigt, är det alltså deras uppgift att ge råd, tillrättavisning och förmaning, så att församlingen skall kunna bli uppbyggd och bevaras moraliskt ren. — 1 Tess. 5:14; Tit. 1:13; 1 Tim. 5:20; NW.
Jehova godkänner och välsignar sina tjänares trägna arbete. Därför sade Paulus: ”Vi ber er, bröder, att ni uppskattar dem som arbetar så hårt ibland er och som i gemenskap med Herren är edra ledare och visar er den rätta vägen. Omfatta dem med innerlig kärlek på grund av det arbete som de utför.” — 1 Tess. 5:12, 13, Hd.
Vilken god anda råder inte när de biträdande tjänarna och tillsyningsmännen tar ledningen i att arbeta hårt, bevisar andra heder, håller före att de som befinner sig i deras vård är dem överlägsna och när bröderna i sin tur ger villigt gensvar genom att omfatta dem med innerlig kärlek! Vilken glädje är det inte att få höra till ett helt ”samhälle” av människor som bemödar sig om att följa rådet att inte tänka högre om sig själva än nödvändigt utan att osjälviskt arbeta för allas gemensamma bästa och för deras uppbyggande! Hur underbara är inte Jehovas vägar! — Ps. 107:8.