Att bygga på en rätt grundval med eldhärdiga material

”Så skall det en gång visa sig, huru det är med vars och ens verk. ’Den dagen’ skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva.” — 1 Kor. 3:13.

1. Hur visar sig de eldhärdiga materialen i en byggnad vara värda sitt pris, trots den extra kostnaden?

STOR möda läggs i allmänhet ned på att skydda och rädda värdefulla byggnader genom att göra dem brandsäkra. I många fall sker detta genom att man uppför dem av eldhärdiga material. Om det skulle börja brinna i en viss del av en brandsäker byggnad, skulle branden med svårighet kunna sprida sig och slutligen göra hela byggnaden till ett eldhav och lägga den i aska. Om en kvartersbrand bröt ut, skulle den brandsäkra byggnaden stå kvar, något nedsotad till det yttre kanske, och med lukt av svedda väggar, men den skulle stå där likadan på sin plats. De eldhärdiga material som huset byggts av skulle alltså visa sig värdefulla, och den extra kostnaden i fråga om arbete och pengar skulle ha visat sig berättigad.

2. Hur framhäver en byggnadsstadga i Förenta staterna genom sin definition av en brandsäker byggnad vilken viktig uppgift byggnadsmaterialen har?

² Det kan alltså betala sig för den som bygger, om han rättar sig efter gällande byggnadsstadga. I Förenta staterna beskriver man en brandsäker byggnad så här: ”en vars byggnadselement är av icke brännbart material, som tål eld i fyra timmar, beträffande ytterväggar, pelare och andra konstruktiva element, och som tål eld i tre timmar, beträffande golv och innerväggar. Alla ytterväggar och inre bärande väggar är av byggnadssten och armerad betong.” (The Encyclopedia Americana, 1956 års upplaga, band 2, sidan 246, under ”Brandskydd”) Det är uppenbart att byggnadsmaterialen i en överbyggnad på en vilken som helst grund fyller en mycket viktig uppgift.

3, 4. Med vad för något förstördes Herodes’ tempel i Jerusalem, och hur gick det till?

³ En av den mänskliga historiens största, dyrbaraste byggnader blev förstörd av eld. Det var det tempel som hade byggts av konung Herodes den store på just den plats, där konung Salomo i Jerusalem hade byggt sitt härliga tempel, som också hade blivit lågornas rov. Om det som hände då Herodes’ tempel förstördes för nitton hundra år sedan heter det i ett uppslagsverka:

⁴ ”Under judarnas slutkamp mot romarna år 70 e. Kr. blev templet den sista, avgörande krigsskådeplatsen. Romarna stormade fram från Antoniaborgen in på det heliga området, vars hallar judarna själva satte eld på. Det var emot [den romerske härföraren] Titus’ vilja som en romersk soldat kastade in en brandfackla bland templets norra uthusbyggnader, vilket fick till följd att hela byggnaden sattes i brand, fastän Titus själv sökte bekämpa elden. ... [Den judiske historieskrivaren] Josefos säger: ’Man kan inte annat än förundra sig över den exakthet i fråga om tidpunkten som har med denna händelse att göra; ty samma månad och dag [den tionde dagen i femte månmånaden, kallad Ab] ingick nu, såsom jag har sagt tidigare, då det heliga huset fordom brändes ned av babylonierna. Det antal år, som förflöt från dess första grundläggning, vilken företogs av konung Salomo, till denna förstöring av det, som inträffade i det andra året av [kejsar] Vespasianus’ regering, uppgår till ett tusen ett hundra trettio, jämte sju månader och femton dagar; och från dess uppbyggande för andra gången, vilket ägde rum i [perser]konungen Cyrus’ andra år, till dess det blev förstört under Vespasianus förgick sex hundra trettionio år och fyrtiofem dagar.’”

5. Hur förstördes konung Salomos tempel? Av vilka?

⁵ Om den förstöring av Salomos tempel i Jerusalem, som Babylons erövringslystne konung vållade år 607 f.v.t., har den bibliske historieskrivaren haft följande att säga: ”Och han tog sig för att bränna upp den sanne Gudens hus och riva ned Jerusalems mur; och alla dess boningstorn brände de upp i eld och även alla dess åtråvärda föremål, för att vålla förstöring.” — 2 Krön. 36:19, NW; Jer. 52:12—14.

