Vi måste därför vara försiktiga med att försöka rättfärdiga bruket av blodtransfusion genom att som skäl framhålla, att den räddar liv och därför är god i Guds ögon. Den förmenas vara endast till gagn, men få människor reflekterar över, hur många liv den inte har lyckats rädda och också hur mycken skada den har vållat både blodgivaren och den som fått blodtransfusionen och vars tillfrisknande skrives på denna läkaråtgärds konto. Det förhållandet, att blodet föres direkt in i mottagarens blodström i stället för först in i hans mage för att slutligen finna vägen till hans blodomlopp, betyder inte, att det inte är detsamma som att äta blod och alltså inte innebär ett brott mot förbundet med Noa och dess förbud mot att införa skapelsers blod i den mänskliga organismen. Det är detsamma som att äta en annans blod för att åter fylla ett uttömt blodomlopp och göra detta raskt. Därför är det ett brott mot Guds förbund om blodets helgd. Den största skada blodtransfusionen gör är inte fysisk, utan består däri, att den skapar förakt för livets store Givares, Gud Jehovas, förbund och befallning.

I tjänsten för Hans namns ära tecknar vi

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

Den 8 oktober 1949.

Käre Vän!

Edert brev av den 21 september angående den artikel om blodtransfusion som nyligen stått i vår tidskrift Awake! var verkligen mycket intressant.

Att Eva skapades av ett av Adams revben kan inte på något sätt betraktas som en blodtransfusion, fastän blodet mycket riktigt ger näring åt benen i kroppen. Bibeln talar om att äta märgen i benen, men talar samtidigt mot ätandet eller drickandet av en skapelses blod. (Ps. 63:6; Jes. 25:6) Således gör Guds ord skillnad på blodet och benen med deras märg.

Emellertid ingicks Guds förbund om blodets helgd efter det att Eva blivit skapad av Adams revben, så att oavsett hur Gud danade Eva, utfärdade Gud för Adams och Evas efterkommande förbud mot att införa blodet av djur i den mänskliga organismen. Vi kan inte säga att Guds förbund endast gällde blodet från de lägre animala skapelserna, dvs. djuren, men inte människoblod. Gud, Skaparen, har tillkännagivit, att allt kötts liv är i blodet, och det förhåller sig så med människans blod likaväl som med djurens. Fördenskull talar bibeln om Kristi blod såsom det verksamma medlet till att återlösa människosläktet och upphäva eller utplåna dess synder, vilka är belagda med dödsstraff. Vi blir återlösta eller lösköpta med Kristi blod såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck, säger 1 Petrus 1:18, 19.

Att två människor parar sig för människosläktets fortplantning kan inte betraktas såsom en blodtransfusion från mannen till kvinnan. Åtminstone skiljer Gud mellan detta och upptagandet av blod i den mänskliga organismen. Vid samma tillfälle som Gud upprättade sitt förbund med Noa och hela människosläktet, vari han förbjöd dem att förtära blodet av skapelser, utfärdade han också på nytt, denna gång till Noa och hans familj, det gudomliga uppdraget: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden”, vilket var detsamma som att fortsätta den mänskliga fortplantningen. (1 Mos. 9:1—7) Gud skulle inte förbjuda oss att ta upp en annans blod i vår organism och samtidigt bemyndiga oss att bryta mot hans förbund om blodet på ett annat sätt med en annan process som täckmantel. Gud är i överensstämmelse med sig själv, han är konsekvent, och därför bör den äktenskapliga akten inte förblandas med blodtransfusion. Liv kan ges eller fortplantas genom mannens och kvinnans äktenskapliga förening, men inte genom medicinsk blodtransfusion.

I det vi med Eder söker ära Guds namn tecknar vi

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

Brev

”Varje gift par måste självt bestämma sitt handlingssätt”

Kära Syster!

På Ditt brev av den 22 september angående frågan om sexuellt umgänge svarar vi:

Det är naturligtvis bäst för var och en att inte snoka i ett gift pars privata angelägenheter eller rent av ta sig till med att försöka ge dem föreskrifter med avseende på denna sak. Det säkraste vi kan göra är att citera aposteln Paulus’ inspirerade råd på denna punkt i 1 Korintierna 7:1—6 (Moffatts översättning):

”Men nu till frågorna i edert brev. Det är förträffligt för en man att icke ha något umgänge med en kvinna; men det finns så mycken omoraliskhet, att det är bäst, att varje man har sin egen hustru och varje kvinna sin egen man. Mannen måste ge hustrun hennes äktenskapsrätt, och hustrun måste på samma sätt ge sin man den rätt som tillkommer honom; en hustru kan icke göra som det behagar henne med sin kropp — hennes man har makt, och på samma sätt kan icke mannen göra som han behagar med sin kropp — hans hustru har makt. Undanhåll icke sexuellt umgänge från varandra, med mindre ni komma överens om att göra det för en tid för att kunna ägna eder åt bön. Kom sedan tillsammans igen. Ni få icke låta Satan fresta eder genom liderlighet [genom eder brist på självbehärskning, En amer. övers.]. Men vad jag just har sagt är ett medgivande, icke en befallning.”

Det är här tydligt att aposteln inte talar bara om könsumgänge i direkt syfte att frambringa barn, utan även om det som sker för att ge sexuell lättnad. Fördenskull säger han, är det bättre för vissa passionerade människor att ha en egen äktenskaplig kontrahent som