Vad bibeln säger
Hur fullständig är kunskapen som vägledning?
KUNSKAP är nödvändig för att en människa skall kunna fatta visa och förståndiga beslut i livet. Å andra sidan kan brist på kunskap resultera i att vi förlorar tid, krafter och tillgångar. Detta är sant även i förbindelse med enklare uppgifter. Den vise kung Salomo framhöll till exempel: ”Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet [som är baserad på kunskap] är att göra allt på bästa sätt.” — Pred. 10:10.
Men kunskapen i vissa frågor kan inte i sig själv ge någon säker vägledning. Någonting mer behövs. Detta gäller i synnerhet i förhållandet människor emellan. Om vi helt enkelt skulle handla i enlighet med vad vi själva anser vara rätt, skulle det kunna leda till allvarliga problem.
Den kristne aposteln Paulus klargjorde detta i sitt brev till korintierna. När han talade om ”mat som varit offrad åt avgudar”, skrev han: ”Vi vet att vi alla har kunskap. Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Om någon menar att han har förvärvat kunskap om något, så känner han det ännu inte såsom han bör känna det.” — 1 Kor. 8:1, 2.
De kristna i Korint visste att det bara finns en enda Gud, Jehova, och en enda Herre, Jesus Kristus. De visste att de många gudar och herrar som nationerna vördade inte fanns till i verkligheten. Avgudar var bara föremål av trä, sten eller metall, utan någon makt. På grund av denna kunskap kunde vissa medlemmar i församlingen i Korint ha dragit den slutsatsen att det inte var någon fara att äta mat som tidigare hade offrats åt avgudar. Dessa troende hade rätt, när de drog den slutsatsen att det inte är någon skillnad mellan sådan föda och annan mat. De livlösa, maktlösa avgudarna hade inte på något sätt kunnat påverka den så att den blev förvandlad, och de kunde inte heller besätta den.
Men var denna speciella kunskap om avgudarnas värdelöshet en säker vägledning, när de skulle avgöra om det var rätt eller fel att äta föda som offrats åt avgudar? Nej. Varför inte? Aposteln förklarade: ”Denna kunskap [finns inte] hos alla, utan några, som ända tills nu har varit vana vid avguden, äter maten såsom något som varit offrat åt en avgud; och deras samvete, som är svagt, blir befläckat.” — 1 Kor. 8:7.
På grund av att några av de troende i Korint hade varit avgudadyrkare i det flydda, hade de inte gjort sådana framsteg att de kommit över de religiösa känslor, som de brukade ha i samband med att de åt mat som offrats åt avgudar. Följaktligen kände de att det var fel av dem att äta sådant, och i deras fall skulle det också ha varit det. Deras svaga samvete kunde inte förmå dem att se på föda som offrats åt avgudar som på vilken annan mat som helst. I bibeln sägs det: ”Men den som är tveksam, han är redan domfälld om han äter, eftersom han inte äter av tro. Ja, allting som inte är av tro, det är synd.” — Rom. 14:23.
Om sådana troende såg en annan kristen äta mat som offrats åt avgudar, skulle de kunna bli mycket oroade. De skulle kunna dra den slutsatsen att denne kristne i själva verket dyrkade en avgud. Detta skulle kunna leda till att de snavade, att de tog anstöt av vad de trodde var ett allvarligt felsteg från en av sina bröders sida. Eller också kunde de bli uppmuntrade till att äta kött som offrats åt avgudar och förledas till att åter få den avgudadyrkande inställning som de hade, medan de fortfarande dyrkade avgudar.
Därför skulle den kristne, som rätt och slätt handlade i överensstämmelse med den sanning han kände till om avgudar och om föda som offrats åt avgudar, ha kunnat bli ansvarig för att ha orsakat sin broders andliga fördärv. För att understryka detta skrev aposteln Paulus: ”Men se ständigt till att denna er handlingsfrihet inte på ett eller annat sätt blir en sten att snava på för de svaga. Ty om någon skulle se dig, som har kunskap, ligga till bords i ett avgudatempel, kommer då inte samvetet hos denne, som är svag, att byggas upp till att äta mat som varit offrad åt avgudar? Genom din kunskap störtas ju den som är svag i fördärvet, din broder, för vars skull Kristus har dött.” — 1 Kor. 8:9—11.
Den människa som brister i att ta andra människors svaga samveten i betraktande är i verkligheten uppblåst av sin kunskap. Hon har en benägenhet att se ner på andra och betrakta dem som överdrivet samvetsgranna, och hon brister dessutom i att inse att för dessa med svaga samveten skulle ett visst handlingssätt kunna åstadkomma en andlig katastrof. Enbart hennes kunskap visar sig med andra ord inte vara en säker vägledning, eftersom den ignorerar den skadliga effekt som hennes handlingssätt kan få på andra människor. Endast då kärleken får vägleda tillämpningen av kunskapen, utgör kunskapen en absolut eller fullständig vägledning. När den människa som har kunskap saknar kärlek, åstadkommer hon känslor av underlägsenhet och skam hos andra människor. De som är tillsammans med henne kommer inte att känna sig uppmuntrade. Men närhelst kärlek driver en människa att använda sin kunskap till att befrämja andra människors välfärd, kommer dessa som på så sätt blir hjälpta att känna sig uppbyggda.
När en människa tror att det bara är hon som vet någonting och lägger sig till med en överlägsen attityd gentemot andra, visar hon att hon i verkligheten inte känner till saken på det sätt som hon borde göra. (1 Kor. 8:2) Hon har förlorat ur sikte det grundläggande målet med att ha en rätt kunskap, det vill säga att den skall användas för att befrämja andra människors välfärd och lycka. Ju mer en människa vet, desto mer borde hon dessutom komma att inse att det finns mycket som hon inte har kunskap om. Detta bör få henne att vara mera uppmärksam på sina egna begränsningar och mindre benägen för att vara dogmatisk och oresonlig i sina åsikter.
För att kunskapen skall tjäna ett gott syfte, måste den betraktas i förhållande till kärleken till Gud. Aposteln Paulus skrev: ”Om någon älskar Gud, då är denne känd av honom.” (1 Kor. 8:3) Man måste i en människas inställning och handlingar gentemot sina medtroende kunna se påtagliga bevis på att hon har kärlek till Gud. Aposteln Johannes uttryckte denna tanke på följande sätt: ”Var och en som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv bestående i sig. Av detta har vi lärt känna kärleken, därför att denne gav ut sin själ för oss; och vi är pliktiga att ge ut våra själar för bröderna.” (1 Joh. 3:15, 16) ”Låt oss fortsätta att älska varandra, eftersom kärleken kommer från Gud, och var och en som älskar är född av Gud och vinner kunskapen om Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, eftersom Gud är kärleken.” — 1 Joh. 4:7, 8.
Med andra ord är kunskapen i sig själv inte en fullständig vägledning, när det gäller att avgöra vad som är rätt eller fel i en given situation. En viss kurs kan vara rätt för oss. Men om vi förstår att denna kurs skulle kunna skada de människor som iakttar oss, på grund av att de har svaga samveten, kommer vi helt visst att vilja låta bli att insistera på att få följa den kursen. Må vi därför fortsätta att söka de andras fördel, i stället för vår egen, genom att använda vår kunskap till att bygga upp dem. — 1 Kor. 10:24.