Vi fröjdar oss över ”den Gud som inger hopp”
”Du är mitt hopp, Herre, Jehová, min förtröstan från min ungdom.” — Ps. 71:5, Åkeson.
1, 2. a) Vilka vittnesbörd från bibeln har vi om att Gud bryr sig om oss? b) Hur kan vår glädje göras fullständig?
STANNAR du upp emellanåt och tänker över vilket dyrbart förhållande du står i till Gud? Hur hänförande är det inte att veta att Gud bryr sig om oss! Jo, visst är nationerna från Jehovas ståndpunkt sett bara som en droppe ur ämbaret. När han betraktar oss som enskilda människor, måste han fördenskull verkligen tycka att vi är mycket små. Likväl försäkrar Jesus Kristus oss: ”Säljs inte två sparvar för ett mynt av ringa värde? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vetskap. Men på er är själva huvudhåren allesammans räknade. Hys därför ingen fruktan: ni är värda mer än många sparvar.” — Matt. 10:29—31; Jes. 40:15.
2 Om Gud lägger märke till att en sparv faller till marken, hur mycket större medkänsla måste han då inte ha för människor, som han skapade till att vara honom lika! (1 Mos. 1:26) Vår Gud är sannerligen storartad i sin vishet och skaparkraft, men han är långt större i sin omsorg om de förtrycktas rätt och i uttrycken för sin mångomfattande kärlek till mänskligheten. (Ps. 33:4, 5) Det är verkligen ett privilegium att vi får komma in i hans kärlek och förbli i den, i överensstämmelse med Jesu försäkran: ”Om ni håller mina bud, skall ni förbli i min kärlek, alldeles som jag har hållit Faderns bud och förblir i hans kärlek.” Och Jesus tillade: ”Det här har jag talat till er för att min glädje må vara i er och er glädje må göras fullständig.” — Joh. 15:10, 11.
3. Varför kunde David, och varför kan vi, helt förtrösta på Jehova?
3 I denna kritiska tid kan vi också fröjda oss över att vår kärleksrike Gud har sörjt för ett hopp. Det verkar som om David skrev Psalm 71 sedan han hade genomgått svåra prövningar, och i denna psalm prisar han den suveräne Herren Jehova såsom sitt hopp och sin förtröstan från ungdomen. När David till exempel oförskräckt gick emot den klumpige jätten Goljat, förklarade han: Jehova, ”som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté”. Det var just vad Jehova gjorde! (1 Sam. 17:37, 45—50) Och intill denna dag fortsätter Jehova att uppehålla den smorda kvarlevan av sina vittnen, som starka i hoppet har tjänat honom troget alltifrån sin ungdom.
BEHOVET AV ETT LEVANDE HOPP
4. Varför är de ting ”som är skrivna förr” en hoppets källa?
4 Jehovas löften, som gavs för länge sedan och finns upptecknade i hans ord, är verkligen en källa till förtröstansfullt hopp för framtiden. Så här framställde aposteln Paulus det: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp.” (Rom. 15:4) Vi behöver sannerligen ha hopp. Men hur ger de ting ”som är skrivna förr” anledning till hopp? Varför uppstod, för det första, behovet av ett hopp?
5. a) Hur uppstod behovet av ett hopp? b) Varför drog våra första föräldrar med rätta dödsstraffet över sig, och varför är vi inblandade?
5 De ting ”som är skrivna förr” berättar klart och tydligt om att Gud skapade våra första föräldrar och satte dem i ett ljuvligt paradis, med utsikt att få leva för evigt och befolka jorden med kärleksfulla, lyckliga människor som aldrig skulle dö. (1 Mos. 1:26—28; 2:7—9, 18—25) Men Adam och Eva gick miste om det privilegiet. Varför då? Därför att de syndade, förfelade målet av fullkomlig lydnad för sin Fader, Jehova Gud. Med rätta dömde den suveräne Herren Jehova det olydiga människoparet till döden. De hade blivit egensinniga, gjort sig oberoende, och det fanns inte längre någon plats för dem bland Jehovas lojala skapelser. Därtill drog de inte bara dödsstraffet över sig själva, utan också över de milliarder barn som skulle komma att födas som avkomlingar av dessa syndiga föräldrar. Såsom Paulus säger oss: ”Därför: alldeles som synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” — Rom. 5:12.
6. På grundval av vilket hopp blev skapelsen förslavad?
6 Men Paulus säger vidare att även om ”skapelsen blev ... lagd under fruktlösheten”, skedde detta ”på grundval av hoppet”. Vilket hopp? Jo, ett levande hopp om att den skulle ”göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet”, liksom våra första föräldrar åtnjöt en sådan frihet i Edens paradis. Det inbegrep hopp om evigt liv. Endast Gud kunde sörja för ett sådant hopp. — Rom. 8:20, 21; Joh. 17:3.
