Frågor från läsekretsen
● Om en kristen begår äktenskapsbrott, ångrar sig och bekänner sin synd för den kristna församlingens dömande kommitté, måste han då också berätta om sitt äktenskapsbrott för sin äktenskapspartner, även om detta skulle göra att den oskyldiga parten blev djupt sårad? — USA.
Ja, en kristen är pliktig att berätta för den oskyldiga äktenskapspartnern om sin överträdelse, innan medlemmarna av den dömande kommittén kan godta att den ånger han ger uttryck åt är äkta. Äktenskapsbrott innebär befläckelse av äkta säng och är tillräckligt allvarligt för att den oskyldiga parten skall få skilsmässa och enligt bibeln vara fri att gifta om sig. (Matt. 19:9) Följaktligen har den oskyldiga parten all rätt att få veta vad som har inträffat.
I verkligheten är det inte bekännelsen, utan äktenskapsbrottet, som sårar den oskyldiga parten. Därför borde den som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott på förhand ha allvarligt tänkt på de dåliga verkningarna av ett äktenskapsbrott och inte ha gett efter för frestelsen. Efter begånget äktenskapsbrott är det för sent att börja tänka på att skydda den oskyldiga parten mot skada.
Det är naturligt att den oskyldiga parten blir sårad av att få reda på äktenskapsbrottet, men detta betyder inte nödvändigtvis att äktenskapet skall upphöra. Efter att ha hört den uppriktiga bekännelsen och vädjan om förlåtelse kan den oskyldiga parten besluta sig för att förlåta den som begått äktenskapsbrott. Därtill ger bekännelsen den äkta mannen och hustrun möjligheten att tillsammans allvarligt granska sitt äktenskap och begrunda vad man kan göra för att uppnå förbättring och undvika att det orätta upprepas. Den oskyldiga parten kan rentav ha medverkat till den andra partens otrohet. Om hustrun till exempel avsiktligt har berövat sin man äktenskapsrätten, bär hon ett visst ansvar för vad som har inträffat. Hon är inte helt och hållet utan skuld från Guds ståndpunkt sett, eftersom bibeln förmanar: ”Må den äkta mannen ge sin hustru det som tillkommer henne; men må även hustrun göra på samma sätt gentemot sin äkta man. ... Beröva inte varandra detta, annat än efter inbördes samtycke för en fastställd tid, för att ni må ägna tid åt bön och må komma tillsammans igen, så att Satan inte må fortsätta med att fresta er på grund av er brist på förmåga att styra er själva.” — 1 Kor. 7:3—5, NW.
Förutom att bekännelsen kan göra det möjligt att uppnå ett bättre äktenskap, kan den också förhindra andra allvarliga problem. Så länge som den som begått äktenskapsbrott håller saken dold, kan han inte ha ett gott samvete inför sin äktenskapspartner. Detta kan avspeglas i ord och gärning. Den oskyldiga parten kan snart förstå att någonting är orätt och nämna detta. För att skydda sig kan den skyldiga parten börja ljuga, och detta skulle göra att hans orätta gärningar blev ännu flera. På så sätt kan det till sist bli större skada än om han bekänner det orätta han gjort och söker sin äktenskapspartners förlåtelse.
Om någon som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott verkligen ångrar sig och önskar bevara äktenskapet, bör han alltså söka förlåtelse av den oskyldiga parten. Om förlåtelse då beviljas, kan sedan båda parter arbeta tillsammans för att försöka bevara äkta säng obefläckad. (Hebr. 13:4) Eftersom församlingens moraliska renhet är förknippad med detta, bör de också för den dömande kommittén ge till känna vad som har försiggått.