6. a) Hur kom det sig att ingen bildstod av Jehova förstördes tillsammans med dessa tempel i Jerusalem? b) Vilken byggnad håller nu på att uppföras till främjande av Jehovas tillbedjan, och enligt vilken byggnadsstadga sker det?

⁶ I dessa tempel i Jerusalem fanns inte något beläte eller någon bildstod av den Gud man tillbad där, som kunde förstöras i lågorna, eftersom denne Gud förbjöd sina tillbedjare att göra något avgudabeläte. (2 Mos. 20:1—6) Dessutom fortlevde tillbedjan av den Gud, som man dyrkade i dessa tempel, efter förstöringen av dessa materiella tempel, och den har fortlevt intill denna dag, ja, den är alltjämt mycket livskraftig. Den här Guden behöver inte något materiellt tempel, där han kan tillbedjas här på jorden. Till gagn för dem som dyrkar honom uppför han emellertid alla tidsåldrars mest storslagna tempelbyggnad. (Jes. 66:1; 1 Kon. 8:27—30; Apg. 17:24—28) Detta tempel skall bestå för evigt, eftersom det byggs av eldhärdiga material. Det kommer att bevaras oskatt genom den brand, som den stundande svåra tiden för världen kan liknas vid, och det kommer att stråla med ännu större glans och skönhet efter allt som hänt det. Vad detta tempels utformning och byggnadsmaterial beträffar, så har ingen hänsyn tagits till någon av de jordiska nationernas byggnadsstadga och förordningar för brandskydd. Det utformas i överensstämmelse med den suveräne formgivarens, himmelens och jordens Skapares, byggnadsstadga. Det uppförs av material som han uttryckligen beskriver och kan tillhandahålla.

7. Hur kan den tid det tog för Jehova att bygga sitt eviga tempel jämföras med den tid det tog att uppföra dels Herodes’ tempel och dels Peterskyrkan?

⁷ Gud, Skaparen, har hållit på längre tid med uppförandet av detta tempel än man ägnat åt vilken som helst annan byggnad som någonsin uppförts. Om Herodes’ tempel sade judarna till Jesus Kristus för nitton hundra år sedan: ”I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel.” (Joh. 2:20) Grunden till romersk-katolska kyrkans främsta byggnad, Peterskyrkan i Vatikanen, lades av kejsar Konstantin den store på 300-talet, och man var fortfarande i färd med att bygga på den i den protestantiske reformatorn Martin Luthers dagar på 1500-talet. Men Gud har hållit på med att uppföra sitt eviga tempel för tillbedjan alltifrån Jesu Kristi apostlars dagar i första århundradet intill nu, och det är först nu, mer än nitton hundra år senare, som det håller på att bli färdigt.

Medarbetare som bygger

8. a) Vilka är det som det har behagat Gud att använda vid byggandet av templet? b) Hur påvisar Paulus att det förhåller sig så, varvid han också varnar för sektbildning i församlingen?

⁸ Det har behagat Gud att vid byggandet av sitt eldhärdiga tempel använda medarbetare här på jorden. Är du en medarbetare till Gud i detta tempelbygge? Den kristne aposteln Paulus var det och likaså en vältalig kristen lärjunge som han kände, Apollos, en omvänd jude från Alexandria i Egypten. Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i det gamla Korint i Grekland om deras samarbete med Gud och varnade dem för att bli sekteriska efterföljare till någon religiös ledare, i det han sade: ”När den ene säger: ’Jag håller mig till Paulus’ och den andre: ’Jag håller mig till Apollos’, ären I icke då lika hopen av människor? Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har beskärt åt var och en av dem. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten. Den som planterar och den som vattnar — den ene är såsom den andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds byggnad.” — 1 Kor. 3:4—9.

9. Hur var Paulus den som planterade till exempel med avseende på församlingen i Korint?

⁹ Planterandet kommer före vattnandet; och aposteln Paulus, som liknades vid den som planterade, utförde alltså det första eller inledande arbetet. Han utförde pionjärarbete för kristendomen. Detta var verkligen sant med avseende på den kristna församlingen där i Korint. Paulus kom dit som missionär och började i synagogan predika att Jesus var judarnas Messias. Senare blev det nödvändigt för Paulus att ta de troende judarna med sig till en mötesplats i ett hus intill synagogan. Paulus döpte Krispus, synagogföreståndaren, och hans familj, likaså en troende man vid namn Gajus samt Stefanas’ husfolk.

