Frågor från läsekretsen
● Är det rätt av en gift kvinna att lämna sin man, om de inte kan samsas? Hur kom det sig att hustrun till Sällskapet Vakttornets förste president, C. T. Russell, lämnade honom? — USA.
Bibeln uppmuntrar inte till skilsmässa eller separation helt enkelt på grund av att en man och hans hustru inte kommer sams. Under inspiration skrev aposteln Paulus: ”Åt de gifta ger jag de föreskrifterna — dock inte jag, utan Herren —, att en hustru inte bör gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbli ogift eller också försona sig igen med sin man; och en man bör inte lämna sin hustru.” — 1 Kor. 7:10, 11, NW.
I stället för att ta sin tillflykt till separation, när det uppstår svårigheter i äktenskapet, bör alltså en kristen kvinna göra allt hon förmår för att uppnå ett bättre och mera kärleksfullt förhållande till sin man. Eftersom hon inser att äktenskapet är instiftat av Gud och är hans gåva till människorna, bör hon önska göra att hennes äktenskap medverkar till att lovprisa och ära givaren, Jehova Gud. Hon bör vara noga med att aldrig ge sin man orsak att önska lämna henne. I stället bör den icke troende kunna se att det är tack vare den sanna kristendomen som hans äktenskapspartner är en mera kärleksfull, vänlig, hänsynsfull och förstående hustru. Detta skulle vara i överensstämmelse med det råd som aposteln Petrus gett: ”På samma sätt skall ni hustrur vara undergivna edra äkta män, för att om några inte hörsammar ordet de må bli vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de har varit ögonvittnen till ert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” — 1 Petr. 3:1, 2, NW.
Trots en kristen hustrus goda uppförande händer det emellertid ibland att den icke troende mannen insisterar på att lämna henne. Borde inte den troende hustrun i detta fall sträva efter att hindra att hennes man går ifrån henne? Eller bör en kristen äkta man hindra en icke troende hustru att gå sin väg? Nej. Bibeln säger oss: ”Om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller en syster är inte i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat er till frid.” — 1 Kor. 7:15, NW.
Ibland kan det inträffa att en hustru som påstår sig vara kristen lämnar sin troende man. Mannen kan djupt beklaga separationen och kan med rätta hoppas på en försoning. Men hur förhåller det sig om hustrun går ifrån mannen på grund av att hon inte vill underställa sig den äkta mannens ledarskap eller på grund av att de är oeniga beträffande någon annan biblisk princip?
Den kristne äkta mannen inser att han inte kan kompromissa i fråga om sin ställning som familjens överhuvud eller göra någon som helst eftergift som skulle strida mot bibeln för att i ett sådant fall uppnå försoning. En kristen äkta man står under den gudomliga befallningen att återspegla Guds härlighet. Om han övergav sin ställning som överhuvud, skulle det betyda att han drog skam över den kristna församlingens huvud, Jesus Kristus, och vanärade Jehova Gud. — Jämför 1 Korintierna 11:3—7.
C. T. Russell var medveten om sin skriftenliga ställning såsom äkta man, det framgår tydligt av hur han skötte angelägenheterna i förbindelse med sin hustru. I ett brev till en personlig vän i England, daterat 27 december 1899, förklarade han varför hans hustru hade gått sin väg, och han gav också uttryck åt sina känslor i fråga om detta, i det han skrev:
”Vår kära syster Russell blev angripen av samma sjuka som smittat andra — i synnerhet dem som omnämns i broschyren ’En sammansvärjning avslöjad’. Deras svårighet var densamma som den store motståndaren föll för i begynnelsen — ärelystnad och därtill en önskan att omstörta det bestående i avsikt att tillfredsställa denna ärelystnad.
Det har nu gått mer än tjugo år sedan vi gifte oss, och under tretton år av denna tid var syster Russell just sådan som man kan begära att en kärleksfull, ädel, sann maka skall vara, och vid tiden för sammansvärjningen var hennes inställning fortfarande sådan i den utsträckningen att hon frivilligt reste genom åtskilliga stater efter S. D. Rogers för att rätta till hans äreröriga uttalanden. Men den ärelystna ande som redan hade börjat verka blev uppblåst till en eld av det mycket varma mottagande som gavs vår kära syster vid det omnämnda tillfället. Hon tycktes glömma att hon inte enbart mottogs för sin egen persons skull utan också såsom representant för Herrens verk och såsom representant för sin man.
