Är du anspråkslös nog att ta emot oansenliga uppgifter?
ANSPRÅKSLÖSHET eller ringhet hjälper till att göra livet behagligt — inte bara för dem vi har omkring oss, utan också för oss själva. Denna egenskap hjälper oss att släta ut många av livets ”ojämnheter”.
Men bäst av allt är att anspråkslösheten eller ringheten skaffar oss Guds ynnest. Psalm 138:6 (Åk) säger om honom: ”Fastän Jehová är hög, ser han dock till den ringe, och den stolte känner han fjärran från.”
I denna tid är det sorgligt nog så att anspråkslöshet saknas bland flertalet människor. Man är i stället intresserad av prestige, bemärkthet, makt. I själva verket var det inte mycket annorlunda under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, särskilt i stora städer, sådana som Rom. När aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Rom, gav han detta råd: ”Sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning, och bli i stället förvandlade genom att göra om ert sinne, för att ni må kunna för er själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” — Rom. 12:2, NW.
När Paulus uppmanade sina bröder att inte låta sig formas av världsliga attityder, är det tydligt att han tänkte på världsligt högmod som en framträdande del i detta. Ja, i de följande orden finner vi att han råder sina bröder att var och en vara på sin vakt för att ”inte tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka” och att ”inte [ägna] er uppmärksamhet åt höga ting, utan ... [låta] er ledas av de ringa tingen”. I An American Translation återges de sista orden på detta sätt: ”Var inte alltför äregiriga, utan godta oansenliga uppgifter.” — Rom. 12:3, 16, NW.
Är vi sådana — villiga att godta oansenliga uppgifter? Eller liknar vi de många som är villiga att utföra arbete som ger dem det de betraktar som ”erkännande” från andras sida — arbete som erbjuder en utmaning för deras förmåga — men som tar illa upp om de ombeds att göra sådant som betraktas som obetydligt?
I sitt brev till de kristna i Rom fortsätter Paulus att visa att den kristna församlingen som helhet är lik en kropp med många lemmar och att varje lem har sin egen funktion. I församlingen under första århundradet var det somliga som hade fått vissa mirakulösa gåvor genom Guds heliga ande eller hade fått möjlighet att utföra vissa tjänster. Aposteln uppmanade alla att tjäna villigt och med glädje på vilket som helst sätt som öppnades för dem. (Rom. 12:4—8) Samma anda av att tjäna i samarbete till allas bästa är livsviktig för glädjen och den goda ordningen, inte bara i en församling, utan också i en familj eller i varje annat slag av anordning där ett antal människor arbetar tillsammans.
Omständigheter som kräver att vi visar anspråkslöshet
Vissa omständigheter i livet som kräver att vi godtar en oansenlig roll är helt enkelt en del av den naturliga, riktiga tingens ordning. Barn som underordnar sig sina föräldrars föreskrifter och utför vilka som helst hushållssysslor som föreläggs dem vinner Guds ynnest såväl som föräldrarnas kärlek. Bibeln säger: ”Ni barn skall lyda edra föräldrar i Herren, ty det är rätt. ’Hedra din fader och din moder’ är det första bud, som är förenat med ett löfte: ’för att det skall gå dig väl och för att du skall leva länge på jorden.’” — Ef. 6:1—3, Hd.
Hustrur ger ofta ett gott exempel på tilltalande anspråkslöshet. Deras arbete utförs i allmänhet i hemmets avskildhet, utom synhåll för allmänhetens blickar — mycket av det kanske inte ens ses av deras män, som bara ger akt på resultaten, när de kommer tillbaka hem från dagens arbete. Mycket av en hemmafrus arbete är alltså av ett oansenligt slag, och i vår tid skulle moderna föreställningar nedvärdera det och beröva det dess värdighet och värde. Men hur mycket bidrar inte detta arbete till den allmänna glädjen och lyckan i ett hem! Och det är till behag för Gud, vars ord uppmuntrar hustrur att ”älska sina män, älska sina barn” och visa detta genom att vara ”husliga, goda, underordnade sina egna män”. (Tit. 2:4, 5, Åk) Ja, Gud uppskattar i hög grad kristna kvinnor som är samvetsgranna hustrur och mödrar. Deras goda arbete är kanske tillbakadraget, men det passerar inte obemärkt för honom; i hans ögon är deras arbete hedervärt och har sin egen värdighet. — Jämför Ordspråksboken 31:10—31.
En mans arbete utförs i allmänhet inte i sådana avstängda eller obemärkta omständigheter, men hans arbete är ofta förenat med möda som ger föga av ”erkännande” eller bemärkthet. Den enskilde hantverkaren som hade sitt eget företag har till stor del försvunnit ur bilden, och tendensen går mer och mer mot större företag, där ett fåtal individer har en framskjuten ställning och myndighet och där de som utgör den stora arbetsstyrkan förlorar mycket av sin personliga identitet. Det räcker inte heller med detta, utan världen har utvecklat en konstlad och i allmänhet upp och nedvänd föreställning om vad som är hedervärt och ger prestige och vad som är oansenligt eller ”under ens värdighet”. Det är denna världsliga inställning — i lika hög grad som arbetet självt eller kanske mer än det — som kan kräva att man själv är anspråkslös.
