Fördragsamhet befrämjar enhet och tillväxt

BLAND allt det onda som plågar denna fördärvade, döende gamla tingens ordning finner vi ofördragsamheten. Vart vi än vänder vår blick, ser vi exempel på ofördragsamhet. Ofördragsamhet på grund av olikhet i ras är föremål för heta debatter i Sydafrika, liksom i hela Förenta staterna. Ideologisk och politisk ofördragsamhet gör sig gällande inte bara i länderna bakom järnridån utan också i många demokratier. Och religiös intolerans, som kan spåras tillbaka till den första människa som begick ett mord, till Kain, kommer till uttryck i försöket att tvinga den icke-katolska befolkningen i Montreal i Kanada och i New York att fira katolska ”helgdagar”, i skändandet av judegravar i Tyskland, i stenkastning mot protestantiska kyrkobyggnader i Colombia, för att inte tala om den världsvida ofördragsamhet som kommer till uttryck mot Jehovas vittnen.

Ofördragsamhet är dålig frukt. Ingen som utövar den i någon form kan tillhöra den sanna religionen eller vara förbunden med den sanna tillbedjan av Jehova Gud. ”Det finnes intet gott träd som frambringar rutten frukt; återigen finnes det intet ruttet träd som frambringar god frukt. Ty varje träd kännes igen på sin frukt.” — Luk. 6:43, 44, NW.

Sådana människor som lägger ofördragsamhet i dagen känner inte Gud, ty han är en verkligt fördragsam Gud. På vilket eller på vilka sätt har Gud ådagalagt fördragsamhet? Däri att han har haft fördrag med denna ogudaktiga gamla tingens ordning under mer än fyra tusen år. Somliga människor, som har fått lida orättvisa och förtryck, har ifrågasatt Guds vishet i att tillåta dessa förhållanden och har anklagat Gud för att hysa sympati för ogudaktigheten. Därigenom visar sådana människor att de saknar insikt. Fastän David hade lidit mycket genom den avundsjuke konung Sauls förvållande, anklagade han inte dåraktigt Gud i likhet med vad dessa gör. David visade sig ha den rätta insikten och förståelsen, när han uttryckte sig på följande sätt: ”Du är icke en Gud, som har behag till ogudaktighet; den som är ond [det onda, AS] får icke bo hos dig. De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän. Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för Jehova.” — Ps. 5:5—7.

Varför Gud har tillåtit ogudaktigheten

Jehova har vid upprepade tillfällen visat sin förmåga att göra slut på all ogudaktighet. Därför kan vi vara förvissade om, att han inte skulle ha fördrag med ogudaktigheten nu, om han inte hade mycket goda skäl härför. Vilka är då hans skäl? Desamma som anges till att han skonade Farao till en tid: ”Men nu kunde jag ha sträckt ut min hand och slagit dig och ditt folk med pest, så att du skulle ha blivit utplånad från jorden; men orsaken till att jag har skonat dig är denna: att jag skulle visa dig min makt och låta mitt rykte förtäljas överallt på jorden.” (2 Mos. 9:15, 16, AT) Vid detta tillfälle, för så länge sedan, inte endast besvarade Jehova till sin egen förmån frågan ”Vem äger jorden och är dess styresman?”, utan han lät också utföra ett profetiskt drama, som får sin uppfyllelse vid den tid då han till sin förmån kommer att besvara frågan ”Vem äger universum och är dess styresman?”

Ända sedan upproret i Edens lustgård har Jehovas överhöghet blivit dragen i tvivelsmål. För att ge djävulen fullt tillfälle att bevisa sig vara oförbätterlig, för att ge honom tid att bygga upp sin organisation — bestående av demoner (fallna änglar) och denna världens nationer — och göra denna starkare än någonsin har Gud haft fördrag med ogudaktigheten. Sedan kommer Jehova Gud — i sin egen behagliga tid — att visa sin suveräna makt och förgöra Satan och hela hans organisation, alldeles så som han tillintetgjorde Farao och hans härskaror i Röda havet. Detta kommer att utgöra slutet på Guds fördragsamhet mot Satan och hans gamla värld. — 1 Joh. 5:19; Upp. 12:7—10; 18:21; 19:19, 20.

