Att leva ett överlämnat liv
MÅNGA människor har sagt att de har överlämnat sig åt Gud. Men är det bara detta som har någon betydelse, att man har överlämnat sig åt Gud, eller bör vi vara ännu mer angelägna om att leva enligt detta överlämnande? Om du är en kristen, kan då andra personer som har kunskap i bibeln helhjärtat hålla med om att du verkligen är en överlämnad person?
Vad menar man när man säger om en person, till exempel en läkare, att han har ”överlämnat sitt liv” åt sitt kall? Syftar vi då enbart på att han avlagt examen vid en medicinsk högskola och börjat utöva läkaryrket? Menar vi att han nu är kvalificerad, så att han kan sätta upp en skylt och kalla sig läkare? Nej. Vi menar att han går upp i sitt arbete, att han är uppslukad av sin önskan och sina strävanden att lindra människornas fysiska lidanden. Han övergår inte till någon annan sysselsättning och låter heller ingenting allvarligt inkräkta på hans kall och arbete såsom läkare.
Aposteln Petrus säger att den kristnes dop inte innebär ”bortskaffandet av köttets orenhet, utan den begäran som framställs till Gud om ett gott samvete”. (1 Petr. 3:21, NW) När en person låter döpa sig nalkas han alltså inte Gud som om han vore i stånd att säga: ”Jag ämnar bli din tjänare.” Nej, han träder fram inför Gud på ett bönfallande sätt. Han har ett dåligt samvete och anhåller om eller ber Gud att godta honom och ge honom ett gott samvete, så att han kan bli ren och hoppas på att Gud skall låta honom bli hans tjänare. Med uppriktigt hjärta har han ångrat sina synder och omvänt sig. Därefter blir han döpt, och Gud godtar honom på grundval av Kristi offer, i enlighet med sitt löfte.
När han nu gjort detta, är frågan: Kommer han att bevisa att han verkligen har överlämnat sig åt Gud? När han nu har omvänt sig, kommer han då att hålla fast vid det handlingssätt som Guds ord framhåller utan att vika av därifrån? I så fall bevisar han att han har överlämnat sig åt Gud. Han är då verkligen en människa som lever ett överlämnat liv.
Följaktligen kan en person inte bara peka på den tidpunkt då han omvände sig från sitt världsliga handlingssätt och framställde sig för dop, i det han säger: ”Jag är en överlämnad tjänare åt Gud.” Han måste i stället följa ett alltigenom hängivet handlingssätt. Hela hans levnadssätt måste visa att han tjänar Gud varje dag. De han är tillsammans med måste kunna säga samma sak om honom som Jesu lärjungar kunde säga om Jesus: Nitälskan för Jehovas hus har förtärt honom. — Joh. 2:17.
Oavsett hur du i verkligheten lever ditt liv betraktar dig Gud, som biföll din uppriktiga begäran vid tiden för ditt dop, såsom ansvarig att hålla fast vid den trohetsed du har avgett. Jesus sade: ”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja och nej är nej.” — Matt. 5:37.
Kristna slavar för Gud och Kristus
Aposteln Petrus uppmanade de judar som blev döpta på pingstdagen år 33 v.t.: ”Bli frälsta från detta vrånga släkte.” Har du blivit döpt? Då visade du att du tog avstånd från ”detta vrånga släkte” och dess orätta sedvänjor i fråga om moralen såväl som dess nationalism, som kommer att leda detta släkte till tillintetgörelse i den stora vedermödan. (Apg. 2:40, NW) Du blev en Guds och Herren Jesu Kristi slav. Vad innebär egentligen detta? — 1 Tess. 1:9.
Jesus framställde följande liknelse om den kristnes ställning: ”Om någon bland eder har en tjänare, som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: ’Gå du nu strax till bords’? Säger han icke fastmer till honom: ’Red till min måltid och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka’?” — Luk. 17:7, 8.
Även om en slav har en egen vilja, måste han när han tjänar sin herre underordna sig hans vilja och göra vad hans herre önskar. Omständigheter kan uppstå som gör det olägligt för honom personligen att lyda en viss befallning. Han kanske till och med önskar kringgå det hela, finna ett ”kryphål” eller ett lättare sätt än hans herre anvisat honom. Men han kan inte handla så utan att förneka sin herre.
Det är därför inte frågan om vad den kristne, som är Guds slav, önskar göra. När du ställs inför ett val eller planerar ett visst handlingssätt, tänker du då på vilket beslut du önskar fatta? Eller tänker du först och främst på vilket handlingssätt som har din Herres godkännande, vilken du tjänar såsom slav?