FÖRTRÖSTAN PÅ EN ”SÄD”
7. Hur får vi veta vem det är som är löftets ”säd”?
7 Tidigt i de ting ”som är skrivna förr” finner vi Guds löfte att en ”säd [avkomling]”, som skulle utgå från hans hustrulika organisation i himmelen, skulle ”söndertrampa” ormens ”huvud”, dvs. tillintetgöra Satan, tillsammans med hela hans avföda. (1 Mos. 3:14, 15) Men vem är denna ”säd”? Längre fram sägs han vara också Guds vän Abrahams ”säd”, i vilken ”alla folk på jorden [skall] välsigna sig”. Aposteln Paulus talar om vem denna ”säd” är, då han säger: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans säd. ... ’Och åt din säd’, som är Kristus.” — 1 Mos. 22:18; Gal. 3:16.
8. a) Hur förutsades Jesu levnadslopp här på jorden långt i förväg? b) Hur har Gud klart och tydligt visat sin kärlek till människorna?
8 De ting ”som är skrivna förr” förutsade Kristi Jesu levnadslopp här på jorden. Såsom Jesaja profeterade mer än 700 år i förväg blev Jesus föraktad, hållen för intet, pinad och bortförd ”lik ett lamm ... att slaktas”. I överensstämmelse med Faderns vilja skedde det att ”han utgav sitt liv [sin själ, Åkeson; NW] i döden”, för att han skulle kunna bli ”mångas” återlösare från träldomen under synd. (Jes. 53:3—12) Jehova uppreste honom ur döden och insatte honom som ”den främste förmedlaren av liv” i himlarna, ”för att var och en som tror på honom må ha evigt liv”. Gud har gjort denna föranstaltning därför att han ”älskade världen [av människor] så mycket”. (Joh. 3:15, 16; Apg. 3:15) Vilket förunderligt hopp har inte detta uppenbarat! — Joh. 5:24—29.
EN FULLGOD GRUNDVAL FÖR HOPPET OM EVIGT LIV
9. a) Vad är det som utgör en säkerhet för vårt hopp? b) Hur bör vårt hopp påverka oss?
9 Som säkerhet för vårt välgrundade hopp har vi vår Gud Jehovas eget namn. Det namnet betyder ”han låter varda”, ”han låter [någon eller något] bli [till]”, vilket antyder att han får bestämda ting att inträffa under det att hans uppsåt och syften förverkligas. Han är den Gud ”som inte kan ljuga” och som har sörjt för en ”grundval” till ”ett hopp”, som han ”för långliga tider sedan har utlovat”. (Tit. 1:2) Vad betyder detta hopp för dig? Betraktar du det såsom människorna i kristenheten betraktar den religion de bekänner sig till — som ett formväsen, vilket de bara ägnar en läpparnas tjänst? Eller har du, i djupet av ditt hjärta, överlämnat hela dig, hela ditt liv, åt ”den Gud som inger hopp”? (Rom. 15:13) Har detta hopp blivit så starkt för dig att det redan förefaller som om det var en verklighet? I så fall har det blivit din tro — en tro som kommer att vara levande, ta sig uttryck i goda gärningar genom att du vittnar för andra om ditt hopp. — Hebr. 11:1; Jak. 2:17.
10. a) Vad är det som bidrar till att vårt hopp får innehåll och mening? b) Varför bör smorda kristna nu fröjdas över sitt hopp?
10 Liksom vår suveräne Herre Jehova lever för evigt, så utgör hans löften en grundval för ett ”levande hopp”. Och om hans uppväckte Son, Jesus Kristus, vet vi att han ”på grund av att han förblir vid liv för alltid” bidrar till att detta hopp får innehåll och mening, för ”han [kan] också fullständigt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem”. (Hebr. 7:24, 25) Följaktligen skrev aposteln Petrus till smorda kristna: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader; i överensstämmelse med sin stora barmhärtighet har han nämligen gett oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obesudlat och aldrig förbleknande arv. Det är förvarat i himlarna åt er, som av Guds kraft genom tro skyddas för en frälsning redo att uppenbaras i den sista tidsperioden. Över detta fröjdar ni er mycket.” (1 Petr. 1:3—6) När vi nu har nått den ”sista tidsperioden”, finns det tvingande skäl för smorda kristna att fröjdas över detta hopp.
11. a) Vilket ”levande hopp” har den ”stora skaran” också? b) Vilken fast grund finns det för detta hopp?