Detta upphöjande och förhärligande av Jehovas namn och överhöghet genom denna händelse är av långt större betydelse än allt det lidande som människor fått utstå med Guds tillstädjande. På samma gång har Gud uppnått mycket betydelsefulla syften, genom att han på detta sätt låtit människor få lida oförskyllt. Satan skröt med att han kunde vända alla människor bort från Gud. För att bevisa att djävulen är en lögnare tillät Gud honom att försöka göra detta. Såsom det framgår av Jobs bok (kap. 1 och 2) innebar detta att djävulen tilläts bringa frestelse och lidande över människorna. De som uthärdade provet skulle därmed hävda Jehovas sida i stridsfrågan och skulle bevisa sin lydnad och ostrafflighet och skulle komma att bli delaktiga av välsignelserna i Guds nya rättfärdiga värld. ”Om nu Gud, fastän han ville ådagalägga sin vrede och göra sin makt känd, med mycken långmodighet tolererade [hade fördrag med] vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, ... vad betyder väl det?” I betraktande av denna goda utgång är Gud förvisso rättfärdigad i sitt handlingssätt, då han låter människor lida oförskyllt. — Hebr. 5:8, 9; Rom. 9:17—26, NW.

Jehova Gud har i allt detta inte bara visat sig fördragsam mot dem som uppsåtligt övat illvillig ogudaktighet, utan han har också visat sig fördragsam mot dem som har överlämnat sig åt hans tjänst — särskilt däri, att han föranstaltade om sin Sons lösenoffer för att genom det avtvå deras synder. (Joh. 3:16) Eftersom Gud är barmhärtig och ständigt villig att förlåta oss våra synder, om vi kommer till honom med verklig ånger i hjärtat, borde vi då inte vara villiga att likaså visa barmhärtighet mot dem som förolämpar eller syndar mot oss? (1 Joh. 2:1, 2) Ja, om vi skall få förlåtelse beror av om vi förlåter andra: ”Förlåt oss våra skulder, såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga.” Därför sade Jesus ytterligare: ”Lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” — Matt. 6:12; 5:7; NW.

Att visa fördragsamhet mot varandra

Ibland inlåter sig kristna människor på dåraktiga tvister med varandra om sådana saker som dietfrågor. Den ene vidhåller, att en vegetarisk kost är idealet och att därför alla kristna borde bli vegetarianer, under det att en annan håller på, att kött är absolut nödvändigt. Den ene påpekar, att Adam inte fick kött att äta, och den andre framhåller, att judarna blev befallda att äta kött. Och så håller de på att disputera fram och tillbaka. Att råka i dispyt över sådana oviktiga saker är att ådagalägga ofördragsamhet, som är i högsta grad ofördelaktig och i rak strid med den tydliga förmaning som Paulus ger i Romarna 14:2—4 (NW): ”Den ena människan har tro till att äta allting, men den människa som är svag äter grönsaker. Må den som äter icke se ned på den som icke äter, och må den som icke äter icke döma den som äter, ty Gud har välkomnat denne. Vem är du, att du dömer en annans hustjänare? För sin egen husbonde står eller faller han. Han kommer förvisso att hållas stående, ty Jehova kan hålla honom stående.”

Hur dåraktigt är det inte när kristna människor, som har samma sinnesinställning i fråga om verkligt betydelsefulla saker, nämligen det som rör Riket, frågan om överhögheten och om hävdandet och rättfärdigandet av Jehovas namn, betydelsen av att bevara sin ostrafflighet och hålla sig avskild från världen, bibelns läror i fråga om grundsanningarna, människor som överensstämmer i sin uppfattning om uppfyllda profetior och som dessutom arbetar skuldra vid skuldra med att förkunna de goda nyheterna om Riket offentligen och från hus till hus — ja, hur dåraktigt är det inte av sådana kristna, som är överens i allt detta, att tillåta något att skilja dem åt, att ge sig in i dispyter, att låta missförstånd och bitterhet uppstå på grund av sådana oviktiga saker , som dietfrågor eller olika uppfattningar om vilken slags läkekonst som är mest framgångsrik, när det gäller att bota människors krämpor! Ja, ytterligt dåraktigt, när vi betänker faran av att somliga kan komma på fall och stötas bort från sanningen genom sådana dispyter.