Kristna män har hoppet om en kommande ny ordning, som Gud danar och som skall ge befrielse från de nuvarande ordningarna, däribland de kommersiella och industriella ordningarna. Men under tiden behöver de ta itu med de verkliga förhållandena i livet och göra det bästa av saker och ting. Brist på anspråkslöshet eller ödmjukhet kan fresta dem att använda hårdhänt taktik eller till och med förslagna metoder för att komma i ställningar som medför myndighet eller bemärkthet. Eller om de inte vill ha ett ”oansenligt” arbete, som visserligen ger stadig sysselsättning och fast inkomst men erbjuder föga utsikter till snabb ekonomisk vinning, kan de bli frestade att försöka sig på riskabla privata projekt, som lovar snabba vinster. Detta kan leda dem från den ena planen till den andra, omväxlande i och ur skuldsättning, i det de är upptagna med problem, medan de ändå hela tiden kanske känner sig överlägsna dem som har arbeten som förefaller mera vanliga och till och med något enformiga.
Under det första århundradet fann lärjungen Jakob det nödvändigt att skriva detta råd till vissa kristna: ”Och nu ett ord till er som säger: ’I dag eller i morgon skall vi resa till den och den staden, stanna där ett år, driva affärer och tjäna pengar.’ Ändå har ni ingen aning om vad som skall ske i morgon. Vad är ert liv? Ni är bara en rök, som synes en liten stund och sedan försvinner! I stället borde ni säga: ’Om Herren [Jehova, NW] vill, får vi leva och göra det eller det.’ Men nu skryter ni, fulla av övermod. Allt sådant skryt är ont. Och kom ihåg: Den som vet vad som är rätt men inte gör det, han gör sig skyldig till synd.” — Jak. 4:13—17, Hd.
Men kristna män som — vare sig de är egna företagare eller arbetar åt andra — visar frihet från högmod i fråga om sådant som gäller sysselsättning och utför ett gott arbete vinner Guds godkännande. Under det första århundradet utgjorde slavar ofta en stor del av befolkningen. I brevet till Titus, som var placerad på ön Kreta, visade aposteln Paulus att sådana slavar genom sin kristna underdånighet och sitt trogna arbete kunde bli ”en prydnad för Guds, vår Frälsares, lära”, ja, till och med i deras oansenliga situation. (Tit. 2:9, 10) Kristna män i vår tid som sörjer väl för sina familjer och ger uppriktigt stöd åt den kristna församlingen, ekonomiskt och på annat sätt, kan också äga den trösterika försäkran att Gud uppskattar det slag av arbetare de är, även om deras förvärvsarbete är av ett slag som betraktas som ”oansenligt”.
Inom församlingsorganisationen
Precis som det är med den kristna familjen behövs det anspråkslöshet också inom ”sammanslutningen av ... bröder”, som den kristna församlingen utgör. Aposteln Petrus skriver: ”Ni yngre män, underordna er de äldre männen [eller: äldste]. Men omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka [anspråkslösa]. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja er i sinom tid; medan ni kastar allt ert bekymmer på honom, ty han vårdar sig om er.” — 1 Petr. 5:5—7, 9, NW.
Yngre män i församlingen som rättar sig efter detta råd kommer inte att vara ”alltför äregiriga”, utan kommer att ”godta oansenliga uppgifter”, i det de har den rätta uppfattningen om olika angelägenheter och erkänner att de behöver vinna mera erfarenhet och kunskap, sådant som man bör finna hos äldste. (Rom. 12:3, 16) Yngre män, sådana som Timoteus och Johannes Markus, var glada över att kunna ”tjäna” aposteln Paulus, dvs. göra nyttiga tjänster åt honom, tjänster som skulle bistå honom i att utföra sitt herdearbete. (Apg. 19:22; 2 Tim. 4:11) Deras trogna tjänst gav dem värdefull erfarenhet och rika välsignelser.
I en församling finns det mycket att göra som inte ger bemärkthet eller prestige. Det kan vara städningsarbete eller något liknande som behöver göras. Men avsaknaden av prestige bör inte göra att de som har en rätt inställning avhåller sig från att ta del i sådana uppgifter. I verkligheten vinner de värdighet och värde i Guds ögon och i rättsinnade människors ögon genom att villigt hjälpa till med sådant arbete. Allt som bör betyda något för oss är i själva verket: Är det någonting som behöver göras och kan jag vara till gagn för andra genom att göra det? Detta bör vara skäl nog för oss att inte bara villigt, utan också med glädje, ta del i sådant arbete.
Det är sant att vissa omständigheter som kräver att man visar anspråkslöshet inte är resultatet av vad som av naturen är rätt. Ibland kan individer använda myndighet på ett sätt som har en förödmjukande verkan på andra. De kan till och med förorda anspråkslöshet bland sina medförbundna, medan de själva utnyttjar sådan anspråkslöshet hos andra för att själva fortsätta ett högmodigt handlingssätt. Men alldeles som den inspirerade aposteln tillrådde, kan vi kasta alla våra bekymmer på Jehova Gud, eftersom vi vet att han vårdar sig om oss. I sin bestämda tid skall Jehova och hans Son visa de ödmjuka och anspråkslösa sin ynnest, om de stadigt håller fast vid Guds ords rätta principer. — 1 Petr. 5:6, 7.
Hur behagligt är det inte när alla omgjordar sig ”med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra”! Då råder verkligen en trygg och avspänd atmosfär — en atmosfär av sann enhet! Om vi alla villigt och med glädje betjänar varandra, fria från högmod, blir resultatet upphöjelse för alla, i det alla behandlas med värdighet och uppskattas till sitt sanna värde, bedömt på rätt sätt i ljuset från Guds ord och inte enligt världsliga normer. — 1 Petr. 5:5, NW; Ps. 133:1; Rom. 12:10.