Den moraliska handlingsfriheten och Ordet
1. Hur har Gud medgivit oss moralisk handlingsfrihet beträffande hans ord, och vem skall vi därför tillskriva välsignelser och vem våra trångmål?
GUD erkänner oss som individer med moralisk handlingsfrihet och låter oss välja att taga emot hans ord eller lämna det åsido. Om vi håller hans ord och får röna stora välsignelser för detta, då kan vi tillskriva Gud dessa välsignelser. ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ned från himlaljusens Fader, och hos honom finnes ingen förändring i skuggans gång.” (Jak. 1:17, NW) Men om vi inte frågar efter hans ord utan följer vår själviska åstundan eller någon människas ord, därför att det stämmer överens med vår själviska åstundan, och vi sedan råkar i trångmål, är vi kanske benägna för att säga: ”Det är djävulen som har vållat detta!” Ja, djävulen har vållat det, men kom ihåg, att han gjorde det genom dig, genom att du gav efter för honom. Du spelade honom i händer. Det hade inte nödvändigt behövt bli på det sättet.
2. Genom vilka förhållanden i samband med Guds ord uppstår ofta vår svårighet i fråga om att lösa vårt problem? Vad låter detta oss bevisa?
2. Vår svårighet i fråga om att avgöra Guds vilja i våra personliga angelägenheter uppstår ofta därför att hans ord inte är skrivet för var och en av oss individuellt, utan är skrivet för organisationen av hans folk. Råden och föreskrifterna i hans ord gäller därför alla individer som är i organisationen eller är förbundna med den. Hans ord säger inte en sak till en person och en annan sak till en annan person för att behaga var och en enligt hans individuella tycken. Gud vrider och vänder inte på sin lag eller ändrar den för att den skall passa någon individs själviska begärelser eller böjelser. Hans lag är teokratisk och i överensstämmelse med hans vilja och regel för hur man bör handla. Den bestämmes inte av någon enskild skapelses själviska vilja. De råd och föreskrifter som ges är därför ofta av allmän natur, så att de anger den princip som bör följas, men lämnar full moralisk handlingsfrihet åt varje individ, så att han kan välja att följa den tillförlitliga princip som är framställd eller att följa sin själviska åstundan. På det sättet bereder Gud åt varje individ ett tillfälle att bevisa, hur mycken kärlek och tillit han hyser till Gud, Ordets givare, och hur ivrig han är att göra Guds vilja. Gud tvingar inte sin vilja på någon skapelse. Han vill ha en lydnad som är grundad på kärlek.
3. Vad säger aposteln Paulus om äktenskapet, och vilken fråga lämnas öppen för varje kristen individ?
3. Bibeln ger till exempel en hel del råd angående äktenskapet och förhållandet mellan könen. Aposteln Paulus ger det rådet, att där omoraliskhet är förhärskande och en kristen är sexuellt känslig och är benägen för att bli upptänd av passion, kan han mycket väl gifta sig och ha sin egen lagliga hustru. Han säger också: ”Är du löst från en hustru? Sluta då upp med att söka en hustru. Men även om du verkligen gifte dig, skulle du icke begå någon synd. Om en jungfru gifte sig, skulle den personen icke begå någon synd. Emellertid komma de som göra det att få bedrövelse i sitt kött.” Förutom att de får bedrövelse kommer deras valfrihet och rörelsefrihet att beskäras. Mannen kommer att försöka behaga sin hustru och hustrun mannen. Båda kommer därför att i någon mån vara angelägna om ting som hör denna världen till för att vinna varandras godkännande. Men ”den ogifta kvinnan, och jungfrun, är angelägen om det som hör Herren till, för att hon må vara helig [fullt avskild] både till sin kropp och till sin ande”. Det är ingen synd i att gifta sig på lagligt vis. Varje kristen har frihet att gifta sig, men ”en dast i Herren”, dvs. endast om motparten är i förening med Herren. Frågan gäller alltså vilket stånd som är att föredraga, det ogifta ståndet eller äktenskapet. Paulus besvarar frågan såsom en man som har Guds ande: ”Också den gör väl, som giver sin jungfrudom i äktenskap, men den som icke giver den i äktenskap kommer att göra bättre.” — 1 Kor., kap. 7, NW.
4. Om en kristen i bön framlägger frågan om giftermål eller frågar en broder till råds i denna sak, vad kan han förvänta eller inte förvänta?
4. Giftermål kan ibland diskvalificera en person för en särskild tjänsteställning i förbindelse med Guds synliga organisation, därför att en ogift man behövs på den posten. Trots detta fattar en ogift man tycke för en flicka, och åstundan att gifta sig med henne väller upp inom honom. Skall han sätta denna önskan i verket eller inte? Han frågar sig: Vad är Guds vilja? Därpå säger han: Jag skall bedja Gud om att visa mig sin vilja. Men Gud ger honom inget direkt personligt svar beträffande hans eget speciella fall. Han rådfrågar en medkristen. Men Gud inspirerar inte denne broder till att vara profet och ger honom inte något särskilt budskap att frambära till den frågande om att han bör eller inte bör gifta sig. Allt brodern kan råda honom till är att rådfråga Guds skrivna ord, eller också kan han tala om för den rådville brodern, vad det säger. Brodern blir besviken och går sin väg otillfredsställd och sårad. Men han skulle inte känna det så, om han inte läte sin själviska önskan få makt med sig.