Fördragsamhet, som är till gagn, kännetecknas av att man undviker onödiga tvistefrågor. Vi bör omsorgsfullt undvika att väcka anstöt hos andra, som kanske inte är så mogna att de inser det dåraktiga i att hålla fast vid och vara förespråkare för sådana betydelselösa saker, och å andra sidan bör vi undvika att vara andra människor till anstöt genom att bita oss fast i dylika idéer och ideligen föra dem till torgs. Detta är kontentan av Paulus’ råd i 1 Korintierna 10:25—30. Vi bör avstå från vår frihet att handla enligt vår egen uppfattning i dessa ting till förmän för andras samvete, ty ”Guds rike består [ju] icke i ätande och drickande, utan består i rättfärdighet och frid och glädje med helig ande”. — Rom. 14:17, NW.

Inom parentes sagt är de, som anser maten vara av så stor betydelse, i fara att begå samma missgrepp som Esau gjorde, han som sålde sin förstfödslorätt för en skål med linser. Kanske kan de komma att bli lika Marta, som var så angelägen om de oväsentliga, materiella tingen, att hon försummade det som var verkligt betydelsefullt. Kristna Ordets förkunnare i vår tid, som vid sammankomster avstår från en del av den andliga festmåltiden i sin iver att bli först serverade av den bokstavliga maten, visar sig vara mer lika Esau och Marta än lika Jakob och Maria!

Fördragsamhet befrämjar tillväxt

Vi vill härmed inte ha sagt, att kristna människor bör vara hållningslösa, utan några principer att rätta sig efter. Det menar vi visst inte! När betydelsefulla frågor uppstår och Guds ords principer står på spel, kommer sanna kristna inte att kompromissa. Oberoende av hur föga omtyckta de blir, kommer de att vägra att ropa ”heil” åt människor, att falla ned för eller tillbedja bilder och beläten, att taga emot blodtransfusion osv. Å andra sidan kommer de inte att vilja sluta upp med att kungöra de goda nyheterna, så länge de kan bruka sina tungor och det finns någon att tala med. Men i de fall, där det inte gäller några principer, där inget direkt påbud från Gud överträdes, kommer de med glädje att ge vika, ja, de kommer att villigt lämna sina egna personliga önskemål utan avseende för att kunna hjälpa andra in på frälsningens väg i stället för att vara en orsak till att de kommer på fall. Så här uttryckte sig Paulus i denna sak: ”Om mat bringar min broder på fall, vill jag aldrig någonsin äta kött, för att jag icke må bringa min broder på fall.” — 1 Kor. 8:13, NW.

Kristna Ordets förkunnare måste också visa fördragsamhet gentemot dem, åt vilka de får ge Guds ords mjölk. (Hebr. 5:12) Mot dem, till exempel, som gör det till en tvistefråga om man skall hålla strängt på sabbatsfirandet. På Paulus’ tid hade somliga judar, som blev kristna, mycket bestämda åsikter beträffande att hålla fast vid sabbatsfirandet. Å andra sidan hade greker och andra, som inte lytt under Mose lag, ingen svårighet att inse och uppskatta, att Jehova fastnaglade lagen vid Kristi tortyrpåle. (Kol. 2:14, NW) I våra dagar är det också så, att många människor håller mycket styvt på att man skall fira sabbat den sjunde dagen. En vis Ordets förkunnare kommer att visa fördragsamhet genom att inte i tid och otid framhålla, att sådant sabbatsfirande inte längre fordras av en kristen. I stället kommer han att undvika denna mindre viktiga tvistefråga och inrikta sig på att framlägga och förklara sanningen om det som verkligen betyder något, nämligen Riket och hävdandet och upphöjandet av Jehovas namn. I sådana situationer är det viktigt att komma ihåg, att ”en Herrens slav behöver inte strida, utan behöver vara taktfull mot alla”. (2 Tim. 2:24, 25, NW) Detsamma gäller om andra mindre betydelsefulla religiösa idéer som en del människor gärna omhuldar.

