Att leva med tanke på att vi tillhör Jehova
”Både om vi lever och om vi dör, tillhör vi Jehova.” — Rom. 14:8.
1. I vilka angelägenheter bör den kristna församlingen vara endräktig?
SANNA kristna är intresserade av att leva i frid med andra. (Rom. 12:18) Medlemmar av den kristna församlingen gör detta genom att ägna uppmärksamhet åt de viktigare tingen och reducera till ett minimum de ting som inte är nödvändiga för att främja tron. (1 Tim. 1:4) Till dessa viktigare ting hör att de söker ha endräkt i tro och handling. Som en illustration av denna endräkt pekar aposteln Paulus på människokroppen. Lemmarna i en frisk kropp verkar på ett endräktigt sätt i hela kroppens intresse, vilket gör det möjligt att få ett värdefullt arbete utfört, och så förhåller det sig också i den kristna församlingen. Det bör inte finnas någon söndring i denna ”kropp”, utan dess lemmar bör ha ”samma omsorg om varandra”. — 1 Kor. 12:25.
2. Det råder visserligen endräkt, men hur kommer det sig att de kristna inte ser på allt och gör allt på samma sätt?
2 Denna endräkt innebär emellertid inte likformighet. Det förhållandet att alla kristna tror på den ende allsmäktige Guden och på hans Son, Jesus Kristus, som är huvudet för församlingen, gör inte att de är kopior av varandra, och inte heller åstadkommer det att de talar mekaniskt, som robotar skulle göra. Nej, var och en har sin unika personlighet, sin egen syn på saker som inte är väsentliga för frälsningen. Var och en skiljer sig mer eller mindre från de övriga i sitt sätt att ordna sina angelägenheter och göra saker och ting — också i dagliga arbetsrutiner och i avkoppling och förströelse. Detta beror i stor utsträckning på att enskilda människors omständigheter och bakgrund varierar mycket.
3, 4. Hur kan det sägas att den sanne kristne ”lever ... för Jehova”?
3 Vad de kristna än gör, bör de göra det helhjärtat, såsom för Jehova Gud. En viss kristen kanske inte helt och fullt förstår varför en annan kristen har ett visst synsätt eller gör saker och ting på ett visst sätt. Men han inser att Gud är sina tjänares domare. Och alldeles som den kristne försöker göra allting efter bästa förstånd och förmåga för att behaga Jehova, tillerkänner han också sina bröder samma samvetsgranna motiv. Aposteln säger om detta:
”Ingen av oss lever ju bara för sig själv, och ingen dör bara för sig själv; ty både om vi lever, lever vi för Jehova, och om vi dör, dör vi för Jehova. Därför, både om vi lever och om vi dör, tillhör vi Jehova.” — Rom. 14:7, 8.
4 Även den mest uppriktige och samvetsgranne kristne har ofullkomligheter och fel, och därför kan han inte alltid undvika själviska gärningar. Men det är inte hans stora mål i livet att bli rik eller att hänge sig åt ett liv av njutning och sysslolöshet. Han lever inte bara för sig själv. Hans främsta strävan i livet är att behaga Gud genom att göra hans vilja. Han är villig att dö när som helst, om hans död kan tjäna Guds uppsåt. Och alldeles som han har levat sitt liv med tanke på att det tillhör Gud, så ser Jehova det så att han också i döden tillhör Honom. När han står inför döden, är han i själva verket säker på en uppståndelse, eftersom Jehova betraktar dem som gör honom till sin Gud som levande och inte som döda. — Matt. 22:31, 32; Rom. 4:17.
LÅT VAR OCH EN BESTÄMMA ÖVER SINA PERSONLIGA ANGELÄGENHETER
5. a) Vad är det viktigaste arbetet? b) Hur bör en kristen betrakta det sätt på vilket en annan person använder sin tid och sina krafter?
5 Det viktigaste arbete någon kan utföra är att hjälpa andra att vinna och vidmakthålla en god ställning inför Gud och Kristus. Men man behöver också göra annat. Någon som ägnar tid åt att förkunna ”de goda nyheterna” kan besluta att bygga sig ett nytt hus eller utvidga sitt hus för sin familjs skull. Att han använder tid och pengar till detta bör inte förmå andra kristna att dra slutsatsen att han måste vara materialistisk. De dömer honom, om de säger: ”Han ’håller på att svalna’ i sin kärlek till sanningen.” Den här mannen kan mena att det är en kristens plikt att ha ett hem som är presentabelt och aktningsvärt i samhällets ögon, och därför fattar han ett sådant beslut. Han kanske vill använda detta hem som en mötesplats för en grupp i församlingen.