11 Men hur förhåller det sig då med den ”stora skaran” ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål”, som ser fram emot evigt liv på en paradisisk jord? De har också ett ”levande hopp”, för löftet till dem lyder: ”De skall inte hungra mer eller törsta mer, inte heller skall solen gassa ner på dem eller någon som helst glödande hetta, eftersom Lammet, som är i tronens [dvs. Guds trons] mitt, skall vara herde för dem och skall vägleda dem till källor med livets vatten. Och Gud skall torka bort varje tår från deras ögon.” (Upp. 7:9, 16, 17) De som hoppas på sådana ”goda nyheter” skall inte bli besvikna, för deras hopp har fast grund i Guds inspirerade ord. När aposteln Petrus citerade Jesaja 40:8, sade han följande om ”den levande och bestående Gudens ord”: ”’Allt kött är såsom gräs, och all dess härlighet är såsom gräsets blomster; gräset vissnar, och blomstret faller av, men Jehovas uttalande består för evigt’. Och detta är ’uttalandet’, detta som har blivit förkunnat för er såsom goda nyheter.” — 1 Petr. 1:23—25.
12. Hur frikostig är Gud i sin föranstaltning för evigt liv?
12 När Jesus förklarade sig vara den rätte herden, som ”ger ut sin själ till förmån för fåren”, sade han: ”Jag har kommit för att de må ha liv och må ha det i överflöd.” (Joh. 10:10, 11) Denna frikostighet är inte begränsad till den ”lilla hjorden”, vars medlemmar blir medarvingar med Kristus i himmelen. (Luk. 12:32) Nej, inte alls, för Jesus sade: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra in, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en enda hjord, en enda herde. Och jag ger dem evigt liv.” (Joh. 10:16, 28) Förutom den ”stora skaran”, som förväntar att få gå igenom den ”stora vedermödan” med livet i behåll, finns det trogna tjänare från förkristen tid och milliarder andra döda människor, som skall bli uppväckta på jorden med utsikt till evigt liv. (Matt. 24:21; Hebr. 11:35; Upp. 20:12) Så frikostig vår Gud är, då han gör denna föranstaltning för liv!
13. Hur uppenbaras Guds kärlek till människorna, och hur bör detta påverka oss?
13 Jehovas frikostighet, som kommer till uttryck i hans kärlek till oss människor, kan också tydligt skönjas i Jesu tidigare ord: ”Gud älskade världen [av människor] så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte ut sin Son i världen för att han skulle döma världen [ogynnsamt], utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som utövar tro på honom skall inte dömas.” (Joh. 3:16—18) Eftersom Jehova och hans Son är så frikostiga, bör vi då inte också vara frikostiga när vi kungör de storslagna ”goda nyheterna” för andra?
14. a) Varför kan man om nationerna säga att de ”inget hopp” har? b) Hur avspeglas tydligt vår tro och vårt ”levande hopp”?
14 När vi ägnar oss åt detta, har vi del i ”goda gärningar, som Gud i förväg beredde för att vi skulle vandra i dem”. Vi är inte längre lika dem som enligt vad Paulus skriver var ”främmande för löftesförbunden”, ”inget hopp” hade och ”var utan Gud i världen”. Vi vandrar inte längre ”alldeles som nationerna också vandrar i sina sinnens fruktlöshet, så länge de är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till, på grund av den okunnighet som är i dem, på grund av deras hjärtans känslolöshet”. (Ef. 2:10, 12; 4:17, 18) Nej, för nu vandrar vi med Gud, och våra ”goda gärningar”, som främst består i att predika och undervisa om de ”goda nyheterna”, avspeglar tydligt vår tro och det ”levande hopp” som får vårt hjärta att flöda över. — Matt. 4:17; 5:16; 9:35; 24:14.
HOPPET OM EN RÄTTFÄRDIG REGERING
15. a) Varför är det nödvändigt med en god och bra regering om vi skall ha ett ”levande hopp”? b) Vilken uppmuntrande profetia, som har med detta att göra, har Jesaja nedtecknat?
15 Vårt levande hopp omfattar mycket mera än utsikterna till evigt liv. Begrunda följande: Hur glädjerikt skulle det vara att leva för alltid under grymma och förtryckande mänskliga regeringar, sådana som så ofta har suttit vid styret under historiens gång? Det finns de som skulle föredra döden framför sådant slaveri. Till all lycka inbegriper Guds folks levande hopp också hoppet om en rättfärdig regering, Guds rike som kristna länge har bett om och som skall helga Jehovas namn och komma hans vilja att ”ske, såsom i himmelen så också på jorden”. (Matt. 6:9, 10) I sina långsiktiga förberedelser för detta rike använde Jehova kung David i Israel till att förebilda Kristus Jesus i hans roll som kung. Profeten Jesaja kallade denne kung för ”Fridsfurste” och sade vidare: ”Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.” — Jes. 9:6, 7.