10. Hur kom Apollos att vattna det som Paulus hade planterat i Korint?

¹⁰ Sedan Paulus hade predikat kristendomen där i Korint i ett och ett halvt år, uppstod sådana förhållanden att det blev tillrådligt för Paulus att resa till Jerusalem. På vägen dit stannade han till i Efesus i Mindre Asien, och där lämnade han sina reskamrater Akvila och Priscilla. (Apg. 18:1—22; 1 Kor. 1:13—16) Senare kom Apollos, som endast delvis blivit undervisad i kristendomen, till Efesus och predikade i synagogan. Akvila och Priscilla blev bekanta med honom och förklarade kristendomen grundligare för honom. När Apollos nu önskade fara till Akaja (Grekland), sände de kristna bröderna i Efesus rekommendationsbrev med honom. På det sättet kom Apollos i kontakt med församlingen i Korint och utförde där ett arbete som blev till stor hjälp för korintierna. Bildligt talat vattnade han de plantor, som aposteln Paulus hade planterat. (Apg. 18:24—19:1) Men vem åstadkom växten? Det gjorde Gud.

11. a) Vad hade Paulus egentligen planterat genom sitt arbete i Korint? b) Vem var det som kom det att växa, och vem tillhörde åkern med det som växte på den?

¹¹ Vad var det för plantor som Paulus hade planterat i Korint? Det var kristna, lärjungar till Jesus Kristus. Omständigheterna var sådana som de Jesus beskriver i liknelsen om vetet och ogräset (dårrepet). Jesus sade: ”Åkern är världen [av människor]. Den goda säden, det är rikets barn.” (Matt. 13:38) Paulus predikade, och han sådde då inte enbart ut den kristna sanningens säd, utan han planterade också kristna, lärjungar till Herren Jesus Kristus. Han gjorde lärjungar, såsom Jesus hade tillsagt sina lärjungar att göra. (Matt. 28:19, 20) Eftersom Paulus var Guds medarbetare, kunde han med all rätt säga till församlingen av troende, döpta korintier: ”I ären ett Guds åkerfält.” (1 Kor. 3:9) Det var verkligen Gud som kom den församlingens medlemmar att växa som kristna. Det var verkligen Gud som gav dem liv som lärjungar till hans Son, Jesus Kristus. Paulus var bara en medarbetare, som Gud hade använt till att delge dem de livgivande goda nyheterna om Kristus, vilka Paulus hade fått från Gud. Åkern med växande kristna tillhörde alltså inte i verkligheten Paulus. Den tillhörde Gud som den verklige och rättmätige ägaren. Om alltså Gud inte förlänade sin välsignelse och ande, skulle allt det arbete som Paulus eller Apollos utförde bli utan resultat.

12, 13. a) Vad har dessa förhållanden med bildandet av religiösa sekter att göra? b) Hur många Guds förkunnare eller tjänare har vi rätt att ha, och vem bör vi som lärjungar följa?

¹² Alltså skulle äran för att kristna kom till eller växte upp inte ges åt vare sig Paulus eller Apollos. Medlemmarna av den kristna församlingen i Korint var inte heller pliktiga att bli efterföljare till vare sig Paulus eller Apollos, som bara var ”tjänare”, slavar, genom vilka korintierna hade kommit till tro. De skulle tvärtom vara efterföljare och lärjungar till Gud, ägaren och den ende som kunde sätta kristna till världen och få dem att växa till mognad. Hur kortsynt var det inte fördenskull att bilda religiösa sekter och följa framstående män! Gud är ju så ofantligt mycket större än en liten människa, ja, än alla människor tillsammans. Också de människor, som Gud använder som sina tjänare, tillhör Gud; så när allt kommer omkring tillhör allting Gud.

¹³ Vi är inte någon viss predikares tillhörighet, och vi har rätt att ha inte bara en enda Ordets förkunnare eller tjänare oss given av Gud. Vi bör få åtnjuta alla Guds förkunnares tjänster. Därför säger Paulus: ”Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till; det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas [Petrus] eller hela världen [av människor], det må vara liv eller död, vad som nu är eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.” (1 Kor. 3:21—23) Låt oss därför följa Gud och erkänna hans äganderätt till oss och till alla som är hans särskilda tjänare till gagn för oss.