6. Hur kan någon finna att han med orätt uppträder som domare över sin broder beträffande olika former av avkoppling?
6 En annan samvetsgrann kristen kan välja en form av avkoppling som inte är orätt i sig själv. Han håller den på en underordnad plats i förhållande till att han tjänar Rikets intressen. Andra skulle sannolikt inte välja detta särskilda sätt att vederkvicka sig, utan skulle betrakta det som slöseri med tiden. Men de skulle döma den kristne, om de säger att han lever för sig själv och inte för Jehova eller att han är delad mellan att tjäna Gud och tjäna Mamon. — Luk. 16:13, 1917.
7. Varför kan inte den kristne föreskriva vad som är bäst för någon annan med avseende på materiella ägodelar?
7 Var och en av oss har sin egen uppfattning beträffande vilka materiella ting han eller hon behöver eller kan ha, medan vi fortsätter att sätta Rikets intressen först och nitiskt tar del i det brådskande och angelägna arbetet att förkunna ”de goda nyheterna” för andra. (Matt. 6:33; Mark. 13:10) Någon kan äga ganska mycket av världsligt sett goda ting och ändå behålla herraväldet över dem och använda dem till Jehovas lov och pris. En annan kan vara av den naturen att han inte kan behärska rikedom, utan frestas att låta sådana ting föra honom bort från andliga ting. Han behöver vara ”hårdhänt” mot sin kropp och lära sig utöva självbehärskning och komma ihåg sin främsta förpliktelse — att förkunna ”de goda nyheterna”. (1 Kor. 9:16, 27) Men en annan kristen bör inte ta sig friheten att döma den här personen eller verka som ett ”samvete” för honom, även om han omtänksamt kan erbjuda hjälp och råd åt den som håller på att duka under för kärlek till pengar. — 1 Tim. 6:17.
BETRAKTA INGEN MÄNNISKA ”EFTER KÖTTET”
8. Hur kan både den fattige och den rike jubla över sina respektive ställningar i sanningen?
8 Jesu halvbror Jakob säger beträffande detta: ”Låt den broder som är ringa jubla över sin upphöjelse och den rike över sin förnedring, ty liksom ett växtlighetens blomster skall den rike försvinna.” (Jak. 1:9, 10) Den som är ringa, som inte har ägodelar eller bemärkthet i denna tingens ordning, kan jubla på grund av att han i världen varit förbisedd men nu, enligt Guds och hans medkristnas bedömning, hålls för att stå på samma nivå som den rike. Han är ”medborgare tillsammans med de heliga” och medlem av ”Guds husfolk”. (Ef. 2:19) Han har de långt bättre rikedomar som består i tjänst för Gud, och framför honom ligger den belöning som består i liv. Den rike kan jubla över att han har förmåtts inse att det inte är till någon nytta att han använder sina krafter till att samla rikedomar. Från sin nya Kristuslika, ödmjuka ställning kan han få klarhet om ”rikedomens bedrägliga makt” och dårskapen i att förtrösta på rikedom. (Mark. 4:19) Han vet att ”de ting som syns är ... tillfälliga, men de som inte syns är eviga”. Han ser nu fram emot samma belöning som den som är ringa gör. — 2 Kor. 4:18.
9. Varför bör vi inte känna någon ”efter köttet”?
9 Med dessa sanningar som grund framlägger aposteln den utmärkta regeln för alla kristna: ”Han [Kristus] dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan för honom som dog för dem och blev uppväckt. Därför känner vi från och med nu ingen efter köttet.” (2 Kor. 5:15, 16) Vad en människa är i andligt avseende — inte vad hon förefaller vara från köttslig, materiell ståndpunkt sett — är vad som betyder något för Gud. Vi bör hålla fast vid denna värdering av saker och ting.
10. Varför bör vi komma ihåg att Kristus är Herre över döda och levande?
10 Att den sanne kristne inte med rätta kan betrakta saker och ting på något annat sätt visas också av apostelns ord. Sedan han sagt: ”Vi [tillhör] Jehova”, fortsätter han: ”Ty i detta syfte dog Kristus och fick liv igen, att han skulle vara Herre över både döda och levande.” (Rom. 14:9) Som Herre är han nu i stånd att hjälpa kristna att leva sitt liv framgångsrikt för de ting som är Guds. Eftersom han har ”segrat över världen”, kan de också segra över den. (Joh. 16:33; Hebr. 7:25) Som Herre över de döda har Kristus myndighet och makt att återföra dem till liv. Det är trösterikt att veta att de som använt hela sitt liv i tjänst för Gud aldrig blir övergivna, nej, inte ens i döden. — Rom. 8:31—34, 38, 39.