16. Vilken försäkran gav Gabriel och psalmisten om detta rikes regering?
16 Mer än 1.000 år efter David visade sig ängeln Gabriel för en ung kvinna, jungfrun Maria, och sade till henne: ”Du har funnit ynnest hos Gud; och se, du skall bli med barn i ditt moderliv och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, ... och hans rike skall inte få något slut.” (Luk. 1:30—33) ”Den Högstes Son” som det talas om här sörjer således inte bara för frälsningens väg till evigt liv, utan också för välsignelser genom sitt rike. Denna regering skall styra hela mänskligheten i rättfärdighet och föra med sig frid i överflöd till dess undersåtar jorden utöver. — Ps. 72:1—8.
17. Varför skall vi då ”överflöda i hoppet”, och hur kan vi ge uttryck åt detta hopp?
17 Aposteln Paulus hänsyftar på nytt på de ting ”som är skrivna förr”, då han skriver: ”Och åter som Jesaja säger: ’[Davids far] Isais rot skall vara där och en som står upp för att styra nationer; till honom skall nationer sätta sitt hopp.’ Må den Gud som inger hopp uppfylla er med all glädje och frid genom ert utövande av tro, för att ni må överflöda i hoppet med helig andes kraft.” (Rom. 15:12, 13) Ja, att vi hoppas på Guds rike med Kristus vid styret är en källa till stor glädje och frid i hjärtat, och medan vi överflödar i detta hopp, uppmanas vi att kungöra detta hopp för andra, med den kraft och styrka som Guds ande förser oss med. — Sak. 4:6; Jes. 40:28—31.
18. Vilken strålande framtidssyn ger Jesaja av Kristi rikes styre?
18 När Paulus talade om ”Isais rot”, citerade han från Jesaja, kapitel 11, som ger denna strålande framtidssyn av Kristi rikes styre: ”På honom skall HERRENS [Jehovas] Ande vila, vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, HERRENS kunskaps och fruktans Ande. Han skall hava sitt välbehag i HERRENS fruktan; och han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra. Utan med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden.” Sedan profetian beskrivit den fridfullhet, som präglar det andliga paradis som Guds folk gläder sig åt redan nu, som om jordens vilda djur blivit tämjda, heter det vidare i den: ”Jorden skall vara full av Jehovás kunskap, såsom vattnen överhölja havets botten.” (Åkeson; NW) Vilket härligt hopp! Det är inte att undra på att många bland hednafolken eller nationerna spörjande vänder sig till ”Isais rot”, den på tronen insatte Jesus, som ”står såsom ett baner [en signal, NW] för folken”. — Verserna 1—10.
19. Hur kommer det sig att vi — i synnerhet nu — bör fröjda oss i hoppet?
19 Sedan det händelserika året 1914 har människorna befunnits leva under ”avslutningen på tingens ordning”. ”Människosonen” har kommit, och alla änglarna med honom, för att sätta sig på sin härliga himmelska tron. Han har gripit sig an med att församla nationerna för att hålla dom och för att ”skilja människor från varandra, alldeles som en herde skiljer fåren från getterna”. För nationerna och ”getterna” är det en tid av hopplös nöd, men för lydiga, fårlika människor är det en tid då de har anledning att ”räta ... upp” sig och ”lyfta upp” sina ”huvuden, därför att” deras ”befrielse närmar sig”. — Matt. 24:3—8; 25:31—34; Luk. 21:26—28.
20 Men vi behöver uthållighet, om vi skall få uppleva hoppets förverkligande. När slutet nu närmar sig för de ”yttersta dagarna”, måste vi betrakta saker och ting som Jesus gjorde, alldeles som Paulus förmanade: ”Må nu den Gud, som fyller behovet av uthållighet och tröst, förunna er att bland er själva ha samma sinnesinställning som Kristus Jesus hade, för att ni endräktigt med en mun må förhärliga vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.” (Rom. 15:5, 6) Låt oss då fortsätta att ”endräktigt” och ”med en mun” utföra vår tjänst med uthållighet, då vi predikar dessa goda nyheter om Guds rike ”till ett vittnesbörd för alla nationerna”, i det vi litar på att ”sedan skall slutet komma”. (Matt. 24:13, 14) Ja, låt oss sätta orubblig förtröstan till vår suveräne Herre Jehova, den ”Gud som inger hopp”.
20. När vi ägnar oss åt vad för något bör vi nu visa uthållighet i hoppet?
[Bild på sidan 9]
”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden [spred sig] på så sätt ... till alla människor.” — Rom. 5:12.
”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — Joh. 3:16.