5. Råder Gud någon kristen till att gifta sig, och hur resonerar några när de söker av andra bli rådda till att gifta sig?
5. Gud kommer inte att tala om för någon enskild kristen, om denne bör gifta sig eller inte. Han låter var och en fatta sitt beslut själv och taga följderna. Men tankegången hos någon som önskar gifta sig kan vara något i den här stilen: Med tanke på att många giftermål utfaller så illa i denna tid, vill han att någon annan skall försäkra honom, att allt kommer att bli bra eller kommer att slå väl ut, om han gifter sig, och så taga på sig ansvaret för att ha rått honom till att gifta sig. Om äktenskapet inte slår väl ut, så behöver han inte förebrå sig själv för att han gifte sig; han gjorde inte sin egen vilja, när han tog detta steg, o nej! utan han följde den andres råd, och det är denne som bör klandras.
6. Var det Guds vilja, att Isak skulle gifta sig? Hur fick han sin hustru?
6. Gud kommer inte att taga ansvaret för att råda oss direkt till att gifta oss och så vara den som får skulden för följderna. Vi måste komma ihåg, att ingen av oss är någon Isak eller någon Rebecka. Det var inte Isak som bestämde om giftermål. Hans fader, Abraham, gjorde det och skickade en representant eller mellanhand för att anskaffa en hustru åt Isak ur Abrahams broders familjekrets. Var det Guds vilja, att Isak skulle gifta sig? Ja, ty Abrahams säd eller avkomlingar skulle frambringas i Isaks släktlinje, och därför måste Isak få ett eller flera barn och fördenskull ha en laglig hustru. Men denna hustru måste komma från hans egen semitiska släkt. Isak valde inte sin brud. Han hade aldrig sett henne, innan den som fungerat som mellanhand överlämnade henne åt honom. För att kunna få klarhet beträffande den okända flickan utbad sig Abrahams sändebud, medan han befann sig vid brunnen där han träffade henne, ett tecken av Gud. Genom att uppfylla denna bön angav Gud, vem den flicka var som borde utväljas. Flickan visade sig vara dotter till Isaks kusin.
7. Vilket bibliskt tillvägagångssätt står öppet för en kristen som inte själv vill fatta något beslut om giftermål? Vad visades i bild genom Rebeckas utväljande?
7. I våra dagar är vi emellertid inte underkastade några sådana giftermålsanordningar i västerländska demokratiska länder. Ingen av oss är någon Isak, som är förpliktad att gifta sig och uppföda barn för att bevara släktlinjen obruten till dess Kristus, Abrahams utlovade säd, kommer. Giftermål är en personlig sak, som varje kristen måste avgöra för egen del. Gud fordrar inte att han skall göra det. Om han inte vill taga på sig ansvaret att själv bestämma, om han skall gifta sig, må han då göra som de gjorde i de tider som bibeln berättar om och låta sina föräldrar eller målsmän bestämma för honom. Om de bestämmer att han bör gifta sig, må de då välja ut flickan åt honom, även om han aldrig har sett flickan förut, och må de upprätta det kontrakt som binder flickan vid honom. Åh, men detta skulle beskära hans frihet att själv få välja sin flicka! Han tycker inte om det! Må han då taga på sig sitt ansvar och bestämma, om han skall gifta sig, och bestämma sig för den flicka han vill ha. Guds vägledning då det gällde att anskaffa en hustru åt Isak var inte någon profetisk bild av hur Gud utväljer en brud åt varje enskild kristen som önskar gifta sig. Den är en bild av hur Gud utväljer en brud åt sin Son, Jesus Kristus, den store Brudgummen, och hur han sänder sin ängel och utväljer dem som skall bli medlemmar i brudklassen. — 1 Mos. 24:1—67.
8. Vilka uttryckliga upplysningar ger Gud beträffande det ogifta ståndet och äktenskapet, och vad är Guds vilja beträffande dem som verkligen gifter sig?
8. Förutom det att en kristen bör gifta sig ”i Herren” gör Gud således inte någon bestämmanderätt gällande, utan låter varje kristen till fullo ha sin fria vilja i denna sak. Gud försäkrar honom att han inte syndar, om han gifter sig ”i Herren”, men han talar om för honom vad som blir hans lott, om han förblir ogift, och vad som blir det, om han gifter sig. Det står den kristne fritt att förbli ogift och ha tillgång till det större verksamhetsfält och de särskilda privilegier som hans ogifta stånd gör honom lämpad för. Han är fri att gifta sig, utan att synda därigenom, för att få åtnjuta äktenskapets fröjder, välsignelser och privilegier. Men han måste därvid i viss mån avstå från herraväldet över sin egen kropp och måste förvänta ”bedrövelse i köttet”. Det ligger ingen synd i att han i detta fall följer sin önskan. Vad önskar han? Guds vilja är endats detta, att om han verkligen gifter sig, skall han älska sin hustru, bevara den äkta sängen obefläckad genom att inte begå något äktenskapsbrott, fostra sina barn i Jehovas tuktan och auktoritativa råd och bevisa sin ostrafflighet inför Gud genom att infria sina löften till Gud. — Ef. 5:22—33; Hebr. 13:4; Ef. 6:4; NW.