”Guds byggnad”

14. a) Vid vad liknas Gud i sitt arbete med de kristna, förutom att han är en åkerbrukare? b) Vad är följaktligen dessutom de som samarbetar med Gud, och vad annat kan vi vara i denna tid, förutom att vi är Adams avkomlingar?

¹⁴ Guds arbete med avseende på de kristna kan man jämföra inte endast med åkerbruksarbete utan också med byggnadsarbete. Gud är en byggmästare, som uppför en byggnad; och om vi är ”Guds medarbetare”, måste vi också vara arbetare som bygger. Detta är det ofrånkomliga faktum som aposteln Paulus påminner oss om med orden: ”Vi äro Guds medarbetare; I ären ... Guds byggnad.” (1 Kor. 3:9) Fattar vi riktigt vad det är Paulus säger? Människor utgör Guds byggnad. Det är en häpnadsväckande tanke för en människa att inse att hon — frånsett att hon är en avkomling av Guds första mänskliga skapelse, Adam — är uppbyggd av Gud, att hon är en del av Guds byggnad av ett särskilt slag. Alla människor är avkomlingar av Guds första mänskliga skapelse, men hur många i våra dagar är ”Guds byggnad”?

15, 16. a) Vilka är det här på jorden som Gud behagar använda i sitt byggnadsarbete? b) Har alla samma arbetsuppgift? Hur belyste Paulus detta i 1 Korintierna 3:10, 11?

¹⁵ I detta byggnadsarbete behagar Gud använda mänskliga ”medarbetare”. Vilken del av arbetet utför en mänsklig medarbetare? Inte alla medarbetare har samma arbetsuppgift eller samma sorts arbete att utföra i byggnadsverksamheten. Några kan ha en mera framträdande eller betydelsefull andel i enlighet med den Guds oförtjänta godhet som har förunnats dem. Aposteln Paulus insåg och uppskattade sin speciella arbetsuppgift. Han strävade efter att axla ansvaret för denna uppgift utan att väja för de extra krav, de ständiga krav, som den ställde på honom. När Paulus redogjorde för sitt eget speciella arbete, i synnerhet i förbindelse med församlingen i Korint, skrev han därför:

¹⁶ ”I överensstämmelse med Guds oförtjänta godhet, som blev mig given, lade jag såsom en vis arbetsledare en grundval, men en annan bygger på den. Men må var och en alltfort giva akt på hur han bygger på den. Ty ingen människa kan lägga någon annan grundval än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.” — 1 Kor. 3:10, 11, NW.

17. Vilken del av byggnaden var Paulus såsom en Jesu Kristi apostel särskilt intresserad av, och hur framgår det av Uppenbarelseboken 21:9—14 att detta var mycket lämpligt?

¹⁷ ”Genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel” hade Paulus en sådan andel i Guds byggnadsprogram som en ”arbetsledare” eller byggmästare eller ingenjör har. Såsom sådan var Paulus intresserad av byggnaden från grunden och hela vägen upp, ty såsom en vis arbetsledare visste han hur betydelsefull grunden till en byggnad är. Kristna apostlar hade med arbetet med församlingens grundval att göra, ty i Uppenbarelseboken 21:9—14 liknas församlingen under Kristus vid en stad, det nya Jerusalem, och grundvalarna till denna symboliska himmelska stad sägs vara apostlarna, ”Lammets tolv apostlar”. (1 Kor. 1:1, 2) Det var mycket lämpligt att Paulus alltid försökte vara med om det kristna byggnadsprogrammets grundläggande arbete. Han lade sig särskilt vinn om att utföra pionjärarbete på nya, obearbetade distrikt. Därför kunde han säga:

