de gör om sina sinnen, på det att de måtte komma i samklang med Guds sätt och vägar, skall få leva i frid. Detta är ett förnuftigt handlingssätt, som rätt och slätt vittnar om sunt förstånd. — Ef. 1:8—10; Rom. 12:2; Jes. 55:8, 9; 1:18.

Förnuft och resonlighet leder till frid

1, 2. a) Vilken förvandling kan ske, om en människa gör bruk av sina förnuftsgåvor? b) Hur poängterade aposteln Paulus detta?

JEHOVA Gud har givit människan förnuft och därmed förmåga att vara resonlig och omdömesgill. Genom att göra bruk av denna förunderliga förmåga kan människan tjäna Gud, eftersom hon uppskattar Guds underbara egenskaper — hans kärlek, barmhärtighet och oförtjänta godhet, hans allmakt, hans obegränsade vishet och hans fullkomliga rättvisa. Genom att begrunda dessa ting får en förståndig människa klart för sig att hon själv äger ett visst, begränsat, mått av dessa egenskaper och att hon bör arbeta på att få dem att tillväxa hos sig. Hon kan härigenom tjäna Gud, och när hon då älskar och söker behaga den Gud, som hon tjänar, kan hon bli mera lik Gud, i det hon söker efterlikna Gud.

² Aposteln Paulus, som troget efterliknade Kristus, vilken i sin tur fullkomligt efterliknade sin Fader, Jehova, och med exempel belyste hurudan han är, har givit oss dessa förmaningar: ”Följaktligen bönfaller jag eder, bröder, vid Guds medlidande, om att frambära edra kroppar till ett offer, som är levande, heligt, välbehagligt för Gud, en helig tjänst med eder omdömesförmåga. Och sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” — Rom. 12:1, 2, NW.

3. Hur kommer det sig att egenskapen resonlighet är behaglig och viktig? Varför är den det?

³ Vi tycker om att vara tillsammans med den som lägger den gudaktiga egenskapen resonlighet i dagen. En sådan människa är uppriktig, rättänkande, tillgänglig, och så blir samvaron med henne fridsam. Men vad som betyder än mera är att förnuft och resonlighet är av största vikt om man skall kunna behaga Gud, som alltid är resonlig, omdömesgill. Han uppmanar människorna att göra bruk av sitt förnuft, sin omdömesförmåga, och det gör han genom aposteln, som säger: Jag ”bönfaller ... eder”. I kapitel 12 i den bok i bibeln som kallas Romarbrevet finns det en uttömmande redogörelse för vad det innebär att tjäna med omdömesförmågan. Vi lägger märke till att man kan vinna vishet, jämvikt, gott förstånd och sunt förnuft genom ett rätt bruk av sina förnuftsgåvor. En förnuftig människa tänker inte högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan hon kommer att vara sund till sinnes. I vers tre heter det: ”Ty genom den oförtjänta godhet som kommit mig till del tillsäger jag var och en där ibland eder att icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne, var och en så som Gud har tilldelat honom ett mått av tro.” — NW.

4. a) Vilket slags studium är viktigare än allt annat? Varför? b) Vad är fördelaktigast att begrunda? Varför?

⁴ När vi resonerar, dvs. begrundar saker och ting, förbinder vi principer med faktiska förhållanden eller med problem för att reda ut speciella drag med hjälp av mera ”allmänna” sanningar, eller också jämför vi faktiska förhållanden med varandra för att dra vissa slutsatser eller få klarhet i vissa ”allmänna”