11. Varför är det inte alls på sin plats för de kristna att döma sina bröder?
11 Paulus säger inte detta enbart för att på nytt nämna det hopp som den kristne redan bör äga. Han använder detta argument som bevis för att det inte är på sin plats för den kristne att döma sin broder, eftersom denne broder helt och hållet tillhör Gud. Han kommer till kärnpunkten i sin argumentering i de följande verserna, där han säger:
”Men varför dömer du din broder? Eller varför ser du också ner på din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domarsäte; det är nämligen skrivet: ’”Så sant jag lever”, säger Jehova, ”för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall öppet erkänna Gud.”’ Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra.” — Rom. 14:10—13.
UNDVIK FÖRST OCH FRÄMST ATT FÅ ANDRA ATT SNAVA
12, 13. Hur framhåller både aposteln Paulus och Jesus Kristus det som var och en behöver göra i stället för att vara domare?
12 I församlingen i Rom hade somliga dömt andras handlingar och motiv, vilka hade skiljaktiga uppfattningar och samvetsbetänkligheter. Detta var orätt och farligt för alla inbegripna. Det var misshagligt för den store domaren, inför vilken ingen har någon ställning av företräde. Paulus visar en långt bättre väg. Till dem som var benägna att döma säger han nu: ”Gör hellre detta till ert beslut [eller: ”döm”]: att inte för en broder lägga en sten att snava på eller bli en orsak till fall.” — Rom. 14:13. (Se Kingdom Interlinear Translation.)
13 De kunde vända sin böjelse för att döma andra till något som var till god fördel genom att i stället döma sig själva och genom att besluta sig för att ha noggrannare uppsikt över sitt eget uppförande. Jesus hade gett varningen: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda; med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda. ... Hur kan du säga till din broder: ’Låt mig dra ut strået ur ditt öga’; när, titta! det är en bjälke i ditt eget öga? Skrymtare! Dra först ut bjälken ur ditt eget öga, och därpå skall du tydligt se att dra ut strået ur din broders öga.” — Matt. 7:1—5; jämför 1 Korintierna 11:31; 2 Korintierna 13:5.
14. Vad betyder det att vålla att en broder snavar och faller? Anför ett exempel.
14 Att vålla att någon annan snavar och faller skulle betyda att driva honom till synd, eftersom synd i bibeln beskrivs som ett fall. (1 Kor. 10:12; 1 Tim. 6:9; jämför Matteus 5:27—30.) Så här skulle en kristen kunna få en broder att snava och falla: Han skulle kunna göra något som han har kristen frihet att göra, men göra det utan att först ta reda på om detta skulle kunna skada broderns samvete. Den här brodern kan till exempel ha samvetskval med avseende på alkoholhaltiga drycker. Likväl kan den kristne dricka en alkoholhaltig dryck i broderns närvaro eller bjuda honom en sådan att dricka. Brodern kan tänka: ”Han är ju en mogen kristen, så därför kanske också jag kan göra det.” På så sätt inges han mod till detta, och så gör han det också. Men samtidigt säger hans samvete honom att det inte är rätt. Det domfäller honom. Han handlar inte av tro eller såsom för Gud. Därför har han förmåtts att snava och falla. Hans samvete är sårat, och han är nedstämd därför att han tycker att han har syndat. Det kan vara svårt för honom att återvinna jämvikten. — 1 Kor. 8:12, 13; Rom. 14:23.
15. Vilken synd från en medtroendes sida skulle kunna orsakas av att en kristen yrkar på att göra någon viss sak därför att han har ”rätt” att göra det?
15 Det skulle också kunna vara så att den kristnes handlingssätt, när han yrkar på sin ”frihet” att göra något som han under normala omständigheter har rätt till, orsakar att den som har ett svagt samvete blir en sådan som dömer honom. Att han oförståndigt gör bruk av sådan ”frihet” kan göra att den svagare börjar hysa falska misstankar och känslor av avundsjuka. Detta kan sätta församlingens frid och endräkt i fara.
16. Hur kommer det sig att en viss kristen avhåller sig från att göra en del saker som en annan menar vara helt i sin ordning?