18. Vad skrev Paulus till romarna om sitt sätt att bearbeta distriktet med de goda nyheterna?

¹⁸ ”Jag vågar mig icke på att säga något, om det icke gäller de ting, som Kristus utfört genom mig, på det att nationerna genom mitt ord och min gärning skulle bliva lydiga, genom teckens och förebuds kraft, genom helig andes kraft, så att jag inom ett område från Jerusalem och så långt bort som till Illyrikum [en del av vad som i dag är Jugoslavien] grundligt har predikat de goda nyheterna om Kristus. På så sätt har jag i sanning låtit min strävan gå ut på att icke kungöra de goda nyheterna där Kristus redan hade blivit nämnd, för att jag icke skulle bygga på en annans grundval, utan, alldeles som det är skrivet: ’De, för vilka ingenting har kungjorts om honom, skola se, och de som icke hava hört skola förstå.’ Därför blev jag också många gånger hindrad från att komma till eder [ni romare]. Men nu, då jag icke längre har orört område i dessa trakter och under några år har känt längtan efter att komma till eder, närhelst jag är på väg till Spanien, hoppas jag framför allt, när jag är på resa dit, att få se eder och att bliva ledsagad av eder under en del av vägen dit, sedan jag först i någon mån har blivit tillfredsställd av edert sällskap.” — Rom. 15:18—24, NW.

19. Hur visade Paulus att han hade samma ande som Gud och Kristus, när det gällde uppfattningen om vilken del av en byggnad som är särskilt viktig?

¹⁹ På detta sätt hade Paulus inte endast det krävande arbetet utan också den stora glädjen att sätta i gång en verksamhet och sedan se den fortskrida. Han visste att en som är i färd med att bygga kan sätta i gång i fel riktning eller på olämplig grund. Han insåg hur oändligt viktigt det är med en rätt och god grundval. I detta avseende visade han samma ande som Gud och Kristus. Gud, alltings store uppbyggare, underströk grundvalens betydelse, när han sade till den gudfruktige Job: ”Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. Vem har fastställt hennes mått — du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det, som lade hennes hörnsten?” (Job 38:4—6) Jesus Kristus illustrerade vikten av en fast grund, när han sade: ”Han är lik en man, som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så väl byggt.” — Luk. 6:47, 48.

Grundvalen

20. a) Vems konstruktionsanvisningar måste man fästa avseende vid, om man skall kunna vara en Guds medarbetare? b) Varför får en Guds medarbetare inte lägga en annan grundval än den som Paulus lade?

²⁰ En person kan inte vara en Guds medarbetare och på samma gång ringakta konstruktionsanvisningarna från Gud, som är den förnämste uppbyggaren och som byggnaden skall tillhöra. När det gäller underlaget, på vilket byggnaden vilar, godkänner Gud endast en grundval till denna. Aposteln Paulus visste vilken denna grundval var. När han grundade församlingen i Korint, var detta den grundval han lade i syfte att arbeta i harmoni med Gud och få Guds godkännande av byggnadsverket. Varje annan medarbetare till Gud måste godta den grund som Paulus hade lagt och sedan bygga på den i stället för att försöka lägga någon annan grund och så flytta överbyggnaden till denna andra grund. Det var därför som Paulus sade så här till en varning: ”Ingen människa kan lägga någon annan grundval än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.” (1 Kor. 3:11, NW) Detta var den klippa som Herren Jesus syftade på, när han sade till aposteln Petrus: ”På denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” — Matt. 16:18.

21. Hur lade Paulus Jesus Kristus såsom grundvalen, när det gällde dop i vatten?

²¹ Med avseende på församlingen i Korint sade pionjären Paulus: Jag ”lade ... en grundval”. (1 Kor. 3:10, NW) På vilket sätt lade då Paulus Jesus Kristus som grundvalen? Jo, när Paulus först kom till Korint för att predika, predikade han inte Simon Petrus eller Cefas och inte heller den vältalige Apollos, nej, inte ens sig själv; och inte heller döpte han någon där i sitt eget namn. Mycket bestämt kunde han säga till dem: ”Ingen kan säga, att I haven blivit döpta i mitt namn.” (1 Kor. 1:15) Det omtalas att Paulus, kort efter det att han lämnat Korint, var i Efesus och döpte i Jesu namn. (Apg. 19:1—7) Alltså hade han döpt i samma namn i Korint.

22, 23. a) Hur lade Paulus Jesus Kristus såsom grundvalen, när han verkade bland judarna i Korint? b) Eftersom Jesus Kristus var grundvalen, till vad för något gjorde Gud honom då för hans lärjungar?