När hon återvände från denna resa, var hon mycket självmedveten, och i detta avseende var hon mycket annorlunda i jämförelse med hurudan hon varit förut — i synnerhet under de tio första åren av vårt äktenskapliga liv. Denna ande tycktes växa starkare i stället för att försvagas ända till för omkring fyra år sedan, då hon började ’strejka’ för att tillfredsställa sin ärelystnad. Du kommer ihåg att det nu har gått nästan fyra år sedan hennes namn i egenskap av medredaktör på hennes egen begäran avlägsnades ur tidskriften, för att därefter sättas ut under alla artiklar som hon kunde skriva i WATCH TOWER. Nästa steg var att kräva mera utrymme och frihet att skriva vad hon behagade utan att det gjordes ändringar eller gavs kritik. Detta pågick någon tid ända till dess jag vänligt men rättframt sade till henne att jag inte kunde tro att det var Herrens vilja att uppmuntra henne att ta någon del i arbetet så länge som hon ådagalade en så ärelysten ande. Från den dagen har ingenting från hennes penna blivit publicerat.
Hennes nästa steg var att söka tvinga mig att ge henne utrymme osv. eller vad hon kallade sina tillbörliga rättigheter att göra bruk av sina talanger. I detta syfte uppmanade hon två bröder att träffa mig i enlighet med tillvägagångssättet i Matt. 18:15. Hon blev djupt besviken över resultaten, eftersom bröderna klart och tydligt sade till henne att så långt de kunde förstå låg den fråga hon hade väckt helt och hållet utanför deras domsrätt och utanför varje annan persons domsrätt; och vidare av hennes omdöme att döma så förstod de att Herren inte hade tagit miste när han anförtrodde dessa angelägenheter i broder Russells händer och att om han vid något tillfälle fann det lämpligt att ändra anordningarna, så var han helt och fullt i stånd att göra det, och de kunde bara råda henne tvärtemot hennes önskningar, hur mycket de än beklagade den besvikelse hon i sin överspändhet kände.
Nästa steg som togs av syster Russell och hennes (köttsliga) systrar var att organisera ett kvinnokorståg mot mig i församlingen i Allegheny. Resultatet var att det blev en hel del skvaller och förtal, eftersom det naturligtvis inte skulle tjäna deras syften att omtala den rena och osminkade sanningen, nämligen att syster Russell var ärelysten osv. Du kan lätt förstå min ställning; som man var jag handikappad, och de som for med skvaller fortsatte utan att jag kunde göra någonting för att motverka dem, och som du väl vet var min önskan att inte säga ett ord emot den livsledsagerska jag valt, som jag innerligt älskade och som jag fortfarande innerligt älskar.
Kort därefter kom denna kvinnliga konspiration till ett avgörande, och resultatet blev en liten sållning, så att flertalet, genom Herrens försyn, räddades från snaran och endast sex eller åtta av vår grupp om två hundra tog skada av det. Syster Russells nästa steg var att ge näring åt det skvaller som hade satts i gång, och det gjorde hon genom att lämna mig — hon hoppades att jag skulle komma efter henne och göra vilka eftergifter som helst för att få henne tillbaka. Men i fråga om detta tog hon miste, och när hon önskade komma tillbaka, avslog jag detta helt och hållet, utom mot löfte att hon skulle avge ett rimligt erkännande av det orätta handlingssätt hon hade följt under ett års tid och dessutom avge något slags försäkran om att hon skulle vara en vän och inte en fiende. Jag ansåg att jag hade blivit befriad av Herren och att det skulle vara orätt av mig att återigen utan rimliga garantier ställa mig under hennes inflytande. Det har nu gått två år sedan dess. Hon bor här i staden tillsammans med sin mor och sina systrar, och de håller ett litet religiöst möte, som hennes kotteri av vänner är närvarande vid. Jag träffar henne ofta, behandlar henne vänligt och har aldrig någonting annat än de allra bästa önskningar beträffande hennes nuvarande och eviga väl.”
Som en sammanfattning av allt det som gällde hans hustru skrev C. T. Russell: ”Syster Russell blev angripen av ärelystnadens ande, vilket andra också har blivit, och genom Herrens försyn föreföll det för tre år sedan bäst att hon inte längre identifierades med dessa publikationer [Sällskapet Vakttornets], intill den tid då hon kunde visa en grundlig hjärteförändring i denna angelägenhet.”
Det är uppenbart att C. T. Russell handlade rätt genom att göra vad han kunde för att vara vänlig och hänsynsfull mot sin hustru. Men enligt bibeln kunde han inte uppge sin ställning som överhuvud för att få till stånd en försoning.