Bygger du ditt liv kring ditt förhållande till Jehova? Eller bygger du enligt ett mönster som du själv har fastställt? Väntar du tills problemen uppstår, innan du fattar beslut om dem? Eller fattar du redan nu fasta beslut och lever i överensstämmelse med dessa beslut, så att du har styrka att stå emot när problem uppstår?
Tyvärr är det så att somliga personer som gör anspråk på att vara överlämnade åt Gud tänker och handlar som om deras liv tillhörde dem själva och som om de vore fria att handla enligt eget gottfinnande. Men aposteln Paulus säger: ”Ni [tillhör] inte er själva, ty ni blev köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud.” — 1 Kor. 6:19, 20, NW.
Följande ord av Jesu halvbror Jakob är tillämpliga på dem som på egen hand gör upp planer i stället för att först ta reda på vad Gud, deras Herre, har för syn på saken: ”Ni [borde] säga: ’Om Jehova vill, skall vi leva och även göra det eller det.’” — Jak. 4:13—15, NW.
Faran av att kompromissa till följd av ett mänskligt resonemang
Många gånger är det inte helt och hållet frivilligt som en person gör upp planer. Ofta beslutar han sig för ett visst handlingssätt på grund av att han blivit utsatt för påtryckningar. Men när han fattar sitt beslut kan han följa ett mänskligt resonemang i stället för Guds tankar och på så sätt söka rättfärdiga det handlingssätt han väljer.
Petrus var omedveten om att han följde ett sådant resonemang då han blev en ”satan”, en Kristi motståndare, genom att försöka få Jesus att följa en lättare väg än den hans Fader hade utstakat för honom. Jesus förebrådde Petrus med stränga ord: ”Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du inte tänker Guds tankar, utan människors.” — Matt. 16:22, 23, NW.
En person kan bli erbjuden narkotika av sina kamrater och till och med utsättas för påtryckningar av dem: ”Du behöver bara pröva.” Har han rätt att pröva hur narkotikan verkar eller att behaga sina kamrater, om han önskar göra detta? Nej. Hans Herre godkänner inte detta. Han befaller honom i själva verket att rena sig ”från all köttets och andens förorening” och vidare att bevara sin ”besinning”, vilken blir allvarligt nedsatt av narkotika. — 2 Kor. 7:1; 1 Petr. 5:8; NW.
En person kan också på grund av nationalism bli utsatt för påtryckningar att kompromissa i fråga om sin trohet mot Gud och sin tjänst för honom. I vissa länder kan han till och med bli erbjuden ett sätt att undgå vissa straff genom att välja ett handlingssätt som är på gränsen till det tillåtna, ett handlingssätt som han med hjälp av ett bestickande resonemang kan rättfärdiga i sitt eget sinne. Det förefaller mindre obehagligt att följa denna kurs än att välja det oklanderliga, rättframma handlingssätt som Gud anvisar.
Tre unga hebreiska män ställdes inför en sådan situation i Babylon. När de fick befallning av kungen att falla ner för den gyllene avgudabilden, svarade de: ”O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta. Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå icke dyrka dina gudar och att vi icke vilja tillbedja den gyllene bildstod, som du har låtit ställa upp.” — Dan. 3:16—18.
Lägg märke till att dessa män inte försökte resonera fram något sätt på vilket de kunde lyda kungens befallning och ändå fortsätta att tjäna Gud. De försökte inte argumentera eller manövrera och hoppades heller inte att kungen skulle ålägga dem någon annan plikt i förbindelse med detta företag, som skulle förefalla mindre direkt förbunden med ceremonin. Dessa trogna män ville göra det klart att de inte på något sätt stödde kungens företag.
Dessa tre hebréer behövde heller inte rådgöra sig med varandra eller fråga någon annan till råds, så att de skulle kunna bli övertalade att kompromissa på ett eller annat sätt. Utan att tveka visade de att de var fullständigt och orubbligt hängivna sin Gud, när de inledde sitt svar till Nebukadnessar med följande ord: ”Vi behöva icke giva dig något svar på detta.”
En Guds tjänare vet att kärlek är den grundläggande egenskap som håller samman Guds församling. (Kol. 3:14) Kristna som har smitt ”sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar” lyfter inte svärd mot varandra och lär sig heller inte att kriga mer. Därför vägrar de att ta del i vad det vara må som skulle strida mot denna kärlek, och de bevarar sin neutralitet i förhållande till stridigheter och kämpande grupper i världen. — Jes. 2:4, NW.
Lägg också märke till de omedelbara och direkta svar som apostlarna gav när de av de judiska ledarna fick befallning att sluta predika. De svarade rättframt: ”Vi [kan] inte sluta upp med att tala om de ting som vi har sett och hört” och ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”. (Apg. 4:19, 20; 5:29; NW) De tänkte inte frivilligt ge upp sin frihet att tjäna Gud eller gå med på att låta dessa ledare tala om för dem när och var de skulle tala eller hindra dem att fullt ut genomföra vad deras Herre befallt.
