Rådgivare som ådagalägger ”ett saktmod som tillhör visheten”

EN KRISTEN församling som har visa och förståndiga män till sitt förfogande är sannerligen rikt välsignad. Vad som gäller en familj gäller nämligen också ”Guds husfolk” — att ”genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom förstånd hålles det vid makt. Genom klokhet bliva kamrarna fyllda med allt vad dyrbart och ljuvligt är.” — Ef. 2:19; Ords. 24:3, 4.

De som tjänar såsom kristna äldste har privilegiet att ge råd från Guds ord till sina bröder. Hur kan en äldste bevisa sig vara ”vis och förståndig”, när han gör det? Lärjungen Jakob svarar: ”Må han genom sitt förträffliga uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod som tillhör visheten [”med den ödmjukhet som kommer från visheten”, Hd; ”med den blygsamhet som kommer av vishet”, New English Bible].” Ett sådant saktmod härrör från en djup respekt för och uppskattning av Guds vishet, ”visheten från ovan”, och ett blygsamt erkännande av ens egna begränsningar. Denna ödmjuka inställning kommer att skydda rådgivaren från att begå farliga felsteg. Den kommer att i hög grad ge ökad tyngd åt hans råd. — Jak. 3:13, 17, NW.

En saktmodig ande vägleder den vises råd

Emellanåt kan en person komma till en äldste, eller till och med gå från den ene äldste till den andre, för att söka finna någon som skall ge honom det svar han vill ha — inte nödvändigtvis vad som är rätt enligt Skriftens principer. Detta liknar somliga barns taktik, när de sätter upp eller spelar ut den ena föräldern mot den andra. Ibland kan det hända att en äldste först vill fråga den som söker råd huruvida han har talat med andra eller inte och vad för råd de gav. Ödmjukheten förmår honom att tveka att säga emot dessa råd, i synnerhet om han inte har haft tillfälle att först tala med den andre rådgivaren.

Saktmodet medger inte att man blir barsk eller onödigt burdus. Inte desto mindre måste en äldste vara på sin vakt, så att han inte låter omsorg om personlig vänskap eller om någon annans gillande förmå honom att ge råd som är avsedda att behaga i stället för att rakt på sak lägga fram råden i Guds ord. (Ords. 24:25, 26) Vi får inte försvaga Guds ords kraft för att behaga individer, genom att vi vattnar ur dess principer för att lätta deras samveten. Vilka eventuella fördelar skulle detta kunna medföra, när det ju sätter deras livsintressen i fara? Det skulle kunna likna de råd Amnon fick av sin kusin. Detta råd gav Amnon en tillfällig framgång genom att han fick tillfredsställa sin åtrå, men längre fram kostade det honom livet. — 2 Sam. 13:1—19, 28, 29.

I stället för att tala sådant som ”kliar i öronen” måste vi troget tala ”ordet”, Guds ord. (2 Tim. 4:1—4) Efterlikna aposteln Paulus, som inte avhöll sig från att för sina bröder förkunna ”allt Guds rådslut”. Därigenom kommer du att hålla dig fri från eventuell blodskuld inför Gud. (Apg. 20:26, 27) En rådgivare som äger ”den ödmjukhet som kommer från visheten” kommer alltså att ådagalägga gudaktig fruktan och kommer att ge råd eller, när så är nödvändigt, tillrättavisningar i en rättfärdig anda. Han kommer då i det långa loppet att bli mer uppskattad av sina bröder än om han hade tillåtit sig att smickra. — Ords. 28:23.

De äldste skall inte avhålla sig från att ge behövliga råd, men de kommer också att ödmjukt erkänna att de inte kan fatta beslut åt andra. I de fall där bibeln ger bestämda besked, där kan de också vara bestämda. Men det finns så många fall där individens samvete och personliga omdöme måste avgöra vad han skall göra eller vad han inte skall göra. Att då fatta beslutet i hans ställe skulle göra den äldste ansvarig för följderna. Han skulle få dela skulden om det gick illa. — Gal. 6:5; Rom. 14:5, 12.