16 Paulus lägger fram skälet till att en viss kristen kan besluta att inte göra något som det för den andre är helt i sin ordning att göra: ”Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är befläckat i sig självt; bara i det fall, då en person anser något vara befläckat, är det befläckat för honom.” — Rom. 14:14.
17, 18. a) Vilken vidsträckt frihet har den kristne, enligt vad som visas av aposteln Paulus? b) Varför var somliga av de första kristna ur stånd att helt och fullt göra bruk av denna frihet?
17 Aposteln visar den vidsträckta frihet som de kristna i själva verket har genom att tala om mat, vilken, säger han, ”Gud har skapat till att ätas med tacksägelse av dem som har tro och exakt känner sanningen”. ”Skälet härtill”, fortsätter han, ”är att Guds hela skapelse är förträfflig, och inget är att förkasta om det tas emot med tacksägelse, ty det helgas genom Guds ord [som godkänner det] och bön över det.” — 1 Tim. 4:3—5.
18 Det som Gud har skapat och bestämt för ett visst syfte, till exempel mat, är förträffligt, och den kristne kan äta vad som helst av det utan att synda — det är rent. Men somliga, särskilt bland de judiska medlemmarna av den första kristna församlingen, hade samveten som var svaga i fråga om mat som hade varit förbjuden under den mosaiska lagens tid. (Apg. 10:14, 15) Även om andra kristna förklarade saken, så gjorde tradition och vana det svårt för deras samveten att betrakta sådan mat som ren. Det var naturligtvis inte så att de måste äta den. Men någon annan kunde inse att Gud hade förklarat att lagen var avlägsnad på grundval av Kristi offer och att därför all mat var ”laglig” och ren. Han kunde därför äta uppriktigt och oförbehållsamt och tacka Gud för hans föranstaltningar.
19, 20. a) Beskriv skillnaden mellan ting som måste göras och ting som är valfria för den kristne. b) Hur kan det bli så att en kristen som är besluten att göra bruk av sin kristna frihet ”inte längre [vandrar] i överensstämmelse med kärleken”?
19 Men borde den kristne som hade denna kunskap äta i den judiske kristnes närvaro? Paulus svarar: ”Om din broder blir bedrövad för din mats skull, vandrar du inte längre i överensstämmelse med kärleken. Låt inte genom din mat undergång drabba den som Kristus har dött för.” — Rom. 14:15.
20 Det exempel som används här är mat, men principen täcker vad det vara må som vi kan ha rätt att göra — sådant där valfriheten kommer in i bilden. Det finns emellertid ting som Gud kräver, och de inbegriper ostrafflighet, rättfärdighet och lydnad. Detta är ”de viktigare tingen”. (Fil. 1:10) Ingen kristen kan med rätta kompromissa eller vara försumlig på dessa punkter. Men om man halsstarrigt fortsätter med sådant som tillhör de personliga tyckenas och uppfattningarnas område och inte bekymrar sig om andra kristnas känslor, handlar man inte i överensstämmelse med kärleken. Det som inte görs av kärlek är inte av något värde för den som gör det. — 1 Kor. 13:1—3.
21. Vilken verkan kan en egensinnig handling ha på någon annan?
21 Dessutom skulle det vara mycket oförståndigt att handla egensinnigt. Sådant skulle kunna smärta en annan broder, även om denne broders uppfattning att handlingen är orätt kanske inte är välgrundad. Han skulle kunna bli modfälld och förbittrad och till och med känna vämjelse. Skadan kunde gå så långt att den ledde till att hans tro drabbades av undergång. Kristus, som gav sitt liv för människorna, är hans ägare. (Jud. v. 4) Kristus räknar denne broder, som är köpt genom hans blod, som dyrbar för honom, och han kommer helt visst inte att finna behag i den som, på grund av att han håller fast vid sin egen uppfattning, antingen dömer sin broder eller blir orsak till att han faller. — Jämför Matteus 18:6, 14.
22. Vad bör vi alltså bestämma oss för att göra?
22 Genom att vi lever för Jehova vet vi alltså att ”allt [det som Gud har gett för att vi skall använda det eller göra det] är lovligt; men allt är inte fördelaktigt [det beror på tiden, omständigheterna och vad som är till andras bästa]. Allt är lovligt; men allt bygger inte upp. Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” — 1 Kor. 10:23, 24.
[Bild på sidan 14]
En kristen bör inte få någon annan att snava och falla genom att bjuda honom att äta eller dricka något som hans samvete avvisar