Vad säger bibeln?

Vad är de kristna skyldiga staten?

NÄR Jesus Kristus besvarade en kuggfråga om att betala skatt, uttryckte han principen: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” (Matt. 22:21) Den kristne har därför en viss förpliktelse gentemot de regerande myndigheterna. Men att Jesus Kristus tog upp ”de [ting] som är Guds” i sammanhanget visar att det krävs urskillning för att avgöra vad de kristna egentligen är skyldiga staten och varför.

I sitt brev till romarna skrev aposteln Paulus följande om en kristens förpliktelser mot de regerande myndigheterna: ”Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen, fruktan åt honom som kräver sådan fruktan, ära åt honom som kräver sådan ära.” — Rom. 13:7.

Eftersom de regerande myndigheterna utför viktiga tjänster för att slå vakt om sina undersåtars trygghet, säkerhet och välfärd, är de berättigade till kompensation. De kristna bör betrakta betalning av skatt och tull som att betala en skuld. Det är inte de kristnas ansvar hur de härskande myndigheterna därefter använder de pengar de får. Att de styrande missbrukar skatt eller tull, som de får ta emot, berättigar inte den kristne att vägra att betala sin skuld. Under den nuvarande tingens ordning kan den kristne inte klara sig utan statens tjänster och bör därför med gott samvete betala vad som krävs. När det gäller att betala en skuld till en enskild person, blir man inte fritagen från sin skuld därför att den personen missbrukar sina pengar. Därför är det också så att oavsett vad de regerande myndigheterna kan göra, så befrias den kristne inte från sitt ansvar att betala skatt och tull.

Det finns också goda skäl att visa hälsosam fruktan för de regerande myndigheterna. Aposteln Paulus förklarade: ”De styrande är inte något att frukta för den goda gärningen, utan för den onda. Vill du alltså vara utan fruktan för myndigheten? ... Det är inte utan syfte som den bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont.” (Rom. 13:3, 4) En kristen bör därför uppföra sig så att han inte kommer i klammeri med rättvisan. Han måste vara försiktig, så att han inte ignorerar den myndighet över liv och död som de regerande myndigheterna har.

Det är också rätt och tillbörligt att bevisa regenter och lägre myndighetspersoner ära och respekt. Men någon kan fråga: Hur kan man ära eller respektera någon som är moraliskt fördärvad? Saken gäller här inte härskarens eller myndighetspersonens moraliska ställning, vad han är som person. Saken gäller i stället den ämbetsställning han innehar. Den ära eller respekt som visas bör stå i proportion till det ämbete personen i fråga innehar.

Aposteln Paulus’ sätt att behandla romerska myndighetspersoner belyser klart och tydligt att vad de makthavande är som personer inte har något att göra med vilken ära man bör bevisa dem. Den forntida historieskrivaren Tacitus beskrev den romerske prokuratorn Felix såsom en person som ”menade att han ostraffat kunde begå vilken som helst missgärning” och som ”hängav sig åt varje slag av barbari och lusta, under det att han utövade en konungs makt i en slavs anda”. Men av aktning för den ställning Felix innehade inledde Paulus respektfullt sitt försvar med orden: ”Då jag ju mycket väl vet att denna nation har haft dig som domare i många år, talar jag gärna till mitt försvar om de ting som gäller mig själv.” (Apg. 24:10) Aposteln Paulus behandlade likaså kung Herodes Agrippa II, som levde i incest, med respekt och sade: ”Jag [skattar] mig lycklig att det är inför dig som jag skall framföra mitt försvar i dag, särskilt därför att du är verklig kännare av alla sedvänjor såväl som tvistefrågor bland judar.” (Apg. 26:2, 3) Paulus tilltalade vidare den avgudadyrkande landshövdingen Festus som ”excellens”. — Apg. 26:25.

Det kan emellertid förekomma att staten kräver sådant av en kristen som skulle innebära att han underlät att ge ”de [ting] som är Guds till Gud”. (Mark. 12:17) Hur skall han då handla?

Den hebreiske profeten Daniel ställdes inför en sådan situation under medern Darius’ regering. Darius undertecknade en lag, som påbjöd dödsstraff för vem som helst ”som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa”, än till kungen själv. (Dan. 6:7) Att rätta sig efter detta påbud skulle för Daniel ha inneburit att han måst upphöra att bedja under trettio dagar. Hur handlade Daniel? Han vägrade att rätta sig efter denna lag, som stod i opposition mot tillbörlig dyrkan av Gud, och fick därefter uppleva en mirakulös räddning.

Inte heller apostlarna gav efter för den judiska högsta domstolens, Sanhedrins, krav att de skulle upphöra med allt förkunnande av de ”goda nyheterna” om Kristus. Apostlarna svarade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29.

Men detta betyder dock inte att de kristna har rätt att ta del i revolutionär verksamhet eller trotsa lagar som, även om de är restriktiva, inte hindrar dem från att utföra det som den rena gudsdyrkan kräver. Orden i Predikaren 8:6, 7 ger oss nyttig vägledning i denna fråga. Vi läser: ”Vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne [människans olycka är mycken med henne, Melin]. Hon vet ju icke, vad som kommer att ske; vem kan säga henne, huru något kommer att ske?”

Den insiktsfulle förstår att det finns en passande tid och ett lämpligt sätt för ”vart företag”. Detta hindrar honom från att handla på ett trotsigt, upproriskt sätt. Livet är redan så fyllt av ”olycka” att man sannerligen inte behöver göra saken värre genom överilade handlingar. Dessutom kan ingen vara säker på vad framtiden skall bära i sitt sköte. Inte ens en tyranns herravälde kan fortsätta hur länge som helst. Om man kommer ihåg att framtiden är osäker och att mycket stora förändringar kan inträffa hastigt, får man hjälp att visa tålamod och finna sig i en obehaglig situation.

Den som inser hur viktigt det är att man handlar i rätt tid och med gott omdöme kommer att följa det sunda rådet i bibelns ordspråk: ”Giv dig icke i lag med upprorsmän. Ty plötsligt skall ofärd komma över dem, och vem vet, när deras år få en olycklig ände?” (Ords. 24:21, 22) Ja, varför skulle man dra olycka över sig för någon saks skull som inte kan ge någon garanti om en tryggad framtid, vilket däremot Guds rike genom Kristus kan göra?

I överensstämmelse med Skriften och de kristnas exempel i det första århundradet har Guds tjänare i våra dagar förpliktelsen att betala alla skatter som åläggs dem och att bevisa regenter och myndighetspersoner den fruktan och ära som deras ställning gör dem berättigade till. Detta inbegriper att man tilltalar dem med deras äretitlar och inte på något sätt hindrar dem att utföra sina plikter. Men om de regerande myndigheternas krav skulle inkräkta på den sanna gudsdyrkan, så kommer den kristne att lyda ”Gud såsom härskare mer än människor”. — Apg. 5:29.