Man kan ofta hjälpa en medkristen att nå fram till ett personligt beslut genom att helt enkelt ställa frågor som hjälper honom att tänka över skälen för och emot i saken och som också hjälper honom att överväga de troliga följderna av de olika handlingssätt som han kan välja emellan.

”Tiga har sin tid, och tala har sin tid”

En äldste kanske helt enkelt inte vet svaret på vissa frågor som ställs till honom. Eller också kan han vara osäker beträffande hur bibelns principer är tillämpliga i ett visst fall. Hur skall han göra?

Fruktan för att ”förlora ansiktet” eller prestigen i den frågandes ögon skulle lätt kunna driva en att dra till med ett svar av ett eller annat slag. Men detta kan inte kallas saktmod eller ”den ödmjukhet som kommer från visheten”. Självsäkerhet eller övermod leder till vanära; blygsamhet är tecken på vishet. (Ords. 11:2) Ordspråksboken 21:23 ger rådet: ”Den som bevarar sin mun och sin tunga, han bevarar sitt liv för nöd.” Det är mycket bättre att erkänna att man inte vet svaret än att ge ett felaktigt svar som skulle kunna resultera i smärtsamma problem. Ja, ”tiga har sin tid, och tala har sin tid”, och tid att tala är när du har haft möjlighet att ta reda på det rätta svaret. — Pred. 3:7.

Somliga frågor är det faktiskt bäst att lämna obesvarade. De kanske rentav är spekulativa, så att de inte tar upp någon verklig situation eller något existerande problem. Det är sådana spörsmål som ofta ”inte ger något resultat”, utan bara ”ger upphov till frågor för efterforskning snarare än en utdelning av någonting från Gud i samband med tro”, ja, bara ”tomt prat”. (1 Tim. 1:4—7, NW; 2 Tim. 2:14) Även om frågeställaren skulle vara riktigt envis, kan den försiktige rådgivaren besluta sig för att inte lägga sig i saken. — Ords. 12:8; 17:27.

”Genom mängden av rådgivare når man resultat”

När man ställs inför svåra frågor eller besvärliga problem, är bön och personligt studium alltid mycket viktiga. Men den som är vis kommer också ihåg att ”genom mängden av rådgivare når man resultat”. (Ords. 15:22, NW) När man rådgör med andra, åstadkoms en samlad fond av vishet och erfarenhet. (Ords. 13:10) En mera balanserad syn kan mycket väl bli resultatet. Det är vidare så att om en äldste anmodar en annan äldste att delta i ett samtal, där någon söker råd i en allvarlig angelägenhet, är han skyddad mot att senare bli felciterad och därigenom ställd i oriktig dager. (5 Mos. 19:15; jämför Domarboken 12:1—3.) Men att man bara anmodar en annan äldste att vara med och begrunda ett problem som någon har är ingen orsak till att inge frågeställaren den känslan att han eller hon nu underkastas något slags rättsligt ”förhör”. Tvärtom kan du såsom den äldste som först kontaktades ödmjukt erkänna att du anser att du skulle kunna ha nytta av den andres bistånd.

Vissa äldste i en församling är ålagda förpliktelsen att tjäna som en dömande kommitté, men detta hindrar visst inte att de söker bistånd när de står inför ett svårt avgörande. De kan begagna sig av andra äldstes hjälp, även om de själva träffar det slutliga avgörandet. Den judiska Mischna innehåller den intressanta upplysningen att lokala domstolar i Israel varierade i antalet ledamöter alltefter hur svårt eller betydelsefullt det fall var som de skulle handlägga. — Se Aid to Bible Understanding, sid. 385.

Det ligger sannerligen värde i ”mängden av rådgivare”. Men enbart antalet garanterar inte rättvisa. En majoritet kan ha fel. De avgörande faktorer som är en garanti för rätta beslut är alltid bibeln och Guds heliga ande. Den mildhet och det saktmod som tillhör den sanna visheten kräver att man ödmjukt och anspråkslöst underordnar sig dessa.