Gud önskar se villighet från hjärtat
Man bör inte tro att Gud kommer att hindra en från att följa det handlingssätt man bestämmer sig för. Gud kommer inte att tvinga någon att lyda honom. Men han kommer att bereda en väg att uthärda varje provsättning för dem som förtröstar på honom. ”Gud är trofast, och han skall inte låta er bli frestade utöver vad ni kan bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den.” (1 Kor. 10:13, NW) Denna utväg kommer inte att bli någon ”lättare” väg och kommer inte heller att innebära kompromiss. Men Jehova kommer att ge styrka åt dem som modigt tar fast ståndpunkt för honom.
Att Jehova låter individen följa den kurs han själv väljer är i själva verket en del av ostrafflighetsprovet. Varje individ har sin fria vilja. Om han följer ett handlingssätt som gör våld på hans kristna neutralitet, förnekar han Gud som sin Herre, och han sviker på så sätt Gud och hans församling. Han lever då sannerligen inte något överlämnat liv. Det är inte församlingen som offentligt uteslutit honom. Han går själv sin väg, tar avstånd från församlingsgemenskapen. Han var en gång frälst från detta ”vrånga släkte”, men nu föredrar han att vända tillbaka till det och följa dess handlingssätt.
En sådan person kan tycka att han kan gå sin väg och komma tillbaka precis som han behagar. Men församlingen kan inte med öppna armar välkomna en person som har förnekat Guds suveränitet över honom såsom hans Herre. Vilken plats skulle Gud ha för honom i den ”kropp” som församlingen liknas vid? (1 Kor. 12:24, 25) Om församlingen skulle ge honom en erkänd plats inom den, skulle den därför överse med hans olydnad och bli delaktig i hans synder. — Jämför 2 Korintierna 6:14; 1 Timoteus 5:22.
Det är inte församlingen som måste ändra sina principer. I stället är det den felande individen som måste ångra sig och helt och hållet vända om från sitt felaktiga betraktelsesätt, sina orätta gärningar och sitt dåliga umgänge. Innan Guds församling kan godta honom såsom fullt ansluten måste han ge bevis på sin ånger, sin hjärteändring och sitt ändrade handlingssätt och måste bevisa detta under en viss tid och återvända till att leva ett överlämnat liv.
Var uppriktig i förtröstan på Gud
Somliga fylls av fruktan när de utsätts för påtryckningar, inte så mycket för fienden eller för människorna själva, men på grund av den ekonomiska situationen i världen fruktar de för att de kan förlora sitt arbete eller sin egendom eller kanske till och med bli inspärrade i fängelse, så att de inte kan försörja sin familj. Men den som är verkligt hängiven kommer att följa ett handlingssätt som vägleds av att han är överlämnad åt sin himmelske Herre. Han förtröstar på att Gud skall dra försorg om sin trogne tjänares intressen.
Aposteln Paulus följde detta trons handlingssätt. Innan han blev en kristen hade han många världsliga förmåner. Men han lämnade dessa bakom sig. Han sade: ”Men de ting som var en vinning för mig, dessa har jag betraktat som en förlust för Kristi skull. Ja, vad det angår, betraktar jag verkligen också allting som en förlust på grund av det allt annat överträffande värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag tagit förlusten av allt, och jag betraktar det såsom en hop avskräde, på det att jag må vinna Kristus och bli funnen i förening med honom, i det jag har, inte min egen rättfärdighet, som kommer av lag, utan den som är genom tro på Kristus.” — Fil. 3:7—9, NW.
Den kristne lever alltså inte ett verkligt överlämnat liv, om han kommer med bortförklaringar eller väljer ett handlingssätt som innebär att han ”går halva vägen” eller ett handlingssätt som han menar ligger precis innanför gränsen för vad Gud tillåter. Om han vill vinna livets belöning, bör han göra som Paulus, som skrev: ”Fördenskull är det sätt, varpå jag löper, inte osäkert; det sätt, varpå jag riktar mina slag, är sådant att jag inte skall slå i luften; utan jag ger min egen kropp huden full och leder den som en slav, för att jag inte, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bli underkänd.” — 1 Kor. 9:26, 27, NW.
Om en människa följer detta rättframma, uppriktiga handlingssätt, kommer hon att bli lycklig. Då kommer hennes framsteg att ”bli uppenbara för alla människor”, och de som känner henne kommer att kunna säga: ”Det här är en sant överlämnad människa.” — 1 Tim. 4:15, NW.