Kristna Ordets förkunnare kommer också att visa gagnelig fördragsamhet i fråga om kläder. De kommer inte att hålla på, att de som besöker deras möten skall klä sig enligt en viss standard. De kommer inte heller att göra någon åtskillnad mellan rik och fattig, inte att ära en människa och visa missaktning för en annan. All sådan ynnestbevisning, som ges åt någon och undanhålles en annan, är ett slags ofördragsamhet, som bibeln på det kraftigaste fördömer: ”Ni se ... med gillande på den som bär de präktiga kläderna och säga: ’Sätt dig här på denna hedersplats’, och ni säga till den fattige: ’Du kan stå där’, eller ’Sätt dig här vid min fotapall’. ... Om ni fortfara att favorisera somliga, begå ni en synd, ty lagen anklagar eder såsom överträdare.” — Jak. 2:1—9, NW.

Kristlig fördragsamhet innebär också, att vi, när vi håller på att undervisa andra om sanningen från Guds ord, har överseende med deras personliga ovanor, som t. ex. att de använder tobak. Vi bör inte heller lägga oss i, hur de som vi studerar bibeln tillsammans med sköter sina personliga angelägenheter eller hurudant deras förflutna har varit. Ingen av oss har något att skryta över beträffande vad vi var då vi kom till Herren och hans organisation. (1 Kor. 6:9—11) Så länge människorna hungrar efter sanningen så låt oss ge dem den. Allteftersom de fortsätter att tillväxa i kunskap och insikt och att komma tillsammans med Jehovas folk, finner de att de kommit till en ren organisation, och det kommer att gå upp för dem, att de också bör rena sig.

Om vi önskar ha del i den tillväxt, som nu äger rum, genom att hjälpa andra att inse sina privilegier att överlämna sig åt Jehova Gud genom Kristus Jesus, då måste vi visa fördragsamhet. Om vi älskar vår nästa som oss själva, kommer vi att ha tålamod med honom och kommer inte onödigtvis att bringa honom på fall. Om han behöver upplysning i fråga om mat och dryck, i fråga om att fira vissa dagar eller i sådant som gäller hans personliga uppförande, låt oss då vara taktfulla mot honom i dessa stycken. Kärleken kommer att med glädje neka sig själv vissa ting, så att andra kan få bistånd, ty är det inte av långt större betydelse, att andra människor kan få vinna evigt liv än att vi tänker på vår egen bekvämlighet och på vad vi skulle önska för egen del? — Rom. 14:14—20.

Uppfyllelsen av bibelns profetior visar att vi lever i de händelserikaste dagarna av människans historia, ty Guds rike, som de kristna har bedit om i 1.900 år, har blivit upprättat, och Kristus är närvarande. (Matt. 24:1—51; Upp. 11:15—18) Inom kort skall detta rike hävda och förhärliga Jehovas namn och överhöghet genom att sopa bort all ogudaktighet och införa en ny rättfärdig värld. (2 Petr. 3:7—13) Genom att i vårt liv först söka Guds rike och genom att koncentrera oss på att tala om Riket i vårt predikande, kommer vi att undvika att ledas in på oväsentliga ting, såsom att disputera om huruvida man skall äta kött eller grönsaker, dricka kaffe eller te eller allkoholhaltiga drycker eller om tvivelaktiga personliga vanor.

” Men vi som äro starka böra bära deras svagheter, som icke äro starka, och icke vara oss själva till behag. Må var och en av oss behaga sin nästa i det som är till nytta för hans uppbyggande.” (Rom. 15:1, 2, NW) Ofördragsamhet är den falska tillbedjans ruttna frukt. Kristen fördragsamhet är den sanna tillbedjans goda frukt, som befrämjar enhet och tillväxt.