²² Aposteln Paulus lade Jesus Kristus som en grundval i det han lärde att Jesus Kristus är grunden för vår frälsning från synd och död. I redogörelsen för Paulus’ pionjärarbete i Korint heter det klart och tydligt: ”I synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både judar och greker. När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han betygade för judarna, att Jesus var Messias.” (Apg. 18:1—5) Inte ens i detta den hedniska grekiska filosofiens land försökte Paulus blanda upp förkunnelsen om Jesus Kristus med intellektuella hedningars eller världsligt visa människors filosofiska uppfattningar, utan han predikade Jesus Kristus fastnaglad vid en tortyrpåle som ett mänskligt offer åt Gud. Paulus säger:

²³ ”Kristus sände ut mig, icke till att gå och döpa, utan till att gå och förkunna de goda nyheterna, icke med en talets visdom, för att Kristi tortyrpåle icke skulle göras gagnlös. Ty både begära judarna tecken och söka grekerna vishet; men vi predika Kristus fastnaglad vid pålen, för judarna en orsak till anstöt, men för [de icke-judiska] nationerna dårskap; för dem emellertid, som äro de kallade, både judar och greker, Kristus, Guds kraft och Guds vishet. Ty ett dåraktigt ting från Gud är visare än människor, och ett svagt ting från Gud är starkare än människor. Men det är tack vare honom som ni äro i förening med Kristus Jesus, vilken för oss har blivit vishet från Gud, också rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen, för att det må vara alldeles som det är skrivet: ’Den som berömmer sig, må han berömma sig i Jehova.’” — 1 Kor. 1:17, 22—25, 30, 31, NW; Jer. 9:24.

24. När Paulus kom till en den hedniska visdomens högborg sådan som Korint, vem fortfor han då ihärdigt att predika? Varför gjorde han det?

²⁴ När Paulus kom till Korint för att predika de goda nyheterna, blev han inte imponerad av de hedniska grekernas världsliga visdom. Han försökte inte ådagalägga stort förstånd på ett världsligt sätt i syfte att tävla med grekisk filosofi och visa att han var fyndigare än hedniska filosofer och på det sättet vinna efterföljare. Han försökte inte kittla de människor i öronen som sökte efter världslig visdom, mänskliga teorier och filosofiska uppfattningar. Han kom dit för att lägga Jesus Kristus som en grundval för en kristen församling. ”Och när jag kom till eder, bröder”, säger han i 1 Korintierna 2:1—5 (NW), ”kom jag därför icke med överdrift i tal eller i vishet och kungjorde Guds heliga hemlighet för eder. Ty jag beslöt att bland eder icke veta av något annat än Jesus Kristus och honom fastnaglad vid pålen. Och jag kom till eder i svaghet och i fruktan och med mycken bävan, och mitt tal och det som jag predikade voro icke med övertalande ord av vishet, utan med ådagaläggande av ande och kraft, på det att eder tro icke måtte vara enligt människors vishet utan i Guds kraft.”

25. Hur kan en kristen pionjär känna sig, om han råkar i en sådan situation som den Paulus ställdes inför i Korint, men vad kan han likväl göra?

²⁵ I likhet med aposteln Paulus kan sålunda en kristen pionjär i våra dagar darra och känna sig alldeles knäsvag, när han kommer in i en den världsliga visdomens högborg. Men han kan ändå ådagalägga Guds ande och kraft och hos andra grundlägga tro på Gud.

26. a) Hur uppmuntrade Herren Paulus i Korint, och vad gjorde Paulus fördenskull? b) Hur kom det sig att församlingen i Korint fortfarande fanns där åratal senare?

²⁶ Det är inte att undra på att det var nödvändigt att Herren uppmuntrade Paulus i Korint, som vi läser: ”I en syn om natten sade Herren till Paulus: ’Frukta icke, utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.’ Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.” (Apg. 18:9—11) Guds ord blev inte bortjagat av det världsvisa hedniska filosofiska tänkesättet. Den församling, som Paulus grundade i Korint, fanns fortfarande där och blomstrade åratal senare, när Paulus skrev sitt första och sitt andra brev till de korintiska kristna. Församlingen hade blivit grundad på en rätt grundval. Den kunde bestå.

[Fotnot]